onsdag 31 mars 2010

Nittiotalslistan



Hittade den här nittotalslistan någonstans för ett årsedan och blev i helt galet behov av en Aqua Limone-tröja.
Åkte land och rike runt till Malmös fyra stora second hand-affärer. Men hittade ingen.

Men här har ni den! Jag vill kalla den åttio/nittiotalslistan! Så, alla uppväxta på nittiotalet! Och alla ni som känner någon som växte upp på nittiotalet! Varsågoda att känna igen er!!


Vi som 'knackade på' hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem


Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt

Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare

Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade


Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen


Vi som samlade på allt - främst kapsyler


Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola 'gömställen' som det fanns på TV


Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar
från våra far- och mormödrar

Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail


Vi som trodde att pins i stil med 'Rör inte min kompis' skulle förändra världen


Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks


Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan


Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten


Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram


Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra
kulor, ishockeykort, spicegirlskort och pogs

Vi som spelade in musik på kasettband genom radion


Vi som frågade chans på någon ny varje vecka


Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter


Vi som drack Cuba Cola och Jaffa


Vi som läste OÄ i skolan


Vi som var närvarande medan Myrornas Krig fortfarande gick på TV


Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinn
ar och tesvamp

Vi som har gjort massvis med busringningar innan 'Anitan' dök upp


Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen


Vi som läste Lyckoslanten


Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen
var hungriga

Vi som var med på rökrutornas tid


Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem


Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson


Vi som använde duschmössor/kåpor stora o kraftiga nog att skydda oss mot radioaktivt avfall efter gympan på lågstadiet


Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm Nintendo-tumme


Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost


Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka


Vi som var de första i backen med snowboard


Vi som fick förbud att använda Tamagotchi på lektionerna


Vi som älskade bockastyren och max antal växlar på cyklar


Vi som var de som började med Lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det


Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen
för att se om det gav någon effekt

Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet

Vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ... då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi..."

Annat som är nittiotal:
Letade efter bilder på sådana däringa tanddiadem som man skulle dra bak håret med, så det blev helt bubbelfritt (för det skulle ju vara så jävla bubbelfritt!!). Jag hade inget, och kunde inte få det tillräckligt långt bak i håret när jag provade dem. Fatta tönten jag var.
Letade också efter bilder på troll. Små stora skitstora troll, ni vet. De med rosa/grönt/blått/rött/gul/brandgult hår, och alla trollen hade samma leende, med små nypvänliga kinder.

Vad är nittiotal för er? Antar att det hela beror på hur gammal man var på nittiotalet. Späd på nostalgin i kommentarer!


måndag 29 mars 2010

En inlägg om att leka husägare och om att möta en bit krass verklighet på bussen

Göteborg. Hällingsjö. Åker. Skog. Regndis.
Nick Cave and the bad seeds på stereon.

Så lämnade de oss

Allt var packat och färdigt strax efter frukost. De resande kontrollerade sina pass, bytte om, vankade lite hit och dit, åt en macka. Jag inledde huspassningen och släppte ut hästarna, mockade lite snabbt. Sen satt vi alla på köksstolar och pratade om vad som kan tas med i handbagaget och inte. Tittade på klockan, den visade på elva. Halv ett skulle vi ner till bilen. Skorna var i princip på fötterna, handen (i princip) på dörrhandtaget vid halv tolv. De resande kontrollerade sina pass igen. Pratade om eventuellt regn, eventuell flygkrasch, låneböcker som ska tillbaka. Flygrädsla. Tittade på klockan. Tolv. Trummade med fingrarna mot bordskanten en halvtimme till. Men sen bar det av.

Nu sitter mina föräldrar på ett flygplan och huset kontrolleras av mig och bror i några dagar.
Allt är som det brukar. Bara att överhuvudena inte är hemma. Det känns så fort man går innanför dörren. Plötsligt vet man inte hur något fungerar. Är hunden inne? Har inte sett henne de sista fem minuterna. Kanske hon har smitit ut? Genom en hemlig dörr? Genom ett fönster? Kanske har jag glömt kaffekokaren på? Kanske är det dags att elda lite? Eller inte? Kanske har vi eldat alldeles för mycket? Kanske måste vi hälla vatten i pannan. Eller antagligen inte...? Ska man ta en titt på hästarna kanske, de kanske inte går kvar i hagen längre? De kanske springer? Ja, titta. De springer! Rakt mot staketet! Tråden! Tänk om strömmen inte är på? Tänk om de går igenom, nu! De springer för fort, de kommer ramla, halka. Titta på täcket, brukar det se ut sådär? Ska vi gå ut och stoppa dem? Ringa någon? Ta in dem? Ge dem mat? Mindre mat?

Visserligen brukar hunden ligga tyst och snäll i olika hörn och antagligen har hon inte smitit, hon ligger säkert i ett av hörnen. Och hästarna brukar göra sådär, se, de saktade in i tid. Pannan är lagom och kaffekokaren kan stå på ett tag, kanske vill någon ha det sista kaffet snart. Du brukar ha ensamt ansvar över kaffekokaren annars, inget är annorlunda bara för att det är föräldrarnas kaffekokare. Du har koll, allt är som det ska, som det brukar. Lika nära katastrofen, lika långt ifrån den, som det brukar vara.

Men något är fel. Här är tomt. Ingen säger något om min musik, ingen smäller igen ytterdörren, ingen är i köket och kan ta in lite vatten till mig. Ingen annan än jag och bror har koll på om vi ska handla, om det ska tankas, när vi ska städa.

