Jag ska skriva dig den vackraste sången i världen

Vilken fin blogg jag hade en gång i tiden. Blir lite sugen på att ha det igen.

Att läsa vad jag skrivit och se mig själv presentera mig. Skumt.


Lyssnar på ett spansk pop/rock-band som blivit mindre poppigt och mer någon form av messmör. Synd. Den ganska koola videon ovan såg jag första gången på en förfest hemma hos någon spanjor och hans kompisar som vi lärt känna på någon. Fin killar. Spelade gitarr och pratade massa.

Te perdí y no te perderé
Nunca mas te dejaré.
Te busqué muy lejos de
aquí
Te encontré pensando en mi.

20 de enero heter den låten.

Jag skriver mycket. Inte just ikväll, just ikväll har jag målat en
tallrik som inte blev så bra. Men annars skriver jag mycket. På min andra
outgivna bok. Jag har bytt språkstil totalt. Funderar en del på om det är
dåligt. Funderar på hur man gör sen, när man är utgiven. Kan man
språkexprimentera då? (Klart man kan) Men kan man språkexprimentera helt och
hållet utanför sin egen ram som man satt upp för sig själv? (Det finns inga
regler). Fast gör det inte det ändå? Vad skulle jag säga om en författare skrev
en bok som var bra, och i nästa bok känner man inte igen varken språket eller
tematiken eller sättet att återge den på. Blir man besviken? Hur skulle det vara
möjligt att inte ändra stil genom böckerna? Vill man inte skriva något annat när
man skrivit en bok, vill man inte ge sig in på ny mark?

Det känns som att man gärna får ge sig in på ny mark, inom sitt
eget land, om man säger så. Vad vet jag. Jag är endast en simpel aspirant.

Börjar plugga spanska nu. Det är fantastiskt. Jag har gått en
(1) dag. Är fantastiskt imponerad över att allt som sagts har förståtts. Inte
ett ord svenska på flera timmar, inte ens när läraren kommer och frågar om det
är vi som är de väntande eleverna, så säger hon det på svenska. Här kommer jag,
spanska, spanien och alla dina små skatter du vet att jag kommer hitta och
fascineras av! Vengo!

Har läst en bok. En bok om en ny Jesus. En bön för Owen Meany är
titeln. Författaren den berömde John Irving. Det är sextiotal. Hans föräldrar
berättar för ett gäng troende präster att deras son är jungfrufödd. De skrattar
åt dem, de fryser ut dem, de säger att de är sinnessjuka, att det är omöjligt,
att de är helt jävla utblåsta. Lite ironiskt, eftersom så många kan tro på ett
mirakel för tvåtusen årsedan men inte om det sker idag. Jesus återkomst
eftersökes, längtas efter, men vi klarar inte en favorit i repris. Han får nog
hitta på ett mer övertygande sätt att komma ner till oss på nästa gång. Det där
med jungfrufödslar är gammalt nu, ingen tror på det längre.

Här har vi Amaia Montero. Den första och bästa sångerskan i La Oreja De Van Gogh.

Te voy a escribir la canción mas bonita del mundo.

Svältdöden

Börjar tröttna på det häringa. Bloggandet. Sorry...

Börjat se True Blood. Verkar ganska god. Har ätit för mycket kakor och choklad. Börjat sticka randiga benvärmare som kommer bli enooooormt långa, verkar det som. Om de blir färdiga, eller om det bara blir en, och jag efter den kommer tänka "Ja, det gick ju bra, det tog ju inte så lång tid. Det klart jag kommer sticka den andra också. Så självklart att jag inte ens behöver tvinga mig till det, jag kan bara göra det när jag känner för det. Senare idag, eller imorgon. Eller på bussen maybe". Sen blir det aldrig av.

Ja. Sorry igen för bloggens svältdöd. Kanske överlever den, kanske inte....

Burkhysteri!!!!

Idag har jag:

Haft stressade feberdrömmar (dels om att Catrin står utanför min dörr och klagar över att jag låtsas vara sjuk)

Varit sjuk

Mätt feber med en rumstermometer.

