Jag ska skriva dig den vackraste sången i världen

Vilken fin blogg jag hade en gång i tiden. Blir lite sugen på att ha det igen.

Att läsa vad jag skrivit och se mig själv presentera mig. Skumt.


Lyssnar på ett spansk pop/rock-band som blivit mindre poppigt och mer någon form av messmör. Synd. Den ganska koola videon ovan såg jag första gången på en förfest hemma hos någon spanjor och hans kompisar som vi lärt känna på någon. Fin killar. Spelade gitarr och pratade massa.

Te perdí y no te perderé
Nunca mas te dejaré.
Te busqué muy lejos de
aquí
Te encontré pensando en mi.

20 de enero heter den låten.

Jag skriver mycket. Inte just ikväll, just ikväll har jag målat en
tallrik som inte blev så bra. Men annars skriver jag mycket. På min andra
outgivna bok. Jag har bytt språkstil totalt. Funderar en del på om det är
dåligt. Funderar på hur man gör sen, när man är utgiven. Kan man
språkexprimentera då? (Klart man kan) Men kan man språkexprimentera helt och
hållet utanför sin egen ram som man satt upp för sig själv? (Det finns inga
regler). Fast gör det inte det ändå? Vad skulle jag säga om en författare skrev
en bok som var bra, och i nästa bok känner man inte igen varken språket eller
tematiken eller sättet att återge den på. Blir man besviken? Hur skulle det vara
möjligt att inte ändra stil genom böckerna? Vill man inte skriva något annat när
man skrivit en bok, vill man inte ge sig in på ny mark?

Det känns som att man gärna får ge sig in på ny mark, inom sitt
eget land, om man säger så. Vad vet jag. Jag är endast en simpel aspirant.

Börjar plugga spanska nu. Det är fantastiskt. Jag har gått en
(1) dag. Är fantastiskt imponerad över att allt som sagts har förståtts. Inte
ett ord svenska på flera timmar, inte ens när läraren kommer och frågar om det
är vi som är de väntande eleverna, så säger hon det på svenska. Här kommer jag,
spanska, spanien och alla dina små skatter du vet att jag kommer hitta och
fascineras av! Vengo!

Har läst en bok. En bok om en ny Jesus. En bön för Owen Meany är
titeln. Författaren den berömde John Irving. Det är sextiotal. Hans föräldrar
berättar för ett gäng troende präster att deras son är jungfrufödd. De skrattar
åt dem, de fryser ut dem, de säger att de är sinnessjuka, att det är omöjligt,
att de är helt jävla utblåsta. Lite ironiskt, eftersom så många kan tro på ett
mirakel för tvåtusen årsedan men inte om det sker idag. Jesus återkomst
eftersökes, längtas efter, men vi klarar inte en favorit i repris. Han får nog
hitta på ett mer övertygande sätt att komma ner till oss på nästa gång. Det där
med jungfrufödslar är gammalt nu, ingen tror på det längre.

Här har vi Amaia Montero. Den första och bästa sångerskan i La Oreja De Van Gogh.

Te voy a escribir la canción mas bonita del mundo.