Svältdöden

Börjar tröttna på det häringa. Bloggandet. Sorry...

Börjat se True Blood. Verkar ganska god. Har ätit för mycket kakor och choklad. Börjat sticka randiga benvärmare som kommer bli enooooormt långa, verkar det som. Om de blir färdiga, eller om det bara blir en, och jag efter den kommer tänka "Ja, det gick ju bra, det tog ju inte så lång tid. Det klart jag kommer sticka den andra också. Så självklart att jag inte ens behöver tvinga mig till det, jag kan bara göra det när jag känner för det. Senare idag, eller imorgon. Eller på bussen maybe". Sen blir det aldrig av.

Ja. Sorry igen för bloggens svältdöd. Kanske överlever den, kanske inte....

Burkhysteri!!!!

Idag har jag:

Haft stressade feberdrömmar (dels om att Catrin står utanför min dörr och klagar över att jag låtsas vara sjuk)

Varit sjuk

Mätt feber med en rumstermometer.

Klippt mig.

Köpt halstabletter för sjuttio kronor.

Läst en bok.

Googlat plåtburkar.

Jag tror jag ska börja nära min kärlek till plåtburkar lite bättre. Det är ju faktiskt bland det vackraste jag kan tänka mig. Till och med hysteriska, fula motiv blir vackra. Till och med slitna, kantstötta burkar är fina.

Och jag är inte den som är den. Jag delar gärna med mig av mitt godis.

Härmed har jag glädjen att förmedla er Daaaaagens Ögongodis!


Moas blogg
Googlade upp den här godingen, hittar inte källan nu. Förlåt världen

Eh, källa: Google. Förlåt världen. Två gånger är ingen gång...
Såhär ska mitt framtida kök också se ut. Bilden hämtad från http Claras blogg, något från folkbladet... Verkligen värt att ta en titt. Ett vackert hem, sådär ouppnåeligt. Och hon älskar det. Springer runt och fotograferar stolar och porslinsfigurer. Hoppas man älskar sitt hem så mycket en dag... Att det är så vackert att man måste ta små detaljfoton av det hela tiden...
En sådan här hade min bror som liten. Bilden någonstans från Claras blogg
Från tradera Annonsen Lite hysteriskt gullig, men det är ju det som är så kul!
Tradera, annonsen. Årstidsmotiv runt hela burken. Hur underbart är det på en skala???
en kärnkaffeburk från Tradera. Jag hade en sådanhär när jag var mindre och hade vykort i. Faktum är att jag hade en del fina gamla plåtburkar när jag var liten, som jag inte hade vett på att vårda. På något sätt trodde jag att det fanns gott om sådana överallt. Att en låda oftast var en vacker plåtburk. Ack, vad jag ångrar min naivitet och slarvighet! Jag ångrar också mormors och farmors generation som inte tog hand om dessa små tingestar.

Oh, plåtburk, beautiful, chabby crazy little thing! The love between us seems to be endless. Together we can travel the world and through time in my little kitchen. Oh little sweethearts, I want you so!

Flugor och eventuell utrotning

Nyheterna om askmolnet. Hur trött blev man på dem redan första dagen, på en skala? Istället för att hela tiden tala om att flygplatserna är stängda och kommer öppna, meddela istället NÄR flyglplatserna har öppnat. DÖH.

Reporter: "Ja, vi har lyckats få tag på Agneta och Joakim som påväg hem från sin USA-resa skulle mellanlanda på Island och nu är fast där. Joakim, kan du berätta vad som hänt".

Joakim: "Vi skulle ju åka hem från USA då, skulle mellanlanda på Island, och när vi gjorde det fick vi reda på det här med askmolnet, och nu är vi fast här."

Pennylane: "Åh, men Joakim, berätta mer! Mellanlanda sa du, och sen fick ni inte åka från Island? Men hur känns det? Tråkigt? Ja. Kan du utveckla det? "Fast på Island", hur menar du då? Vad säger Agneta om saken?"

Reporter på stan: "Har askmolnet påverkat dig någonting?"
Susanne på stan: "Öh. Näää... Eller. Nä. Det skulle jag inte säga".
Reporter på stan: " Har du påverkats någonting av askmolnet?"
Magnus på stan: "Nä. Eller, det vill säga, en kollega var tvungen att åka tåg till stockholm och kom försent till vårt möte. Men det gick ju bra det med så...."