Sätter på kaffe, bara till mig och bror. Höjer musiken och tänker
I övermorgon ska vi storstäda. Baka en liten kaka. Köpa en krukväxt, en gul kanske. Ta hand om hemmet och djuren. Vårt hem, våra djur. Som om vi är vuxna människor i ett eget hus och måste se till och elda i pannan på kvällen för att vi inte ska frysa.

Om ett halvår. Om ett halvår har jag min alldeles egna lägenhet att storstäda och köpa tallrikar till. Jag kommer ha en liten soffa och en liten stereo och en liten fotölj och sätta på musik som hörs ut till köket. Och när jag känner för det gör jag en smörgås och tänder en rökelse som känns genom alla rummen. Jag kommer sätta på teven och titta på nyheterna på morgonen och på halvbra dramaserier på kvällen och knattra lite på datorn samtidigt.

Imorgon ska jag gå upp, släppa ut hästar, koka kaffe. Se på nyheter och läsa Sara Villius Sex. Hennes snyggaste bok hittills.


Ett möte med Knut.

Stod på Nils Ericssons terminalen och packade om min ryggsäck. En man stannar och kikar på bussavgångarna, suckar högt och säger.
Tjugo minuter! Så länge. Tjugo minuter.
Han är uppgiven, nära gråten, dagen verkar förstörd. Jag känner att han ser på mig och säger att tjugo minuter inte är länge, två timmar är länge. Han säger sorgset
Ja, det är ju ännu längre. Jag ska till Skene. Skene ska jag till. Om tjugo minuter.


Han heter Knut, är liten och rynkig, fast inte så gammal. Mest sliten. Punkterad med ögon som glidit på snedden.
Han bryter på en ledsen norska, säger ikke och döde. Han luktar bakfylla och glömmer allt jag säger efter en halv minut, måste fråga flera gånger vart jag ska och blir glad varje gång han förstår att vi ska på samma buss. Han blir lite förvånad när jag sträcker fram handen och vill skaka hand.

Hans Lisbet döde för fem årsen.
Cancer. Cancer i hjärnan.
Han ser på mig.
Trettioåtta år sammen. Så döde hon. Jag trivs ikke i Skene. För mycket skit. För mycket knarkare och sånt. Ja, jag dricker för mycket.

Han säger inte bara hur det är, utan bekänner, erkänner, ber om ursäkt. Förlåt mig för att jag dricker, förlåt för att jag är en av dem, att jag är sån här. Han andas öl på mig.

Dricker för mycket. Men jag orkar inte. Orkar inte göra nåt åt det. Jag har mycket pengar, varje månad tjugotusen. Men jag orkar inte. Jag är helt ensammen.
Han ser på mig igen.
Trettioåtta år sammen. trettioåtta år. Hon var liten, min Lisbet. Mörkhårig.
Han visar med handen och Lisbet verkar ha varit ungefär en meter hög.

En son som knarkade ihjäl sig. En fru som fick hjärnan uppäten av en cancerklump. En dotter som inte hälsar på. Ögon som snart kanar iväg, ner på kinden. Ett tag kommer de hänga och dingla från hakspetsen, sen ramlar de ner och någon kommer trampa ner dem i gruset.

Han berättar om ensamma jular, om Malin i Norge som har två barn, hans barnbarn.
Jag älskar Malin.

Äldsta sonen Jon i Skåne, att det är roligt att prata med honom. Att han och Lisbet flyttade till Sverige för att vara nära honom när Lisbet döde.
Jag är helt ensam jag. Lägger mig tidigt på kvällen. Vaknar på natten, tänder lampan och ser på kockan. Han höjer långsamt handen och trycker med tummen på en osynlig lampknapp, tittar på klockan och sen på mig, uppgivet.
Men det är ingen idé. Jag har inget kvar. Jag ska ju ändå snart dö.

Han frågar hur gammal jag är och ser avundsjukt på mig, och jag tänker att jag verkligen är avundsvärd.

Vi möter inte varandras blickar. Jag vågar inte möta en blick så totalt utan hopp. Vill inte se in i någon som gett upp, som inte kommer säga att det säkert löser sig, om ett tag, att det inte är någon katastrof. Det enda som hjälper att att ge honom mitt telefonnummer, att säga att jag hälsar på honom, att vi åker till havet i helgen, att han kan bo inneboende hos mig nästa år, att vi åker och handlar tillsammans på onsdagar. Men jag tänker inte säga det där och det vet både jag och Knut. Det är inte det han är ute efter. Ändå känner jag trycket av att göra vad jag kan.

Knut vänder sig bort och jag vill klappa lite på honom men inte ens det gör jag. Han ska ringa Jon när han kommer hem, han saknar Jon. Och Lisbet, lilla mörkhåriga Lisbet som döde. Trettioåtta år sammen.

Jag snakkar mer med dig sen, säger han. Går bak i bussen men kommer inte tillbaka för att snakka mer med mig. När jag går av säger jag att han ska hälsa till Jon. Det ska han. Sen ska han dricka lite öl med en kompis

En kärlekshistoria

(Klicka på bilden för att komma till Sydsvenskans lilla artikel.)

En lycklig historia om utsatta, hemlösa människor. Det måste vara bättre odds för att orka kämpa hårdare när man är kär och lycklig och inte ensam utan bara tillsammans tillsammans tillsammans och en del av en helhet. All lycka åt Maylis Håkansson och Håkan Adler. De fyller till och med år på samma dag. Det måste ju betyda något.

torsdag 25 mars 2010

Sånt som jag borde skriva en dag som denna. Så då skriver jag la det

Frukost och solen bara strålar sönder sig. Fönstren är stora och huset högt, högt upp bland molnen och under oss flyger måsarna som vita pappersark, snurrar omkring, dyker och lever på.