Klippt mig.

Köpt halstabletter för sjuttio kronor.

Läst en bok.

Googlat plåtburkar.

Jag tror jag ska börja nära min kärlek till plåtburkar lite bättre. Det är ju faktiskt bland det vackraste jag kan tänka mig. Till och med hysteriska, fula motiv blir vackra. Till och med slitna, kantstötta burkar är fina.

Och jag är inte den som är den. Jag delar gärna med mig av mitt godis.

Härmed har jag glädjen att förmedla er Daaaaagens Ögongodis!


Moas blogg
Googlade upp den här godingen, hittar inte källan nu. Förlåt världen

Eh, källa: Google. Förlåt världen. Två gånger är ingen gång...
Såhär ska mitt framtida kök också se ut. Bilden hämtad från http Claras blogg, något från folkbladet... Verkligen värt att ta en titt. Ett vackert hem, sådär ouppnåeligt. Och hon älskar det. Springer runt och fotograferar stolar och porslinsfigurer. Hoppas man älskar sitt hem så mycket en dag... Att det är så vackert att man måste ta små detaljfoton av det hela tiden...
En sådan här hade min bror som liten. Bilden någonstans från Claras blogg
Från tradera Annonsen Lite hysteriskt gullig, men det är ju det som är så kul!
Tradera, annonsen. Årstidsmotiv runt hela burken. Hur underbart är det på en skala???
en kärnkaffeburk från Tradera. Jag hade en sådanhär när jag var mindre och hade vykort i. Faktum är att jag hade en del fina gamla plåtburkar när jag var liten, som jag inte hade vett på att vårda. På något sätt trodde jag att det fanns gott om sådana överallt. Att en låda oftast var en vacker plåtburk. Ack, vad jag ångrar min naivitet och slarvighet! Jag ångrar också mormors och farmors generation som inte tog hand om dessa små tingestar.

Oh, plåtburk, beautiful, chabby crazy little thing! The love between us seems to be endless. Together we can travel the world and through time in my little kitchen. Oh little sweethearts, I want you so!

Flugor och eventuell utrotning

Nyheterna om askmolnet. Hur trött blev man på dem redan första dagen, på en skala? Istället för att hela tiden tala om att flygplatserna är stängda och kommer öppna, meddela istället NÄR flyglplatserna har öppnat. DÖH.

Reporter: "Ja, vi har lyckats få tag på Agneta och Joakim som påväg hem från sin USA-resa skulle mellanlanda på Island och nu är fast där. Joakim, kan du berätta vad som hänt".

Joakim: "Vi skulle ju åka hem från USA då, skulle mellanlanda på Island, och när vi gjorde det fick vi reda på det här med askmolnet, och nu är vi fast här."

Pennylane: "Åh, men Joakim, berätta mer! Mellanlanda sa du, och sen fick ni inte åka från Island? Men hur känns det? Tråkigt? Ja. Kan du utveckla det? "Fast på Island", hur menar du då? Vad säger Agneta om saken?"

Reporter på stan: "Har askmolnet påverkat dig någonting?"
Susanne på stan: "Öh. Näää... Eller. Nä. Det skulle jag inte säga".
Reporter på stan: " Har du påverkats någonting av askmolnet?"
Magnus på stan: "Nä. Eller, det vill säga, en kollega var tvungen att åka tåg till stockholm och kom försent till vårt möte. Men det gick ju bra det med så...."

Reporter på stan: "Oroar du dig för hur framtiden kommer bli efter detta?"
Lasse på stan: Öh. Nä. Det har jag inte tänkt... så mycket på....
Reporter på stan: "Funderar du över hur detta kommer påverka framtiden?"
Stina på stan: "Asså, nä, det har jag inte funderat på."
Reporter på stan: "Hur tror du detta kommer påverka livet i framtiden?"
Eva på stan: "Ja. Det gör jag ju. Jag tänker hur livet kommer bli för mina barn, och barnbarn. Förstås."