Reporter på stan: "Oroar du dig för hur framtiden kommer bli efter detta?"
Lasse på stan: Öh. Nä. Det har jag inte tänkt... så mycket på....
Reporter på stan: "Funderar du över hur detta kommer påverka framtiden?"
Stina på stan: "Asså, nä, det har jag inte funderat på."
Reporter på stan: "Hur tror du detta kommer påverka livet i framtiden?"
Eva på stan: "Ja. Det gör jag ju. Jag tänker hur livet kommer bli för mina barn, och barnbarn. Förstås."

Pennylane vid köksbordet: "Men, har jag missat nåt? Eva, hur askmolnet och inställd flygtrafik påverka våra barns framtid?
En fågel i Pennylanes öra: Jag hörde att om askmolnet lagt sig högre upp i atmosfären skulle vi blivit utrotade precis som dinosaurierna."
Pennylane vid köksbordet: "Oj, wow! Tufft, läskigt, oj, varför säger ingen nåt om det! Vi kunde blivit den utrotade generationen!"

Pennylane: "Jag vill faktiskt inte höra fler intervjuer med folk som åker buss genom europa, är inte intresserad av hur deras bussresa går, hur de känner sig på vägen. Det är inget stort trauma. Det finns människor som väljer att bussa genom europa istället för flyga. Det är lite segt men man tuffar ju på. Om man inte är ensamförälder med kräkbarn. Då är det jobbigt. Jag fattar. Verkligen jobbigt."

Pennylane: "Jag vill inte höra att askmolnet inte har flyttat på sig, men att det nog ska göra det."

Pennylane: "Jag vill inte hur många panikmöten man har på Arlanda."

Pennylane: "Jag vill möjligtvis veta hur många hundra miljoner kronor flygbranschen förlorar varje dag. Var det hundra miljoner varje dag? Haha. Kan se mynten i chefsgubbarnas ögon, känna hur de egentligen vill köra igång trafiken och svär över överdrivna säkerhetsåtgärder."

Pennylane: "Men det finns en vulkan! En vulkan som spottar ut saker ur jordens inre! Hur tufft är det på en skala! Hur många har har sett jordens inre? Inte så många. Men där har vi ett hål. Ett livs levande hål rakt ner. Berätta! Berätta då! Hur mycket lava rinner ut? Rinner det ut någon lava? Sprutar vulkanen bara aska? Varför kommer det ingen lava? Har vi ett nytt litet Pompeji någonstans på Island? Kunde vi blivit utrotade? Hur nära var vi att bli utrotade? Vem skulle fått förtur till grottor och ubåtar och syrgastuber om vi skulle bli tvungna att gömma oss för askmolnet? Skulle man lägga ner fabrikerna och akut börja tillverka rymddräkter i alla alla alla storlekar?"


Att återanvända döda flugor:



Hehe....

Egentligen slutar det inte, det bara fortsätter på ett annat sätt

Igår droppande jag in hos Elof. In i hennes egna lägenhet. Vi skruvar upp skåpsluckor, pratar om vågade färger i köket. Om dilemmat köksmatta eller inte köksmatta. Vi äter en fräsch vattenmelon som jag köpt med mig lite spontant, pratar om att leva på tjugotvå och åttio fram till nästa löning. Hon poetar till lite fina meningar på kylskåpet. Till exempel

märklig tystnad

Jag nämner att jag tog med mig min romflaska och en cocacola, ifall lusten skulle falla på. Men vi lägger inte så stor vikt på det. Det är bara en liten godsak vi kan ta till om vi vill. Om vi känner för det. Det vet vi inte om vi kommer göra.

Vi kryper upp med filtar i hennes soffa drar ner alldeles nya persienner, metallicfärgade och odammiga (till skillnad från de flesta andra persienner). Blandar en grogg, för det klart vi känner för det. En i alla fall. Kämpar med lagliga voddler, men voddler sviker. Så vi ger oss in i SVT:s nätverkstad. Och Elof säger att SVT, det kan man lita på. Det är grejer det.

Vi tittar på millenniumfilmen. Jag vet inte varför men det känns oerhört vuxet. Att titta på millenniumfilmen.
Det koolaste man kan göra idag är att säga att Stieg Larsson är skit och okulturell och det är inget för mig, nej tack. Men vi ser den, tycker den är bra, Elof berättar om böckerna, vi klagar på manuset som känns lite som ett hafsverk, blandar en liten grogg till. Pratar om socialarbetare, om relationer och giftermål, Mikael Nyqvist hittar en dagbok, Lisbeth hämndvåldtar en gubbe, vi pratar om bra sex och om dåligt sex och eventuella öppna förhållanden.