Man läser en Bodilbok om en ung Bodil, ett hångel, ett ligg, en kärlek, en gammal tant som aldrig kom ihåg vem hon var.
Det är lite halvtråkigt men så hemvant, så mycket som jag, så mycket som hon, så mycket som en bit ur allas liv. Det är en vardag och den verkar vara min. Fastän jag inte har bott med någon tant och aldrig hånglat med någon som dött efteråt, aldrig slagit ett barn och aldrig varit ihop med någon som målar akvareller hela dagarna. Kanske inte hon heller, vem vet. Men ändå är det en bit av allas liv som hon bara skriver. Ögonen glider genom textsjok efter textsjok och det är att minnas.

En promenad med en vän. Man är optimist och tar bara tshirt under jackan, men sen är vädret ännu mer optimistiskt och man får man ha jackan i handen hela vägen. Man får ha den i handen för att det är varmt. Till och med när man går långsamt genom parken, står under träd och tittar på måsarna. Till och med när man står still och det småblåser får man snällt ha jackan under armen.


På Möllevångstorget säljs det blommor, bara femton kronor. Vindruvor-smaka gärna. Folk tar kort på sig själva när de äter glass med solglasögon. De har sitt minililla barn med sig i en vagn och säger De lägger hellre skattepengarna på krig än sjukvård.
Ett barn ramlar, funderar en stund och skrynklar sen ihop ansiktet. En kvinna säger Seså, upp igen.
En man bredvid barnet, backslick uppfälld krage, vill så gärna hjälpa barnet upp, han vill ta i dess små händer och borsta bort smutsen. Han sätter cigaretten bakom örat och ska precis sträcka sig mot barnet. Kanske, om han har tur, får han krama det lite tröstande. Men så kommer en man som hör ihop med barnet, lyfter den lille på fötter, rättar till mössan. Jobbet är gjort, mannen med backslick hinner bara röra vid den lilla mjuka handen.

En dag till har gått. Jag vill kryssa den. Kunna tänka att nu är idag avklarat. Bara si och så många kvar. Som om jag var på något läger som är härligt men som jag började tröttna på.

Jag börjar längta efter en verklighet.

Men det här är ju verkligheten.

Mitt i den.Bara för att hon är så vacker. Och är här på något sätt stilla, inte den andra fashionabla Audrey. Hon har liksom kopplat bort hela den verkliga världen ett tag och har inte så bråttom in i den igen.


tisdag 23 mars 2010

Relationen boken/författaren

Paus

Play (fikastund)

Paus

Paus

Eject.
Eject
EJECT

Paus
PAUSPAUSPAUS

Play. (six feet under)

Paus.
Paus.

Play (matlagningsprogram)

PauspauspauspauspauspauspauspauspauspausaspauapsuaopasupauspuaspauspauspsPDUASPAPAUSPOAUSPAUAS


Jag läser debutantbloggen och fascineras av ett inlägg av Christoffer Carlsson, om hans snart släppta bok "Fallet Vincent Franke"

Små utdragna citat om relationer och relationen boken/författaren:

"Jag gav Vincent allt jag kunde ge honom, och kände bara stundtals att jag fick allt tillbaka. Till och med efter att jag fått den fantastiska möjligheten till utgivning av Piratförlaget, kände jag att Vincent stundtals vägrade lyssna på mig. Som om jag satt kvar vid bordet och försökte laga oss, medan han stod och diskade och det enda ljud han gav ifrån sig var klirrandet av glas, bestick och tallrikar."

"Men – detta kan nog vilken familjesociolog som helst instämma i – människor i relationer med de djupaste av dalar, upplever också de högsta och starkaste av toppar. Och Vincent har gjort att jag känt mig lycklig, fantastiskt lycklig. Med honom uträttade jag stordåd. Vi tog oss till platser, fysiska och psykiska, där varken han eller jag hade varit tidigare."

Jag skriver inget själv idag. Bara citerar och vidarebifodrar all cred för den tuffa jämförelsen som texten är, och samtidigt all cred för hur icke-jämförelig den är utan bara sann sann sann, till Christoffer Carlsson.

Jag har inget att tillägga.

Over and out.

söndag 21 mars 2010

Bokfrosseri

En promenad till antikvariat Sacher ledde till lite nedanstående frosseri.

Sacher är för övrigt Malmös bästa antikvariat. Väldigt trevlig, hjälpsam, kunnig, intresserad man som har det. Inte särskilt mycket folk, alltid tid för småpratande.

En underbar liten bok av Joan Walsh Anglund. De finaste små teckningar jag sett

Så fina små textstycken! Det finaste tror jag dock är i boken "Love is a special way of feeling" som jag gav bort. En bok full med små texter om hur ma upptäcker kärlek. Till träd till exempel.

Hihi. Se vad han springer! Med armarna utsträckta framför sig.



Joan Walsh Anglund-boken som jag gav bort såg ut såhär inslagen. Vem vill inte ha ett sånt paket!

Fynd nummer två. En bok om en nyckelpiga som heter Sju-Svarta-Prickar. Sönder i ryggen och nedklottrat med vaxkritor här och där, men bara runtom bilderna och texten. Illustrationerna av F. Baumgarten är så underbara!
När jag ska betala boken så tar han den i sina händer och säger "Den här boken köpte jag på en loppmarknad på åttiotalet (1988, typ) och det var den som fick mig att starta hela mitt antikvariat. Det var den som fick mig att äntligen ta steget.