Pennylane vid köksbordet: "Men, har jag missat nåt? Eva, hur askmolnet och inställd flygtrafik påverka våra barns framtid?
En fågel i Pennylanes öra: Jag hörde att om askmolnet lagt sig högre upp i atmosfären skulle vi blivit utrotade precis som dinosaurierna."
Pennylane vid köksbordet: "Oj, wow! Tufft, läskigt, oj, varför säger ingen nåt om det! Vi kunde blivit den utrotade generationen!"

Pennylane: "Jag vill faktiskt inte höra fler intervjuer med folk som åker buss genom europa, är inte intresserad av hur deras bussresa går, hur de känner sig på vägen. Det är inget stort trauma. Det finns människor som väljer att bussa genom europa istället för flyga. Det är lite segt men man tuffar ju på. Om man inte är ensamförälder med kräkbarn. Då är det jobbigt. Jag fattar. Verkligen jobbigt."

Pennylane: "Jag vill inte höra att askmolnet inte har flyttat på sig, men att det nog ska göra det."

Pennylane: "Jag vill inte hur många panikmöten man har på Arlanda."

Pennylane: "Jag vill möjligtvis veta hur många hundra miljoner kronor flygbranschen förlorar varje dag. Var det hundra miljoner varje dag? Haha. Kan se mynten i chefsgubbarnas ögon, känna hur de egentligen vill köra igång trafiken och svär över överdrivna säkerhetsåtgärder."

Pennylane: "Men det finns en vulkan! En vulkan som spottar ut saker ur jordens inre! Hur tufft är det på en skala! Hur många har har sett jordens inre? Inte så många. Men där har vi ett hål. Ett livs levande hål rakt ner. Berätta! Berätta då! Hur mycket lava rinner ut? Rinner det ut någon lava? Sprutar vulkanen bara aska? Varför kommer det ingen lava? Har vi ett nytt litet Pompeji någonstans på Island? Kunde vi blivit utrotade? Hur nära var vi att bli utrotade? Vem skulle fått förtur till grottor och ubåtar och syrgastuber om vi skulle bli tvungna att gömma oss för askmolnet? Skulle man lägga ner fabrikerna och akut börja tillverka rymddräkter i alla alla alla storlekar?"


Att återanvända döda flugor:



Hehe....

Egentligen slutar det inte, det bara fortsätter på ett annat sätt

Igår droppande jag in hos Elof. In i hennes egna lägenhet. Vi skruvar upp skåpsluckor, pratar om vågade färger i köket. Om dilemmat köksmatta eller inte köksmatta. Vi äter en fräsch vattenmelon som jag köpt med mig lite spontant, pratar om att leva på tjugotvå och åttio fram till nästa löning. Hon poetar till lite fina meningar på kylskåpet. Till exempel

märklig tystnad

Jag nämner att jag tog med mig min romflaska och en cocacola, ifall lusten skulle falla på. Men vi lägger inte så stor vikt på det. Det är bara en liten godsak vi kan ta till om vi vill. Om vi känner för det. Det vet vi inte om vi kommer göra.

Vi kryper upp med filtar i hennes soffa drar ner alldeles nya persienner, metallicfärgade och odammiga (till skillnad från de flesta andra persienner). Blandar en grogg, för det klart vi känner för det. En i alla fall. Kämpar med lagliga voddler, men voddler sviker. Så vi ger oss in i SVT:s nätverkstad. Och Elof säger att SVT, det kan man lita på. Det är grejer det.

Vi tittar på millenniumfilmen. Jag vet inte varför men det känns oerhört vuxet. Att titta på millenniumfilmen.
Det koolaste man kan göra idag är att säga att Stieg Larsson är skit och okulturell och det är inget för mig, nej tack. Men vi ser den, tycker den är bra, Elof berättar om böckerna, vi klagar på manuset som känns lite som ett hafsverk, blandar en liten grogg till. Pratar om socialarbetare, om relationer och giftermål, Mikael Nyqvist hittar en dagbok, Lisbeth hämndvåldtar en gubbe, vi pratar om bra sex och om dåligt sex och eventuella öppna förhållanden.