Första Millennium-filmen tar slut, vi gör mer popcorn, Elof kissar och vi pratar genom toalettdörren, jag skyndar mig att blanda en lagom grogg till oss innan hon kommer ut och ser vilka proportioner som är lagom.

Sen blir det mest snack och millennium står på där i bakgrunden, spelat från lagliga SVTplay, vi pratar om popcornkärnor, skvallrar som kvinnor gör enligt alla stereotyper, pratar om djur, om djuprspöken (Hej Maja!) om djur som älskar stenar, om djur med långa svansar. Elof är bra på att se ut som en leguan.

Allt känns mysigt och vuxet. Att en lördagkväll inte träffa fem, tio, tjugo pers på någon bar/fest/klubb, eller sitta hemma och vara ledsen över att man inte är på en bar/fest/klubb och undra om det är för att man egentligen inte har några vänner.

Istället sitter man i sin väns fina lägenhet. Äter knäckebröd och frukt, popcorn och eventuellt en grogg, en svensk film med Mikael Nyqvist, prata om huruvida han är snygg eller inte.


Lika vuxet kanske det inte var att tömma hela romflaskan, det sista först blandat med Elofs mammas svart vinbärssaft som virke, och sen utan virke.

Men det började bra. Mycket vuxenprat och vuxenkänsla. Inte något påtvingat, ingen YESSSSS- jag-gör-nåt-vuxet-känsla heller. Det bara var där. Helt naturligt.

Och det slutade bra. Småfulla, fnittriga på hennes köksgolv och med en halv tanke på morgondagen, men inte mer.


Fast egentligen slutade det inte, för det slutar egentligen aldrig. Det bara fortsätter på ett annat sätt.

Att inte ge sig av.

Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar.

Winnerbäck, "man måste vara två"


Gick mot Pildammen en dag, en helt vanlig dag. Och dessa rader gick liksom rakt in. Fastän jag har hört låten tolvhundra gånger och liksom inte riktigt knutit an till den. Men nu så.

Jag vet att jag kan klara av att ta mig ifrån situationer, klara av att åka från Malmö, börja om någon annanstans, göra mig ett nytt revir, åka till olika sidor av jordklotet, hanka mig fram, skratta, trivas.

Men det här som jag tänker mig nu. Ett program. Ett livsbeslut.

Att gå innanför ett universitets dörrar och ha som plan att fortsätta gå in genom samma dörrar i fem år.

Att göra det, inte för att det är på skoj, som en lek, ett prova-på-utforskande, utan för att jag faktiskt påbörjar något som jag tänker fortsätta med när jag jag är sextiofem.

Att låsa upp en lägenhetsdörr och inte tänka att Jaja. Om ett år är jag antagligen härifrån.

Att om fem år gå ut genom de dörrarna och vara närmare trettio. Närmare femtio än noll. Ha fått mina första rynkor, och tänka tillbaka på den lilla Pennylane som bara lekte sig igenom vardagen. Tänka tillbaka på den jag är nu med nostalgi.

Jag vet hur man börjar om, ger sig iväg, står på sig, lever på gehör. Hur man lever så att alla ens grejer får plats i en bil. Men att ställa sin väska på ett ställe och tänka att nu, nu är jag hemma. Framme. Här ska jag förbli. Det gör mig livrädd.





På promenad genom stan.

Romanutdrag

- Jag redigerar min bok
- Men den var la färdig eller?
- Färdig och färdig. Färdig är ett ord man slänger sig med för att känna att man någon gång kommer någonstans.
- Vaddå? Det låter änna som att man bara kan säga det när man tycker då? Har det inget att göra med hur färdig boken är när du säger så då?
- Jo. Men det är relativt. Den var färdig. Tills jag bestämde att den kunde bli bättre.
- Så så fort man kollar boken lite noga blir den ofärdig menar du?
- Ungefär. Förut var den färdig, men nu närmar sig den allt eftersom färdig färdig.
- Men vaddå, finns det ett färdigt färdigt färdigt?
- Kanske.
- Hur vet man det då?
- Om man har orken att ta manuset till nästa färdig-nivå.
- Om man inte orkar då?
- Då är den så färdig den blir.


Som en liten pepp tänkte jag lägga upp några rader ur manuset här. Roll-lista: Erik: Erik. My: My. Monster: Mamma

Ur "Stoppa lek". Ett miniutdrag. Ursäkta typsnitt och storlekskrångel.