Det här är som taget ur min barndoms fantasi. Visst hoppades man alltid att någon utnyttjade de små mysiga hålorna under trädrötter!

Fynd nummer tre. En almenacka bara med datum (på gott och ont) med massa bilder och citat från barnböcker man känner igen. Boken heter "Ja må de leva". Alltså barnförfattarna.

Haha! Den här är så himla skön bara. Nisse går där och har ingen känsla över att det finns olika tankar om hur snyggt skärm är.


Härmed står Joan Walsh Anglunds böcker på alla mina önskelistor.

lördag 20 mars 2010

Men var kommer Dalai Lama in i bilden?????

Det händer inte mycket. Jag går upp. Klockan är mycket och jag är trött. Jag gör kaffe och smothie med extra fibrer (fibrerna är inte för att det är gott, om vi säger så...) Ett ägg i ena handen, kaviarstuben i andra.

Läser en novell ur Claire Castillions samling Insekt. Fascineras mer för varje sida. Dricker mer kaffe.

Slår på datorn. Läser en roman som jag ska responsa på. Säger godmorgon till Catrin. Sätter anteckningar i marginalen i mitt open office, lyssnar på musik. Borstar kanske tänderna däremellan.
Läser.

Går en lång promenad i Pildammen. Tittar på änder som paddlar omkring med rumpan i vädret. Som små superkvalitets-flytleksaker. Hur mycket de än kämpar kan de inte paddla ner sig längre än till mitten av kroppen, där flytgrejen sitter. Som outslagna tuplaner på rad. Hela familjen paddlar frenetiskt för att inte drutta ner på ändan, och för att kanske kanske komma någon centimeter till ner i vattnet, där de smarrigaste små algerna flyter omkring.

Svanar är stora. Och läskiga. Och vaggar som en trillinggravid dvärg.


KONSTHALLEN
Var en sväng i konsthallen. Blev helt betagen av Solnedgångarna, av sjön, av himlen på väggen. Moln i små fyrkanter, och snart kommer de att skingras och flyga iväg, men icke! De sitter där de sitter. Klarblå.

Ett rum med hundra fotografier, hundra människor, alla i olika ålder. Spädbarn. Ett år. Två år. Tre år. Fyra. Fem. Sex. En sjuåring lutar sig mot en vägg. En nittonåring har randiga strumpor. (Hon drar upp knäna och sätter dem på stolen alldeles intill rumpan. Det ser mysigt och bekvämt ut, men man lyckades aldrig riktigt få till det själv utan att slå armarna om knäna och pressa dem hårt hårt mot magen. Det var inte bekvämt, man blev trött i armarna och ryggen. Då trodde man att man var tjock, att magen var för stor för att man skulle kunna sitta med fötter och rumpa på samma stol och se söt ut. Så fick man ångest, bara lite, såndär vardagsångest, och tvingade armarna att krama knäna hårt hårt intill kroppen för att bevisa att man faktiskt var så smal att man kunde sitta sådär gulligt och avslappnad och vara så liten att fötter och rumpa får plats på en stol.)

Tonåringar. En man med knullrufs och cigarett. En kille som påminner om någon jag känner. Kvinnor. Män. Gravida. En man i en bil, snart åker han. En tant med en vattenkanna. En gubbe i en fåtölj. Många tanter i fåtöljer. Livet steg för steg stirrar småleende och uttråkat mot mig.

Mitt liv. Deras liv. Små ögonblick som är allas ögonblick. Det kunde varit jag när jag var liten. När jag var nitton. När min bror var sju. Det är min bror när han är sju, det är allas bröder när de är sju, tio, sexton. Det är jag och pappa och mormor och alla andra och bara han på kortet.
För egentligen är det där ögonblicket i bieln bara Sixtens ögonblick. För det är Sixtens bil, sina egna glasögon han har på sig, hans byxor och manchesterväst, och det är han och inte jag som ska åka till den lilla skogsdungen, eller den lilla sjön, eller biografen, strax, alldeles snart. Låt mig bara ta ett foto...

Rakt in i mina ögon stirrar de, och jag kommer in i dem, lägger mig där och vet helt plötsligt vad som finns bakom Agnes skåpsdörrar och vad hon ringat in i tevetidningen. Det är ju Agnes. Vi har ju känt varandra, vi känner ju varandra. Vi är ju en och samma. Det är jag om sextiotre år. Det är Agnes för sextiotre årsedan. Agnes är ett lager av en rysk docka och jag finns någonstans därinne. Jag är en del av en rysk docka och i lager utanpå mig ligger Agnes och Ulrika och Manoel. Vi säljs som en enhet.


Men, var kommer Dalai Lama in i bilden??????

Jag läser en bok av Dalai Lama. Jag har inte öppnat den på ett par veckor. Den är hundrasjuttio sidor lång, jag har sextio sidor kvar. Om jag aldrig läser klart den slutar jag aldrig läsa den.

Han säger
Alla ska älskas.

Han säger
Alla ska älskas lika aktivt av alla.

Han säger
Jag har tvåhundra meditationsövningar du kan göra tålmodigt för att lära dig detta.

Han säger
Alla varelser, mina vänner såsom mina ovänner, har varit min mor och far, min ovän och min vän, i andra liv. I den oändliga kedjan av liv vi har bakom oss.

Bevis, Dalai Lama? Inga? Nähä? En känsla säger du? En allmän övertygelse? Någon uppenbarelse kanske? Nänä, jag fattar.

