Min Matrixvärld

Filosoferande filosoferande. Väl inkopplad trivs man rätt bra. Då är det som att det här faktisikt spelar roll. Jag och texten och funderingar på själva rödheten, eller upplevelsen av rödheten, eller kanske upplevelsen av upplevelsen av rödheten? Är den fenomenala upplevelsen lika mycket kunskapsbaserad som den fysikaliska upplevelsen? Och vilken är i så fall mest värd? Man vet inte. Jag vet inte.

I Matrix sätter man spjut i nacken för att komma in i låtsasvärlden. Jag pluggar hörlurar i öronen, öppnar något av de tio jazzalbum jag skaffat mig. Dokumenten nästa och Morpheus, I'm in.

De gånger jag går ur är det med motvilja. Men mest är motviljan där för att jag vet att jag kommer behöva plugga in mig strax igen. Jag drar mig inte längre för att öppna filosofidokumenten. Jag drar mig för att sätta på jazzen. För när jazzen är på, då är det filosofidokumenten nästa. Intrumentell jazz med mycket bas och vispar på trummor. Sonny Stitt. He's the man. Jag ska viga mitt liv åt måla porträtt av honom i hundra olika färger och storlekar.

Ett litet utdrag ur min uppsats. Jag är så stolt. Speciellt över näst sista meningen. Den förstår knappt jag själv.

UPPSATSUTDRAG

"Loar delar in upplevelser i något jag kommer kalla fysikaliska presentationen och fenomenala presentationen.¹ Dessa är olika typer av representationer av tillstånd. Enligt honom skulle fenomenala presentationer visa på själva upplevelsen, till exempel hur det är att flyga med ekolod, och fysikaliska presetationer på det klassiskt fysiska, hur ekolodet fungerar. Loars poäng är att det är samma kunskap, men olika infallsvinklar, olika representationer av den. Mary i sitt svartvita rum har alltså ett sätt att presentera världen på, den fysikaliska presentationen, och någon som inte har någon aning om fysik presenterar världen så som den verkar, med den fenomenala presentationen .

Loars och Lycans resonemang visar ändå på att den fenomenala presentationen fortfarande ger oss en upplevelse av att vi har en personlighet, vilket inte den fysikaliska presentationen ger oss. Alltså ter sig de båda presentationerna fortfarande inte likvärdiga. Det verkar fortfarande som den fenomenala presentationen ger oss något extra, utöver det fyskaliska. ² Nu leder resonemanget oss in på Kant och formerna. Man kan tänka sig att representationerna lämnar en del av tingets egentliga egenskaper utanför. Vi vet att det finns djur som uppfattar ljud som inte människor kan uppfatta, och att vi ser färgnyanser som en andra djur inte ser. Lycan och Loar menar att hur det är att uppleva rött, är en sådan sak. Även om det verkar som att enda sättet att veta hur det är att uppleva rött, är att faktiskt gå ut och se färgen, är det kanske inte alls så. Rött kanske är lika intersubjektivt, lika fattbart via fysikaliska presentationer som självaste hjärtmuskeln.³

(min fantastiska slutkläm!)
Men även om de olika presentationssätten är likvärdiga, även om kunskapen om upplevelsen av rött bara verkar introspektiv och egentligen går att nå genom den fyskaliska presentationen, bara att presentationerna, eller Kants former om man så vill, sorterar bort möjligheten att uppleva rött intersubjektivt, är det fortfarande bara den fenomenala presentationen som ger oss kunskap om vilka egenskaper upplevelsen av rött har. Så funktionalismen har inte vunnit något, bara flyttat mysteriet från upplevelsen till presentationssätten."

Tack för mig.

Morpheus- get me back in.

Cirkus och Pärlan utforskar livet

Catrin har skrivit ett fantastiskt inlägg om vårt lilla äventyr med tvättmaskinen. Ack. Det är så roligt. Och det är så fånigt att sitta och skratta åt något där man själv är huvudpersonen. Fast kanske inte.

I alla fall läs och njut! Catrin! Scenen är din! Här är hon! Hon, som hatar fiskbullar och är min alldeles egna skimrande Pärla!

Som lumpen

Jag är upprörd. Jag stampar i golvet och skriker, hoppar smäller i dörrar, dricker kaffe med en bitter min och vägrar att foga mig. Jag bara vägrar! kliver runt på Malmös gator och fokuserar blicken mot högsta instans, polis! domstol! Jämo! lärarförbundet! Olof Palme! Reinfeildt! Hjälp mig dårå. Hallå! Mamma! Titta vad dom gör!

Vi har sista filosofikursen. 4,5poäng. Det är jättelite poäng. Bara fyra och ett halvt stycken. Det här ingår.

1: Fem föreläsningar.

2: Läsa en uppsats på svår engelska (på 25 sidor)

3: Läsa en till uppsats på svår engelska. (på 30 sidor)

4: Förstå båda uppsatserna. (Känna sig korkad, slå upp på babelfish, facineras av att maskinen lägger till ett ord i översättningen om man gör en radbrytning någonstans, ångesta loss över tanken på de andra smartisarna med intelligenta, djupa, ifrågasättande uppsatser med svåra ord som jag inte riktigt har förstått innebörden av, och kallt inse hur det kommer kännas att lämna min uppsats till dem för opponering.)

5: Komma på en frågeställning som knyter samman de här båda uppsatserna.