Vi hinner knappt börja med historian förrän Erik ska gå på toa. Han tassar långsamt bort till dörren, skjuter upp den såpass mycket att hans lilla lilla huvud precis kommer igenom och kikar noga och länge åt båda hållen, fastän det inte finns något annat än en vägg och en tavla på ett skepp åt vänster. Jag smyger bort till honom, står helt nära med mesta vikten på höger fot för plankan under den andra foten knarrar.

– Vi går tillsammans, jag är precis bakom dej. Tillsammans kan vi göra det.

Han ser på mig och nickar kort och bestämt. Det är fråga om liv och död. En kisseblåsa spricker, man dör Tycho Brahe-döden. Vi har inget val. Vi måste ge oss ut på öppen mark, hennes område. Endast de skickligaste tar sig igenom fältet utan att bli upptäckta. Han kramar dörrhandtaget hårt en sista gång, torkar av svetten i håret och sen ger vi oss iväg. Jag stänger dörren försiktigt, undviker knarret och allt som hörs är ett klick. Kvickt med stora, tysta steg smyger vi genom korridoren, tryckta mot varsin vägg och när han ska korsa öppen yta hinner jag i sista stund dra in honom mot min vägg och hindrar honom från att sätta fötterna på den söndriga plankan. Fienden har superhörsel och kan vid minsta knak, vid minsta hostning dyka upp från sin håla och vara över oss.

Vi hukar oss i ett buskage, palmbladen hänger över våra huvuden, Erik drar en av de tunna grenarna mot sig för att dölja magen och jag står på snedden så att fötterna inte ska skymta fram bakom krukan. Osynliga och ohörliga står vi där några sekunder och spänner öronen för att lyckas uppfatta några av monsterljuden som läcker igenom porten in till monsterhålan, där det håller till och äter slem och annat som det kan få tag på.

– Du. Det var gärna så att det finns en diamant på toaletten, som är magisk, som ger monstret liv. Eller hur? Det var gärna jag som har kartan. Så jag måste gå först.

Jag vänder mig mot honom och lutar mig så nära honom att våra näsor nästan krockar.

– Erik. Du fattar väl att det inte är någon lek?

– Visst. Det klart.

Han håller ögonen lika allvarliga som mina. Han har förstått.

– Men kan vi inte säga att det var så ändå?

Jag synar honom upp och ner, jag vet inte om den här killen är redo för ett sådant uppdrag. Jag vet inte om han klarar det. Egentligen vill jag tala om för honom att eftersom jag känner terrängen så borde jag gå själv och göra hela uppdraget. Vi kan ju ändå dela nästan lika på belöningen. Han är nästan lika lång som jag, så jag beslutar mig för att ge honom en chans.

– Visst. Vi säger så. Jag väntar här. Om något misstänkt sker, om hon skulle uppenbara sig, gömmer jag mig i bergsskrevan där, under borden, och skriker ”morot”. Det är ditt tecken.

Han nickar och kryper ihop på golvet, spanar mot monstrets boning. Det skrattar och prasslar i en påse. Kusten är klar. Han ger sig av, ålar tvärs över golvet. Det går inte så fort och på vägen slår han hårt knäet i bordet men skriker inte, fortsätter bara tvärs över tills han kan nå toadörrens handtag, dra sig upp på fötter och snabbt smita in. Allt har gått som det skulle. Nu kan jag bara hålla mig gömd i väntan på att han ska komma tillbaka.

Pur färskt och nyskrivet. Redigering tillkommer.

Lärarvikarierande och dess problem

Jag sätter detta inlägg under "filosofi", för jag ser det som ett dilemma, något psykologiskt/filosofiskt problem med för många sidor.

Jag har jobbat. Vikarierat, haft lektioner med åttor och nior.

Dagen har flutit på, det har varit ganska lugnt och skönt i klassrummet. Möjlighet till att arbeta, om eleverna väljer det, vilket några faktiskt gör. Mer än så hade jag knappt väntat mig.

Ändå har jag en känsla av att allt gick bra av ren slump idag. Det var en slump att De Stökiga inte stökade för mycket idag, inte så högljutt. Men imorgon, om de vill stöka runt, så gör de det, och då har jag inget att sätta emot.