Men alla är någons mamma. Någons bästa vän, någons dotter, son, någons älskade. Och min vän är någons ovän och någonstans sitter någon och svär över min mormor, hon som har lagt små nougatägg med choklad runtom i mitt liv. Och de tanter jag svär över sitter någon annan och nästan-gråter över när de ringer och säger att smärtan i fötterna är värre, och att maten inte lockar alls längre.

Dalai Lama har berättat för mig
Att alla ägnar hela livet åt exakt samma sak hela tiden. Alla söker lyckan, och vill undvika allt lidande. Det är det livet går ut på, för alla, till sist och syvende är det det vi sysslar med dagarna i ända. Allihop. Till hundra procent. På vilka aviga vägar man än gör det på, är det lycka och brist på smärta som man hoppas hitta när man kommer fram. En del lyckas sämre än andra. Men alla tror att de gör rätt. Till och med Hitler och Bush och Heffaklumparna.

Jag har inte gjort hundratolv meditationsövningar. Jag är inte ens klar med boken. Kanske håller jag på. Var går gränsen för att "hålla på" och "ha lagt på is"? Jag tror inte på reinkarnation.

(bevis, vännen. Statistik. Dokument, mätningar, dokumentärer, avhandlingar?)

Men det funkar ändå. Bland alla de där fotografierna som kanske var jag, min bror eller kanske någon helt annan från Tyskland, eller allihop, gick jag och övade. Stirrade in i ögonen på Alva och tänka att
Jag älskar henne. Hon är som jag. Vi har helt och hållet samma mål med livet. Hon är någons bästa vän. Kanske skulle hon varit min bästa vän om vi träffats. Hon är någons dotter, någon saknar henne. Hon har en ganska onödigt bred mun men det är vackert. (Nej, det ser ju inte klokt ut) Jo. Det gör det. Det är med kärlek hon ser på mig och som jag ser på henne.

Hundra blickar med kärlek som bara skjuter in mot mitten av rummet. Och där stod man.

torsdag 11 mars 2010

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Det fanns en tid, en lång tid, ett halvår, ett år kanske, då jag alltid alltid alltid hade denna psalm på hjärnan, så fort jag hade någonting på hjärnan.

Dagens bloggtips: Stora bokbytardagens blogg

har inte ens hunnit kolla ordentligt, men den ser underbar ut! Jag är ju väldigt inne på allt som heter nya författarskap nu. Och här verkar man kunna hitta lite småtrevliga intervjuer och annat myspys.

Snön ligger här. Är ihopramlad och kompakt. Ändå sjunker man till knäna.

Vi började se en komedi. Man fattade att det skulle vara en fånig komedi.

Scen ett:

Män spelar basket. En sur bejb kommer fram, är arg för att man1 sexat runt med hennes tvillingsyster. Han får henne att göra sexljud.

Scen 2:

Tvillingsystern kommer förbi. Skriker till systern att man1 har bytt upp sig till en lite mer sexuellt vågad tjej.

Mannen säger att tjejerna ska lösa bråket genom att hångla.

Jag går därifrån.

Scen tre:

Något bajshumorskämt kommer på.

Resten av familjen går därifrån.

ett brev som ligger i Malmö och väntar på mig. Tjusigt eller vad? Det innehåller Lullis fanzine. hon gör superfina serier om mänsklighet, med allvar och humor i ett. Rekomenderar skarpt att trycka på länken.

Ja. Här sitter man.

onsdag 10 mars 2010

Min bok är färdig.

Nu, idag, faktiskt klockan nollnoll nollnoll, skrev jag färdigt min bok.

Undra hur många gånger till jag ska skriva färdigt den.

Undra om jag kommer kunna låta bli att gå in imorgon och bläddra upp och ner, pilla lite här och där.

Men faktiskt, första gången på evigheter, vet jag inte vad jag ska pilla till, om jag känner för att pilla imorgon. Men nåt hittar man väl alltid.

I höstas var planen den här:

Skriv ut.
Läs igenom, markera ALLT som du vill ändra
Lägg in ändringarna
Skriv ut, få respons
Gör några småändringar
Skicka iväg
Glöm.

Rött är avklarat. Blått ligger framför mig. Men jag känner mig inte färdig. Fast jag bestämde att jag skulle vara det nu. Jag känner för att skriva ut, läsa och göra nya markeringar, alltså för att börja om planen från början igen. Jag hoppas jag vågar låta bli det.

Förr lämnade jag vilka texter som helst till det här folket, ingenting var pinsamt eller jobbigt. Känns det lite jobbigt nu för att det var längesen vi responsade på varandras texter? Eller känns det jobbigt för att det här faktiskt är (ska vara) min roman, A till Ö och efter mina genomläsningar och det jag borde kunna stå för mest av allt hittills? Visst borde jag vara nöjd och känna att det inte kunde bli bättre att det var detta jag strävade efter hela tiden?

Nej. Det är det man är ute efter. Men det verkar som att ytterst få författare känner så, någonsin. Ändå strävar man på. För kanske en dag? Är det så man, vi, de, tänker?

"Efter mina genomläsningar", skriver jag. Som att jag aldrig mer ska läsa igenom och redigera. Men det ska man ju. Såklart. Men ett manus måste väl få kallas färdigt innan det är godkänt av förlaget och står i bokhandeln? Det måste väl få finnas olika grader av "färdigt"?

En del säger att man ska redigera sitt manus tills man bara sitter och flyttar kommatecken innan man skickar in det. I så fall är jag inte där. Jag flyttar stycken, bygger ut stycken, stryker ner samma stycken, andra stycken. Läser sidor som var bra för några månadersedan, tycker de är informativa och torra.