Första Millennium-filmen tar slut, vi gör mer popcorn, Elof kissar och vi pratar genom toalettdörren, jag skyndar mig att blanda en lagom grogg till oss innan hon kommer ut och ser vilka proportioner som är lagom.

Sen blir det mest snack och millennium står på där i bakgrunden, spelat från lagliga SVTplay, vi pratar om popcornkärnor, skvallrar som kvinnor gör enligt alla stereotyper, pratar om djur, om djuprspöken (Hej Maja!) om djur som älskar stenar, om djur med långa svansar. Elof är bra på att se ut som en leguan.

Allt känns mysigt och vuxet. Att en lördagkväll inte träffa fem, tio, tjugo pers på någon bar/fest/klubb, eller sitta hemma och vara ledsen över att man inte är på en bar/fest/klubb och undra om det är för att man egentligen inte har några vänner.

Istället sitter man i sin väns fina lägenhet. Äter knäckebröd och frukt, popcorn och eventuellt en grogg, en svensk film med Mikael Nyqvist, prata om huruvida han är snygg eller inte.


Lika vuxet kanske det inte var att tömma hela romflaskan, det sista först blandat med Elofs mammas svart vinbärssaft som virke, och sen utan virke.

Men det började bra. Mycket vuxenprat och vuxenkänsla. Inte något påtvingat, ingen YESSSSS- jag-gör-nåt-vuxet-känsla heller. Det bara var där. Helt naturligt.

Och det slutade bra. Småfulla, fnittriga på hennes köksgolv och med en halv tanke på morgondagen, men inte mer.


Fast egentligen slutade det inte, för det slutar egentligen aldrig. Det bara fortsätter på ett annat sätt.

Att inte ge sig av.

Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar.

Winnerbäck, "man måste vara två"


Gick mot Pildammen en dag, en helt vanlig dag. Och dessa rader gick liksom rakt in. Fastän jag har hört låten tolvhundra gånger och liksom inte riktigt knutit an till den. Men nu så.

Jag vet att jag kan klara av att ta mig ifrån situationer, klara av att åka från Malmö, börja om någon annanstans, göra mig ett nytt revir, åka till olika sidor av jordklotet, hanka mig fram, skratta, trivas.

Men det här som jag tänker mig nu. Ett program. Ett livsbeslut.

Att gå innanför ett universitets dörrar och ha som plan att fortsätta gå in genom samma dörrar i fem år.

Att göra det, inte för att det är på skoj, som en lek, ett prova-på-utforskande, utan för att jag faktiskt påbörjar något som jag tänker fortsätta med när jag jag är sextiofem.

Att låsa upp en lägenhetsdörr och inte tänka att Jaja. Om ett år är jag antagligen härifrån.

Att om fem år gå ut genom de dörrarna och vara närmare trettio. Närmare femtio än noll. Ha fått mina första rynkor, och tänka tillbaka på den lilla Pennylane som bara lekte sig igenom vardagen. Tänka tillbaka på den jag är nu med nostalgi.

Jag vet hur man börjar om, ger sig iväg, står på sig, lever på gehör. Hur man lever så att alla ens grejer får plats i en bil. Men att ställa sin väska på ett ställe och tänka att nu, nu är jag hemma. Framme. Här ska jag förbli. Det gör mig livrädd.





På promenad genom stan.

Romanutdrag

- Jag redigerar min bok
- Men den var la färdig eller?
- Färdig och färdig. Färdig är ett ord man slänger sig med för att känna att man någon gång kommer någonstans.
- Vaddå? Det låter änna som att man bara kan säga det när man tycker då? Har det inget att göra med hur färdig boken är när du säger så då?
- Jo. Men det är relativt. Den var färdig. Tills jag bestämde att den kunde bli bättre.
- Så så fort man kollar boken lite noga blir den ofärdig menar du?
- Ungefär. Förut var den färdig, men nu närmar sig den allt eftersom färdig färdig.
- Men vaddå, finns det ett färdigt färdigt färdigt?
- Kanske.
- Hur vet man det då?
- Om man har orken att ta manuset till nästa färdig-nivå.
- Om man inte orkar då?
- Då är den så färdig den blir.