Vem har det egentligen? Allt man kan slåss med är sin auktoritet, och jag ger inget auktoritärt intryck. Medellång. Inga muskler. Bröst och lena kinder istället för snopp och raspig skäggstubb. Inga rynkor efter ett liv med ett bistert leende och genomborrande blick. Jag ser så jävla snäll ut. Om de vill dansa på bänkarna och spela musik högt ur mobiler och kasta böcker på varandra kan jag bara säga åt dem att sluta. Jag kan inte ens tvinga dem att gå ut ur klassrummet. Jag kan eventuellt hindra dem från att komma in, men inte tvinga dem att gå.
Om de vill skiter de fullständigt i mig och illusionen av en tunn fasad av överhet jag kanske, eventuellt, lyckats ge några, skulle rasa framför allas ögon.

Så därför, när det börjar lysa stökighet i De Stökigas ögon, och de börjar vandra runt, höja musiken och slå i bänkarna, börjar rädsla flyta runt i min kropp. För jag är så jävla hjälplös. Fysiskt och psykiskt underlägsen. Jag har inte hela mitt koola gäng bakom mig i klassrummet. Men att inte säga till De Stökiga är att öppet och utan motstånd skylta med min brist på kontroll och auktoritet. Men att säga till dem är samma sak. De skrattar åt mig, skiter i mig, går rakt förbi och höjer musiken och jag står avväpnad, nej vänta, jag hade aldrig några vapen.
Det enda som händer när jag säger till eller inte säger till är att de andra i klassen ser hur liten och hjälplös jag är.
Den enda jag kan få att lämna klassrummet är jag själv.

Så när jag lämnar en lektion vet jag att jag har varit en katastroflärare, vad jag än har gjort. Antagligen har jag hjälpt de som redan klarar sig, sagt till de som bara stökar lite grann och inte ens gett mig på det berg som De Stökiga utgör. I bästa fall har jag snappat upp några namn som jag kan rapportera vidare till ordinarie lärare. Som att ordinarie lärare bryr sig om vem som gjorde vad förra torsdagen, när denne kommer tillbaka.


Men några lyssnar på mig, några ber mig om hjälp och jag hjälper. De är duktiga på engelska.


Lärarna har så bra idéer, tänker stort, långt. Säger att de skriver bokrecensioner med klassen, och när de får in "recensioner" som:

"Den var bra, spännande och rolig. Den handlar om en tjej som går i skolan och inte har någon kompis."

Då ger de inte upp utan blir sporrade. De jobbar hårdare, anstränger sig mer, ser möjligheter. "Jamen se! Nu har de börjat stava rätt till "alltid" i alla fall! Medan majoriteten av eleverna svarar med skolk och smsande hela lektionen. Inte bara ett sms, utan hela hela hela tiden.

Nu läser de Dönickar och Dårfinkar, den där som gick som teveserie när en annan var liten. Då tyckte jag den var konstig. Nu tror jag den är genialisk.

Kanske är det roligt att ha svenskalektioner, för att svenska ligger mig så varmt om hjärtat och jag blir helt ivrig när de ska diskutera karaktärer och gå igenom grammatik. Eller så är det tråkigt, eftersom hela ämnet bara blir nosat på och sen totalt förkastat, slaktat och bortsopat in i ett hörn. Varje gång går jag från mina idéer om vår gemensamma kärlekssång till litteraturen och skapandet med svenska språket, till att vara nöjd om någon är en gnutta intresserad av hur man ser skillnad på en bok berättad i nutidsform och dåtidsform.

I dunno what to say.

Ps. Alla exempel och citat är påhittade. Utom att de läser Dönickar och dårfinkar. Jag värnar om min tystnadsplikt.

de kompletta stilla dagarna

Hon sa att hon skulle komma och göra mitt liv komplett. Jag satt i bilen och väntade. Kunde inte bestämma om vindrutetorkarna skulle vara på eller av. Kikade efter henne och efter parkeringsvakter. Fortfarande lite darrigt efter det där klantiga trafikfelet jag gjort. Men vem lägger körfält på det sättet, det var det dummaste.

Och där kommer hon och att hon ska göra mitt liv komplett det fattar man ju. Slänger in sin väska därbak, sig själv på sätet bredvid mig. Vi kramas, skruvar upp musiken och om det varit bara lite varmare hade vi kört med nervevade fönsterrutor. Nu blir det med vindrutetorkare och Cat Stevens och jag och hon fyller hela bilen så den nästan sprängs. Som Fabror Joakims kassavalv. Too much of the good things for this car.
Regnet hamrar mot rutorna, vi målar ägg med mamma, använder folie, strumbyxor och blommor. Det går fort, de tar slut, vi kokar fler. Hon sitter mittemot mig, klipper och kletar färg vid mitt köksbord som om hon aldrig gjort annat.