Att ha läst gått vilse bland sina . Irriterande att det tar tid att låta texter vila, att min text skulle behöva vila månader för att jag skulle hinna ställa mig utanför igen.

Nej. Jag ska hålla mig till planen. Respons nästa. Informativt och torrt eller inte.

Varför skriver jag alltid "min bok" och inte titeln? Egentligen skäms jag väl inte över titeln? Eller? Egentligen tycker jag det är en ganska bra titel. Ganska i alla fall. Bäst av alla jag har provat hittills. Ändå skriver jag "min bok".

söndag 7 mars 2010

Jag har ju en indisk trumma och allt!


Jag vet inte var, vad jag är just nu.

Här antagligen. Bara här inuti mig själv och konstigare än så är det inte.

Men det pirrar i benen och i huvudet och jag är så nervös och så ledsen och jag vet inte riktigt varför. Inget har förändrats, allt är precis som jag hade tänkt mig, som jag hade förväntat mig. Vädret är till och med över förväntan. Jag är inte trött, inte hungrig. Har inte en hel hög med smutstvätt som måstemåstemåste tvättas med inte bir tvättad.

Jag har en indisk trumma.

Men det är något som liksom inte riktigt vill sig.

Kanske för att jag är ensam.

För nu är jag ensam. Ingen har tid och lust med mig just nu. Det är bara jag och mina indiska skivor som inte fungerar, utom en som fungerar och är full med mjukgitarr och mjuka covers som är ganska sorgliga för att de är så tidlösa. Jag vet inte vem som har gjort alla originalen, jag kan inte ens sjunga med fastän jag känner igen massa massa partier och är inte det något att bli ledsen över så säg.

Pärlan har stuckit. Hon bara tog sitt pick och pack och nu är jag ensam i ett högt övergivet prinsesstorn och vi kommer aldrig mer ses. Eller jo, kanske imorgon, eller nästa vecka. Och Nyström älskar sina matteböcker mer än mig och Sanna älskar Australien och Amanda sin daghund och det är bara jag som inte har böcker eller jobb eller promenadvän.

Och jag vill ju ändå inte promenera. Vad gör man när man inte vill läsa och inte skriva och inte promenera och inte baka eller laga mat? Vad kommer som nummer sex på Att-göra-när-man-är-ledig-på-egen-hand-listan?

Kanske skulle jag gift mig med någon i Indien. Bott i Hampi och mediterat på en klippa mellan risfrukosten och rismiddagen och risfödelsedagstårtan.

Kanske skulle jag tvätta håret. Och kanske skulle jag skriva på min bok.

Hur kunde en bok någonsin kännas som ett betydelsefullt projekt? Ingenting är ju av betydelse. Allt är ju bara på lek. Eller inte ens det. En låtsaslek i brist på något verkligt.

För en erkänd brist på något verkligt får oss att trilla ihop i en liten hög och aldrig vilja resa oss upp igen. Det är något som kroppen och psyket och själva jaget inte kan tillåta, något den trion verkligen gör allt för att dölja för oss.

When you feel completely relaxed with your body-mind-and-self, you will get up.

Är det en kuggfråga, Baba? Ska vi ligga kvar tills vi dör och på så sätt förstå att ett sådant tillstånd aldrig någonsin kommer inträffa i detta livet och inte i nästa heller, inte förrän vi är Dalai Lama och vet att alla flugor en gång var vår mor? Hur kan man någonsin veta något sådant?






CATRINS PRODUKTIVA HYSTERI

Igår dog nästan Catrin. Med övermänskliga krafter lyckades hon hålla ihop sig själv. HOn var hysterisk. Ingen vet vad som egentligen hände. Det var ett lika mystiskt tillstånd som Hampi är ett mystiskt landskap (kolla in bilderna från igår). Kanske var det alla energidrycker hon någonsin druckit i hela sitt liv, och någon trötthet som aldrig infriades när den borde ha gjort det, som slog in exakt samtidigt.

I sitt mystiska tillstånd slängde hon ur sig lite fantastisk Catrinpoesi. Detta är bara ett utdrag. Underbar fantastisk flödestext. Ta några minuter och läs hela på hennes blogg. Många skimrande guldklimpar bland all hysteri.

CATRINCITAT:

åh vad trodde jag egentligen?
jag kommer aldrig att älska frimärkssamlingar passionerat
fastän jag vill! men jag vill
inte
tillräckligt
hårt, mycket, ofta, ihärdigt
jag vill: livet poesin dansen pulsen overkligheten
större, fortare, bättre, mer, nununu
jag vill: tusen hetsiga fiolsolon att vakna till & aldrig mera somna
& nu finns aldrig någon begravning aldrig någon död
aldrig! lovar! lita på mej!
jag kommer blända världen med min kritvita
bikinilinje med min skimrande
personlighet & mitt sprudlande hårsvall
vill du bjuda mej på en drink till?
jag vägrar dricka saker utan paraplydekorationer---

det är helt enkelt inte tillräckligt med tjugofem olika
mysbelysningsattiraljer i mitt rum det är helt enkelt inte
rättvist att du inte fattar att det är dags att ringa och säga: "hej, ska vi hångla? nu? meddetsamma?"
(det är ju alltid dags)

om jag kommer levande ur det här så är det nåt som är
misstänkt magiskt med det här livet
magiskt men aldrig, aldrig, aldrig tragiskt
om du nån gång känner "åh, fan, tragiskt. trist liv" då! då har du
fel, då har nåt gått snett på vägen, & ännu bättre ändå:
att inget KAN gå snett

bara rakt, fast på olika sätt. olika vinklar liksom

olika varianter av det något begränsade ordet 'rakt'

åh! nu galopperar vi vidare, va!
hoppar i höet med bob hansson, cotton eye joe, aqua, dalai lama &
alla dom andra
innan vi blir inspärrade / bortrövade / lugna&(s)vettiga!


