Sånt som jag borde skriva en dag som denna. Så då skriver jag la det

Frukost och solen bara strålar sönder sig. Fönstren är stora och huset högt, högt upp bland molnen och under oss flyger måsarna som vita pappersark, snurrar omkring, dyker och lever på.

Man läser en Bodilbok om en ung Bodil, ett hångel, ett ligg, en kärlek, en gammal tant som aldrig kom ihåg vem hon var.
Det är lite halvtråkigt men så hemvant, så mycket som jag, så mycket som hon, så mycket som en bit ur allas liv. Det är en vardag och den verkar vara min. Fastän jag inte har bott med någon tant och aldrig hånglat med någon som dött efteråt, aldrig slagit ett barn och aldrig varit ihop med någon som målar akvareller hela dagarna. Kanske inte hon heller, vem vet. Men ändå är det en bit av allas liv som hon bara skriver. Ögonen glider genom textsjok efter textsjok och det är att minnas.

En promenad med en vän. Man är optimist och tar bara tshirt under jackan, men sen är vädret ännu mer optimistiskt och man får man ha jackan i handen hela vägen. Man får ha den i handen för att det är varmt. Till och med när man går långsamt genom parken, står under träd och tittar på måsarna. Till och med när man står still och det småblåser får man snällt ha jackan under armen.


På Möllevångstorget säljs det blommor, bara femton kronor. Vindruvor-smaka gärna. Folk tar kort på sig själva när de äter glass med solglasögon. De har sitt minililla barn med sig i en vagn och säger De lägger hellre skattepengarna på krig än sjukvård.
Ett barn ramlar, funderar en stund och skrynklar sen ihop ansiktet. En kvinna säger Seså, upp igen.
En man bredvid barnet, backslick uppfälld krage, vill så gärna hjälpa barnet upp, han vill ta i dess små händer och borsta bort smutsen. Han sätter cigaretten bakom örat och ska precis sträcka sig mot barnet. Kanske, om han har tur, får han krama det lite tröstande. Men så kommer en man som hör ihop med barnet, lyfter den lille på fötter, rättar till mössan. Jobbet är gjort, mannen med backslick hinner bara röra vid den lilla mjuka handen.

En dag till har gått. Jag vill kryssa den. Kunna tänka att nu är idag avklarat. Bara si och så många kvar. Som om jag var på något läger som är härligt men som jag började tröttna på.

Jag börjar längta efter en verklighet.

Men det här är ju verkligheten.

Mitt i den.Bara för att hon är så vacker. Och är här på något sätt stilla, inte den andra fashionabla Audrey. Hon har liksom kopplat bort hela den verkliga världen ett tag och har inte så bråttom in i den igen.