Har hon någonsin gjort nåt annat? Jodå. Hon var ju tjejen som stod i vårt lilla rum på Betty Dahl, skakade hand och visade mig hennes bästa text någonsin innan jag ens fått av mig skorna. HOn som höjde musiken sent på natten, som införde morgondansen för att göra tandborstningen lite roligare. Det var ju hon som flängde runt på stränder och gator i Indien, på bergstopparna i Norge, på scenen, med mikrofonen, hon var ju den som hoppade högst och sprang fortast och den som alldeles nyss, nu, precis nu, gjorde ett rosa ägg med vita hjärtan.

Vi ligger på en gräsmatta och tittar på en blå himmel och hon vill aldrig gå därifrån, det är bara jag som tycker att det är lite kallt om rumpan, bara jag som är rädd för urinvägsinfektioner, fast det är hon som har den.

Vi far gatorna fram i Göteborg i klänningar och ögonskugga, får bord och vin och servetter och öl och sour apple shots, en shot till, en blick av någon, en cider, ett toalettbesök. En kille gnäller över att han måste köa för att få tvätta händerna. Han har tvättat händerna, behöver bara en handduk. Jag är skeptisk och äldre. Säger att när händerna är tvättade skvätter man av vattnet och drar fingrarna genom håret, så behöver man inte vänta på att få en pappershandduk. Han tjuter att det är äckligt och massa bakterier. Och jag är fortfarande äldre och han vet att jag tycker han är fånig (för händerna är ju tvättade, bakterierna döda och det är bara vatten kvar på hans finlemmade prinsessfingrar) och jag vet att han tycker jag är dum, men det är jag som tycker bäst för jag är äldre, han är minst fyra år yngre. En liten visp. Blöt om händerna och bakom öronen, knappt kommit ur storlek trettiofem i skor. Det är jag som är tuff och han som är en mes.
I baren sitter hon och vad jag än berättar är hon som jag, håller med mig, skrattar när jag skojar, blänger på folk när jag gör det. Spanar in dem när jag gör det, och jag när hon gör det. De jag tycker är snygga tycker hon är fula, tycker hon något är värt tycker jag det är ovärt. Så måste det vara för att inte allting ska kantra och vi falla över bord. Vi är påfrestande men oundvikliga.

Vi far i på diskoteket och det är bara dansdansdans och vi dansar med varandra och dansar tills vi är galna, tills benen värker, knäna nästan viker sig och man blir lite rädd eftersom fötterna fortfarande inte slutar röra sig. Ett band spelar live och fastän hon tycker de är bra så tycker jag det med, och när hon vimlar bort sig kan jag stå lutad mot en vägg eller en pelare och bara se på alltihopa, lyssna, blunda och känna dunkandet som kanske är basen och kanske mitt hjärta. Öppna ögonen och fortfarande vara utanför maskineriet, mitt i men utanför, och stanna kvar där. Allt det där kan jag göra nästan helt utan att känna mig obekväm. För så gammal har jag blivit nu.

Väl hemma sover vi länge, jag är mörk under ögonen men låter det vara så. Hon kommer upp och äter frukost, grälar på pappa för att han tog hennes mjölk fastän den stod gömd bakom blomkrukan hela tiden.
Vi kurar ihop oss i skinnfåtöljer i pyjamas med påskgodis. Öppnar kinderägg och jämför flodhästar, tittar på vampyrer, ett avsnitt, två, fem. Gnäller över hur överdramatiskt allt är, är överens om hur dålig dialogen är, så överens att någon av oss borde byta åsikt, vi funderar på det, men bestämmer oss för att vara överens om detta. Hämtar lite mer godis, lite kaffe, trycker på play igen.

Emellanåt pratar vi om livet universum och allting, ingenting. Om olika sätt att säga DÖH på, springer ikapp spårvagnar, sneddar över Vasagatan, hänger på kaféer, äter kakor, kör bil, skruvar upp musiken, står på centralen en gång till och sen är hon borta. Och i bilen hem är jag ensam med Cat Stevens.

Sen upptäcker man att man bara var dålig på att leva

En dag vaknar man upp och är sextio och tänker på när man var tjugotre år och åttaochenhalv månad gammal och bara gick runt och trodde att man längtade efter något, när man egentligen bara var allmänt rastlös och dålig på att leva. Och när man väl blir bra på att leva så är man död.


(Klicka på bilden om ni vill.)


Det har egentligen inte hänt nåt särskilt. Allt har varit lugnt och vardagligt. jag skriver mest för att jag känner att det är dags.