(åh, jag vill ju bara ha ett hus vid havet!)

lördag 6 mars 2010

En dag som verkar vara ur en mysig film om någons liv

Jag är någonstans mittemellan semester och arbetslöshetsstress.

Dagarna är vårsoliga och goda. Trevliga människor, trevlig stad. Trevligt trevligt.

Vad som inte är trevligt är mitt bankkonto. Bättre än inget bankkonto, antar jag. Men jag har inte varit fattigare någon gång. Kanske inte sedan innan jag döptes. Jag tror jag fick ganska mycket pengar i doppresent. Mycket pengar i alla fall för att vara ett spädbarn med sömn och matbehov. Både sömn och mat var gratis på den tiden.

DAGEN:

Vaknade av solljuset. De är här nu. Morgonstrålarna genom fönstret, värmen på golvet.

Amanda kom med hembakta frallor. Vi kokade ägg, bråkade om vem som skulle ha vilken kaffekopp. Gjorde chai alldeles själva, utan indier. Gjorde indiskt kaffe utan indier (tyvärr, får jag väl säga, är zoega fortfarande bäst. Sweden, the land of good coffee. How can that be? Vi har ju inte ens några kaffeträd!)

Vi åt frallor med ost och plommonmarmelad, musli med vaniljyogurt och frukt. Ringklockan ljöd och vem skred genom dörren om inte käre Nyström. Hjärtligt välkommen på lite frukost med vårsolen utanför våra enorma köksfönster.

Trots vårt köks lätta känsla av alla jobbs lunchrum blir det ofta väldigt mysigt därnere. Vi pratade om Amandas syskonbarn som är liten och logisk, om indien, om frierier, om båtar med discomusik. Om biografer med nationalsånger innan filmen och filmer med paus i mitten. Vi tittade på mitt och Pärlans indieninspirerade rum. Folk blir alldeles för o-impade av min fantastiska indiska trumma. Det är ju faktiskt mangoträd och död kamel!

Jag och Nyström promenerar. Köper lite lyxöl åt honom. Sedan hänger vi vid hundhavet nere vid turning torso. Sitter på ett enormt träd och tittar på Amandas daghund Rocko.

Daghunden leker med stenar. Han knuffar omkring dem, rullar sig på dem, stryker huvudet mot dem och slickar dem kärnvänligt. Om det var en hund på landet skulle man tro att han kände sig oerhört ensam. Men icke. Små glada hundar springer fram till Rocko, ropar:

"SHIT VAD KUL DU HAR!!!! JAG VILL OCKSÅ HA KUL! O JÄVLAR DET HÄR SER UNDERBART UT, VAD GÖR DU!!??"

Men Rocko ignorerar dem på ett bestämt men artigt sätt. Bara ibland, någon enstaka gång slutar han gosa med stenen, ser upp på oss som skrattar lite åt honom (MED honom) och säger

"Ja, visst är det underbart. Här har jag och Sten väldigt mysigt och skoj, och där sitter ni och har det skoj. Perfekt. Låt det aldrig ta slut."

Hehe. Det var mysigt.

En promenad genom stan. En glutt på vakarna i isparken, på änderna som simmar i isvatten utan att dö. En annan glutt på gropen där massa grodor kommer ligga och sola sig ovanpå varandra om några månader. Nu är det bara fruset, lite brunt och med några avtuggade vasstrån bredvid.

Lite mat i magen. Helt hysteriskt mycket jobbsökning.


Fint. Bra. Jag kommer ikapp. Jag kopplar om mig.



Ett teplantage ovanför Ooty. Faktiskt hela 6000 meter ovanför havet. Det kan man inte tro!



Solnedgång över det mystiska stenlandskapet i superheliga Hampi. Hampi Hampi. Underbara Hampi. Bäst på hela resan. Stora stenar låter inte så fantastiskt. Men det är det. Underbart lugnt och underligt. Inte minst eftersom ingen faktiskt vet hur stenarna har hamnat där. Antingen vulkanism eller så har det varit flodbotten. Men det ser inte ut som vulkanstenar. Och om det var flodbotten borde de väl inte ligga ovanpå varandra och balansera som de gör?

Hampi igen. Ni ser ju själva hur mystiskt det är. Skulle inte en flods strömmande vatten dra ner de balanserande klipporna från varandra? Jag vet inte. Ingen vet. Även om många experter säkert tycker att de vet. Och de flesta tycker tydligen att de vet att det är vulkanism som har gjort dettahäringa.
I alla fall. Det ovan är min favvoplats i hela Hampi. En klippa inte alltförlångt bort. Promenaden går förbi några snälla försäljare som karvar elefanter ur sten och samlar på mynt. Här kan man vara ensam. Ensamhet i Indien. Tystnad som låter en höra vingslagen från fåglarna ovan.

En halv minut efter att kameran knäppte tog hon järngrepp om min arm, skrek något. Sen kastade hon rutten frukt och sten efter oss. Vi gömde oss på en liten grusväg och fruktade för våra liv på tillbakavägen. Eller i alla fall för att hon och de till synes rara men egentligen galna barnen skulle följa efter oss och kasta sten och frukt i flera kilometer.


