Jag har ju en indisk trumma och allt!

Jag vet inte var, vad jag är just nu.

Här antagligen. Bara här inuti mig själv och konstigare än så är det inte.

Men det pirrar i benen och i huvudet och jag är så nervös och så ledsen och jag vet inte riktigt varför. Inget har förändrats, allt är precis som jag hade tänkt mig, som jag hade förväntat mig. Vädret är till och med över förväntan. Jag är inte trött, inte hungrig. Har inte en hel hög med smutstvätt som måstemåstemåste tvättas med inte bir tvättad.

Jag har en indisk trumma.

Men det är något som liksom inte riktigt vill sig.

Kanske för att jag är ensam.

För nu är jag ensam. Ingen har tid och lust med mig just nu. Det är bara jag och mina indiska skivor som inte fungerar, utom en som fungerar och är full med mjukgitarr och mjuka covers som är ganska sorgliga för att de är så tidlösa. Jag vet inte vem som har gjort alla originalen, jag kan inte ens sjunga med fastän jag känner igen massa massa partier och är inte det något att bli ledsen över så säg.

Pärlan har stuckit. Hon bara tog sitt pick och pack och nu är jag ensam i ett högt övergivet prinsesstorn och vi kommer aldrig mer ses. Eller jo, kanske imorgon, eller nästa vecka. Och Nyström älskar sina matteböcker mer än mig och Sanna älskar Australien och Amanda sin daghund och det är bara jag som inte har böcker eller jobb eller promenadvän.

Och jag vill ju ändå inte promenera. Vad gör man när man inte vill läsa och inte skriva och inte promenera och inte baka eller laga mat? Vad kommer som nummer sex på Att-göra-när-man-är-ledig-på-egen-hand-listan?

Kanske skulle jag gift mig med någon i Indien. Bott i Hampi och mediterat på en klippa mellan risfrukosten och rismiddagen och risfödelsedagstårtan.

Kanske skulle jag tvätta håret. Och kanske skulle jag skriva på min bok.

Hur kunde en bok någonsin kännas som ett betydelsefullt projekt? Ingenting är ju av betydelse. Allt är ju bara på lek. Eller inte ens det. En låtsaslek i brist på något verkligt.

För en erkänd brist på något verkligt får oss att trilla ihop i en liten hög och aldrig vilja resa oss upp igen. Det är något som kroppen och psyket och själva jaget inte kan tillåta, något den trion verkligen gör allt för att dölja för oss.

When you feel completely relaxed with your body-mind-and-self, you will get up.

Är det en kuggfråga, Baba? Ska vi ligga kvar tills vi dör och på så sätt förstå att ett sådant tillstånd aldrig någonsin kommer inträffa i detta livet och inte i nästa heller, inte förrän vi är Dalai Lama och vet att alla flugor en gång var vår mor? Hur kan man någonsin veta något sådant?






CATRINS PRODUKTIVA HYSTERI

Igår dog nästan Catrin. Med övermänskliga krafter lyckades hon hålla ihop sig själv. HOn var hysterisk. Ingen vet vad som egentligen hände. Det var ett lika mystiskt tillstånd som Hampi är ett mystiskt landskap (kolla in bilderna från igår). Kanske var det alla energidrycker hon någonsin druckit i hela sitt liv, och någon trötthet som aldrig infriades när den borde ha gjort det, som slog in exakt samtidigt.

I sitt mystiska tillstånd slängde hon ur sig lite fantastisk Catrinpoesi. Detta är bara ett utdrag. Underbar fantastisk flödestext. Ta några minuter och läs hela på hennes blogg. Många skimrande guldklimpar bland all hysteri.

CATRINCITAT:

åh vad trodde jag egentligen?
jag kommer aldrig att älska frimärkssamlingar passionerat
fastän jag vill! men jag vill
inte
tillräckligt
hårt, mycket, ofta, ihärdigt
jag vill: livet poesin dansen pulsen overkligheten
större, fortare, bättre, mer, nununu
jag vill: tusen hetsiga fiolsolon att vakna till & aldrig mera somna
& nu finns aldrig någon begravning aldrig någon död
aldrig! lovar! lita på mej!
jag kommer blända världen med min kritvita
bikinilinje med min skimrande
personlighet & mitt sprudlande hårsvall
vill du bjuda mej på en drink till?
jag vägrar dricka saker utan paraplydekorationer---

det är helt enkelt inte tillräckligt med tjugofem olika
mysbelysningsattiraljer i mitt rum det är helt enkelt inte
rättvist att du inte fattar att det är dags att ringa och säga: "hej, ska vi hångla? nu? meddetsamma?"
(det är ju alltid dags)

om jag kommer levande ur det här så är det nåt som är
misstänkt magiskt med det här livet
magiskt men aldrig, aldrig, aldrig tragiskt
om du nån gång känner "åh, fan, tragiskt. trist liv" då! då har du
fel, då har nåt gått snett på vägen, & ännu bättre ändå:
att inget KAN gå snett

bara rakt, fast på olika sätt. olika vinklar liksom

olika varianter av det något begränsade ordet 'rakt'

åh! nu galopperar vi vidare, va!
hoppar i höet med bob hansson, cotton eye joe, aqua, dalai lama &
alla dom andra
innan vi blir inspärrade / bortrövade / lugna&(s)vettiga!


(åh, jag vill ju bara ha ett hus vid havet!)