(Fast egentligen har det inte varit så vardagligt och vanligt. Vi har målat ägg och varit på Sticky Fingers, i Majorna och kissat, sett vampyrer och danska sjukhus med spöken. Det är tillräckligt för att mala på så man får scrolla flera varv för att komma igenom hela inlägget.)


VAD MAN KAN TRO

Jag trodde jag längtade efter Indien. (Det gjorde jag väl också)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med boken (Det gjorde jag)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med Jimboys bok (det gjorde jag, men nu känns det lite tomt)
Ibland tror jag att jag längtar efter att gå ner i vikt. (En längtan som inte går över ens när jag går ner i vikt, så jag har slutat vilja gå ner i vikt. Fast oftast tror jag att jag vill det.)
Jag längtar efter att rensa bort allt gammalt och fult ur skåp och garderober
Jag tror jag längtar efter en skiva med Regina Spektor.
Jag tror jag längtar efter en skiva med Håkan Hellström.
En skiva med Billie the Vision and the dancers.
En skiva med Tom Waits.
En skiva med Sonny Stitt.
Sara Stridsbergs nya bok.
Jag tror jag längtar efter sommaren, jobbet, köra flyttlass, min födelsedag, en egen lägenhet och allt kommer ordna sig då, då kommer livet börja på riktigt och jag kommer bli trygg och hemma och landad och kommer titta på nyheter och alla avsnitten av den där nya komediserien, det finns alltid en ny komediserie.

Men till sommaren, med alla skivorna, den där boken, i bilen med flyttlasset, och på rummet utrensande alla kläder som inte passar/funkar/är fina/är hela, och i min nya lägenhet och när jag sätter upp taklampor, så kommer jag längta vidare.


VAD MAN KAN SKYLLA PÅ OM MAN INTE TÄNKER SÅ LÅNGT. IBLAND NÄR MAN TÄNKER LÅNGT OCKSÅ

Jag tänker mig att jag kan skylla på regnet.

Skylla på att jag är som en väldigt väldigt väldigt långsam jojo där Göteborg ligger längst ner i snörändan och Malmö vid jojarens finger. Idag är stunden då jag precis ska vända och snurra upp igen. En och en halv dag.

Skylla på den där kärlekshistorian som gick i stöpet. (Fastän jag inte tänker på det så mycket, inte ångrar något och har tyckt och tänkt ända från första dagen att varenda fin sekund (varje fin treminutersperiod i alla fall) varit värd allt lidande som med största säkerhet ligger och väntar i slutändan av nästan alla sådana här historier. Är inte det ironiskt egentligen?)
Jag tänker att jag håller på och jobba och komma över. Att jag fortfarande lobotomerar mig själv en pyttepytteaning. Utan lobotomering kanske det blir sådär ledsamt och sorgligt och ensamt och över förbi som det blir emellanåt.

Emellanåt. Helt vanliga stunder, en helt vanlig minut i soffan, vid köksbordet, då något litet kommer över mig, ett ord, en tanke, en rörelse. En film. Och jag måste spänna käkbenen och stirra på något framför mig, kanske en ljusstake, och fundera hårt och bestämt på var vi kan ha fått den ifrån för att hamna inuti nuet och mig själv igen.
(Allt såntdär ältande jag vet att allt är som det ska nu, lättare, mer rätt än innan, och det är nu jag är en personbil och förut var vi en långtradare som vi knappt kunde manövrera och var tvungna att lägga längst ut i väggrenen för att se de små personbilarna susa förbi oss i sjuttio kilometer i timmen.)


LÅT MIG VILA I FRID

Allt det där tillåter mig att sitta någonstans i mitt huvud och vänta. Vänta och vänta och lobotomera mig, tänka på konkreta substantiv. Träd. Disk. Datorn. Cdskivor. kaffe senare. Filmen ikväll. Konkreta framtider. I väntan på att komma över någon, komma ifrån något, komma till något.

Och när jag kommit över, ifrån och till, så kommer jag fortfarande att känna mig rastlös och påväg och inte i vila. Inte i frid. Och då finns det ingenting att skylla på längre.

Låt mig vila i frid dessa mina sista sextio år.