Jag och Catrin. The happy Holli-day. En vår-högtid då alla hinduer kastar färg på varandra, skriker HAPPY HOLLI, åker på bilflak och beter sig som att de tagit studenten. Sen går man runt och är färgad och ler i samförstånd till de andra färgade. Extra kul var det att kasta färg på turister.
Efter det här kortet kom det en man och mulade oss med mörkblå färg så vi såg ut som Ida i Emil i Lönneberga, när hon leker tyfussjuk. Ett tag var vi de mest hysteriskt färgade i stan. Det kändes inte så härligt chill längre, utan mer hysteriskt. "HEJ VI ÄR TURISTER OCH DÄRFÖR FÅR VI HYSTERISKT MYCKET MER FÄRG ÄN ALLA ANDRA KOOLA HOLLI-FIRARE!"
Typ. Vi var som vackrast på fotot ovan.

fredag 5 mars 2010

Bloggtips

DAGENS TIPS!

The swedish girl-bloggen!

Fina bilder, och fin textbild. Man blir glad.

Jag önskar att jag hade sådana bilder att lägga upp. Men nej. Det har jag inte.

Back from India.

HEMMA!

Mitt rum. Min dator. ÅÄÖ. Mitt språk som inte är det hemliga språket mellan mig och Pärlan längre. Det ljuder på gatorna vart vi än rör oss. En kille säger "Tjena, läget!" I telefon. Det känns fantastiskt. Men det är det inte. Det är helt normalt här, inte en anledning till att vända sig om, vinka och ropa "Hej där! Hur länge har du varit här?" Det hade varit rent av jättekonstigt att uppmärksamma att vi pratar samma språk, att det inte går att prata normalhögt med varandra på busshållplatsen och anta att ingen förstår vad man säger.

Sjuhundra fotografier som väntar på att komma in i datorn. billig limpa, bregott smör och hushållsost som väntar på att jag ska köpa dem. Och prinskorv. Jag är och förblir en obotlig köttis. en månad av veggiemat. Gott, fint. Men ändå. Man står sig så mycket bättre på lite döda djur. Fast nu ska jag ju inte dra alla över en kam. JAG står mig i alla fall bättre på döda djur.

Vi höll på att inte få komma in på Bombays flygplats, för att vi varit klantiga nog att gått ut en gång. Jag skyller delvis på oss, och delvis på flygplatsfolket, som vägrade berätta att nationella flygplatsen och internationella var på olika platser. Och att "Coachen" som vi fick en nummerlapp till att träffa var en buss som skulle köra oss gratis till den internationella.

Men med lite tjat på mannen med pistol, och lite tjat på mannen utan pistol, och lite viftande med var oskuldsfullhet, med vara bombfria väskor och med Pärlans nallebjörn (Starshine Supergirl, men vanligtvis kallas hon Marie) blev vin insläppta pa nåder av en vacker kvinna.

Tre gånger frågade vi om vi skulle hämta ut bagaget i Bombay. Nej. Det skulle vi inte. Alla tittade på våra biljetter, på våra små klisterlappar vi fått, och gav oss ett övertygande "Nej, ni ska hämta ut dem i Schweiz". Tredje gången kändes det fånigt att fråga, men vi tänkte att det var skönt att få ett till rungande nej och ett övertygande leende.

När vi ska hämta ut boardingpassen på den internationella flygplatsen säger den lille indiern:
- Ska ni inte checka in bagaget?
- Nej, säger vi. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Nej, säger han. Ni skulle ha hämtat ut det här.
- Nej, säger vi. Vi har frågat tre gånger. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Hehe, säger han. Vänta.
Han hoppar upp på väskrullbandet, ropar till sig en hög indier som överlägger med oroande hysteri i rösten. Sen kommer han bort till oss med en indisk huvudskakning.
- Vi ska försöka fixa det här. Om vi lyckas ska ni hämta ut väskorna i Köpenhamn.
- Jaha, säger vi. Om ni inte lyckas då?
- Hehe, jaa ni, hehe, säger han.

Indisk ordning, indisk kommunikation mellan enheter. Underbart. Det där intrycket de är så duktiga på att ge, intrycket om att allt är under kontroll, att de förstår vad vi menar, att de redan har tänkt på det, och att de ska leda oss rätt i världen. Egentligen klarar de inte riktigt av att få en beställning på VÄNDstekta ägg och MJÖLK istället för FILmjölk, utan att strula till det.

Men ändå så ordnar sig allt. Vi lever, jag dog inte av de där rumpsprutorna jag fick av doktorn, jag dog inte av astmatabletterna han gav mig (fastän jag inte har astma, men det gör inte, sa han. Jag och mina barn har ätit dem och vi har inte heller astma.) Och vi kom hem, och bagaget fanns i Köpenhamn.

Igår kom vi hem. Packade upp, tvättade hysteriskt oss själva och kläderna. Gick hem till Axel, kramades och pinglade runt med våra indienörhängen. Delade ut presenter. Axel lagade svensk mat, underbara pannbiffar. Och vi pratade oavbrutet i fyra timmar.

Det kommer inte gå att berätta något, hade vi sagt. Det kommer inte gå att förmedla hur det var, hur INdien är. Det vi kommer kunna säga är att vi har sett elefanter. Att det var varmt. Att folk ville ta kort på oss. Att vi badade mycket i Goa. Och att maten var stark.

Tydligen är vi mindre svåra och hemlighetsfulla än vad vi tror. Det är ju bara att babbla, så kommer alla små grejer fram tillslut. Vi har nog fler historier än vad vi tror.