6: Skriva en en sammanhängande text. Utan några som helst vändningar som inte kunde förutspås i inledningen och tillstymmelsen till personligt språk. Men gärna med helt nya spexiga tankar om varats natur, om vad som är en upplevelse, egentligen, eller heta, modiga ifrågasättningar av olika argument om att en upplevelse kanske inte är en upplevelse av tinget, utan bara av tinget så som det ter sig för oss, och därmed.... Ja. Därmed vad? VAD GÖR DET FÖR FUCKING SKILLNAD???

7: Göra korrekta refereringar.


De har lurat oss. Detta är fusk. Bestämmarna brinner så för filosofiska metoder och uppsatser att det bara inte går att ta bort någon av delkurserna, trots att vi har varit tvungna att halvt om halvt stressa igenom hela terminen och nu i slutet lägger ner energi för åtta poäng för att bara få fyra. Och ett halvt.

Men det hjälper inte att vägra, att stampa i golvet och känna sig stött och lurad, eller att skrika högt till mamma, att räkna timmar. Betyg eller inte betyg, suit yourself.

Det känns som lumpen. Men utan känslan att det kommer i alla fall bli grymt att berätta för barnen om trettio år.



Dreadsen och mitt huvud är separerade. Döda maskar i Pärlans skolåda. Hon ska spara dem och ge mig dem när jag ångrat att jag slängt dem, när ett stort behov, kanske en panik, faller över mig och jag bara måste få se dem en sista gång, röra vid dem, doppa dem i något, peta in dem i örat, dra dem hårt mot halsen och njuta av sandpapperskänslan. Det kan bli när som helst. Verkligen vilken dag som helst i mitt liv.


Det är faktiskt ännu finare i verkligheten.

Om vi nångång nånsin blir som dom

(Titeln har inte så mycket med inlägget att göra mer än på ett undermedvetet plan kanske. Kanske rör det livet universum och allting och varenda dag tills man dör och därmed indirekt varenda ord och mellanrum i detta inlägg också.)

Jag har haft besök. Såntdär långväga besök. Från utlandet. För fyra årsedan träffades vi i spanien, fikade tre gånger, gick på en marknad en gång.
Tiden gick. Vi bytte två mejl. Båda handlade om marknaden.
Tiden gick. Vi bytte fyra mejl. Alla fyra handlade om att hon skulle komma hit, när flyget landar och om hon var veggis eller köttis.

Nu har hon varit här i tre dagar. Hon får gropar under näsan när hon ler. Vi andades fyra gånger. Resten pratade vi. En gång sov jag. Pinsamt, I know, men jag tror hon somnade också. Svårt att veta, eftersom jag sov.

Hon en stor arkitekt i Tyskland och rik. Vi var tittade på ett av hennes projekt, Turning Torso (Turning Torso är ju inte signerat av henne. Såklart. Officiellt är det ju en man som har gjort det. Men man fattar ju hur det ligger till. Jävla mansdiktatur är vad det är vi lever i fy fan man skulle spränga hela skiten i luften bara pangbombam atombomb kom kom)

Innan hon kom köpte jag fyrtiofyra liter vin. För man vet ju aldrig. Vi drack femton. Faktiskt det är helt sant. Nu har jag hemma men det är ju bra för man vet ju aldrig.
Vi promenerade i Malmö sen promenerade vi i Lund och sen var det nyårsafton och Malmögatan var galen. Bilar ställde sig med varningsblinkersen på gatan, alla hoppade på motorhuven och skickade champagneklunkar mellan varandras munnar. Så jävla crazy this life Woohoohow forever young Alphaville forever jävla superung!

Ja. Nu är det vardag. Julgodiset är slut, lyxglassen från Lidl är uppäten. Sista tentan närmar sig. Pluggångesten gör sig hemmastadd.

Beslut

Beslut 1: Allting ska handla om sånt som man vill göra. Det var det Gud menade.
Beslut 2: Gud finns inte.
Beslut 3: Jag ska åka till Indien.
Beslut 4: Jag ska plugga spanska våren 2010
Beslut 5: Jag ska inte plugga spanska våren 2010.
Beslut 6: Jag ska komma hem från Indien i lugn och ro utan att redan ligga tre tentor efter.
Beslut 7: Jag ska antingen plugga liten kurs filosofi när jag kommer hem.
Beslut 8: Eller så ska jag jobba och lägga pengar under madrassen (obs egentligen lägger jag dem någon annanstans så försök inte ens.).
Beslut 9: Jag vill lära mig att spela gitarr i vår.
Beslut 10: Koolt att min pojkvän spelar gitarr.
Beslut 11: Då har jag alltså en kool pojkvän.
Beslut 12: Japp.
Beslut 13: Detta ska bli våren då min bok blir klar.
Beslut 14: Jag borde göra som jag vill göra.
Beslut 15: Jag vill egentligen ta det lugnt i sommar och inte jobba så mycket.
Beslut 16: Jag ska skriva i min blogg.
Beslut 17: Jag ska skriva en lista över mina beslut i min blogg.

Författarens kommentar: Understruket är även nyårslöfte. Kursiverat är sånt som är nyårslöfte och som ska bli roligt.

PS: Jag och min arkitektvän pratar spanska. Vi är så jävla bra på att prata spanska det känns så bra även om vi inte är så bra som vi var förr i världen så förstår vi varandra utan några som helst problem i alla fall med bara några problem men det är ju inte särskilt konstigt egentligen och vi har faktiskt pratat i flera dagar faktiskt så har vi det.