Som en liten pepp tänkte jag lägga upp några rader ur manuset här. Roll-lista: Erik: Erik. My: My. Monster: Mamma

Ur "Stoppa lek". Ett miniutdrag. Ursäkta typsnitt och storlekskrångel.

Vi hinner knappt börja med historian förrän Erik ska gå på toa. Han tassar långsamt bort till dörren, skjuter upp den såpass mycket att hans lilla lilla huvud precis kommer igenom och kikar noga och länge åt båda hållen, fastän det inte finns något annat än en vägg och en tavla på ett skepp åt vänster. Jag smyger bort till honom, står helt nära med mesta vikten på höger fot för plankan under den andra foten knarrar.

– Vi går tillsammans, jag är precis bakom dej. Tillsammans kan vi göra det.

Han ser på mig och nickar kort och bestämt. Det är fråga om liv och död. En kisseblåsa spricker, man dör Tycho Brahe-döden. Vi har inget val. Vi måste ge oss ut på öppen mark, hennes område. Endast de skickligaste tar sig igenom fältet utan att bli upptäckta. Han kramar dörrhandtaget hårt en sista gång, torkar av svetten i håret och sen ger vi oss iväg. Jag stänger dörren försiktigt, undviker knarret och allt som hörs är ett klick. Kvickt med stora, tysta steg smyger vi genom korridoren, tryckta mot varsin vägg och när han ska korsa öppen yta hinner jag i sista stund dra in honom mot min vägg och hindrar honom från att sätta fötterna på den söndriga plankan. Fienden har superhörsel och kan vid minsta knak, vid minsta hostning dyka upp från sin håla och vara över oss.

Vi hukar oss i ett buskage, palmbladen hänger över våra huvuden, Erik drar en av de tunna grenarna mot sig för att dölja magen och jag står på snedden så att fötterna inte ska skymta fram bakom krukan. Osynliga och ohörliga står vi där några sekunder och spänner öronen för att lyckas uppfatta några av monsterljuden som läcker igenom porten in till monsterhålan, där det håller till och äter slem och annat som det kan få tag på.

– Du. Det var gärna så att det finns en diamant på toaletten, som är magisk, som ger monstret liv. Eller hur? Det var gärna jag som har kartan. Så jag måste gå först.

Jag vänder mig mot honom och lutar mig så nära honom att våra näsor nästan krockar.

– Erik. Du fattar väl att det inte är någon lek?

– Visst. Det klart.

Han håller ögonen lika allvarliga som mina. Han har förstått.

– Men kan vi inte säga att det var så ändå?

Jag synar honom upp och ner, jag vet inte om den här killen är redo för ett sådant uppdrag. Jag vet inte om han klarar det. Egentligen vill jag tala om för honom att eftersom jag känner terrängen så borde jag gå själv och göra hela uppdraget. Vi kan ju ändå dela nästan lika på belöningen. Han är nästan lika lång som jag, så jag beslutar mig för att ge honom en chans.

– Visst. Vi säger så. Jag väntar här. Om något misstänkt sker, om hon skulle uppenbara sig, gömmer jag mig i bergsskrevan där, under borden, och skriker ”morot”. Det är ditt tecken.

Han nickar och kryper ihop på golvet, spanar mot monstrets boning. Det skrattar och prasslar i en påse. Kusten är klar. Han ger sig av, ålar tvärs över golvet. Det går inte så fort och på vägen slår han hårt knäet i bordet men skriker inte, fortsätter bara tvärs över tills han kan nå toadörrens handtag, dra sig upp på fötter och snabbt smita in. Allt har gått som det skulle. Nu kan jag bara hålla mig gömd i väntan på att han ska komma tillbaka.

Pur färskt och nyskrivet. Redigering tillkommer.