VAD JAG SKULLE SKRIVA OM NÄR JAG SATTE MIG HÄR

(Om vackra målade ägg, de vackraste någonsin, om dans på Sticky Fingers.
Om någon form av illamående saknad ensamhet oförmåga utanförskap. Folk hånglar omkring med främlingar, köper one-liners som om de vore tuggummi, spelar med och tycker om spelet med de enkla reglerna. Om att vilja hoppa rakt in i enkelheten, glättigheten. Om att vilja vilja hoppa in i det. Börja tycka om platta repliker som kastas. Vilja kasta tillbaka. Vilja vilja kasta tillbaka.
Ett intressant inlägg fullt av självförståelse och spetsig humor i korta, rena rader. Lättläst, sugande. Väl redigerade, väl deletade stycken. Valda. Det är ju så jag vill ha det. En läsblogg. Inte en bludderblogg. Säger jag och bluddrar.)


Har börjat läsa en bok. Den vidunderliga kärlekens historia

Under de oduktioner som genomfördes strax efter hans död fann man för övrigt en mängd förbryllande fysionomiska paradoxer. Hjärtat till exempel var överdimensionerat, dubbelt så stort som hos en vanlig människa, trots att han var dvärg. När jag stötte på denna kuriosa detalj i hans medicinska journal tolkade jag den symboliskt: Hans liv, liksom er anmoders, är ju en berättelse om kärlek.

Den börjar inte så.

Någon säger

Där föll det ett träd. Och fina kläder har han också, pojken.

Pojken är grannen med motorsåg. Någon är min pappa.

Nittiotalslistan

Hittade den här nittotalslistan någonstans för ett årsedan och blev i helt galet behov av en Aqua Limone-tröja. Åkte land och rike runt till Malmös fyra stora second hand-affärer. Men hittade ingen.

Men här har ni den! Jag vill kalla den åttio/nittiotalslistan! Så, alla uppväxta på nittiotalet! Och alla ni som känner någon som växte upp på nittiotalet! Varsågoda att känna igen er!!

Vi som 'knackade på' hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem

Vi som slog in skolböckerna i diverse fina skydd för att vi behandlade dem med respekt

Vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare

Vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade

Vi som någon gång har haft en OKEJ-poster upphängd på väggen

Vi som samlade på allt - främst kapsyler

Vi som försökte allt vad vi kunde att bygga lika fina trädkojor och hitta lika coola 'gömställen' som det fanns på TV

Vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far- och mormödrar

Vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail

Vi som trodde att pins i stil med 'Rör inte min kompis' skulle förändra världen

Vi som förtjusades av att leka med slime ifrån Buttericks

Vi som jublade när gröna/svarta tavlan bytades ut till whiteboards i skolan

Vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten

Vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram

Vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort, spicegirlskort och pogs

Vi som spelade in musik på kasettband genom radion

Vi som frågade chans på någon ny varje vecka

Vi som hittade på ett eget språk för att kunna sjunga med i engelska texter

Vi som drack Cuba Cola och Jaffa

Vi som läste OÄ i skolan

Vi som var närvarande medan Myrornas Krig fortfarande gick på TV

Vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp

Vi som har gjort massvis med busringningar innan 'Anitan' dök upp

Vi som smaskade omkring med Jenka, Shake eller Hubba Bubba i munnen

Vi som läste Lyckoslanten

Vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga

Vi som var med på rökrutornas tid

Vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem

Vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson

Vi som använde duschmössor/kåpor stora o kraftiga nog att skydda oss mot radioaktivt avfall efter gympan på lågstadiet

Vi som hade en väldigt härdad men ändå öm Nintendo-tumme

Vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost

Vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka

Vi som var de första i backen med snowboard

Vi som fick förbud att använda Tamagotchi på lektionerna

Vi som älskade bockastyren och max antal växlar på cyklar

Vi som var de som började med Lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det

Vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt

Vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet

Vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ... då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi..."

Annat som är nittiotal:
Letade efter bilder på sådana däringa tanddiadem som man skulle dra bak håret med, så det blev helt bubbelfritt (för det skulle ju vara så jävla bubbelfritt!!). Jag hade inget, och kunde inte få det tillräckligt långt bak i håret när jag provade dem. Fatta tönten jag var.
Letade också efter bilder på troll. Små stora skitstora troll, ni vet. De med rosa/grönt/blått/rött/gul/brandgult hår, och alla trollen hade samma leende, med små nypvänliga kinder.

Vad är nittiotal för er? Antar att det hela beror på hur gammal man var på nittiotalet. Späd på nostalgin i kommentarer!

En inlägg om att leka husägare och om att möta en bit krass verklighet på bussen

Göteborg. Hällingsjö. Åker. Skog. Regndis.
Nick Cave and the bad seeds på stereon.

Så lämnade de oss
Allt var packat och färdigt strax efter frukost. De resande kontrollerade sina pass, bytte om, vankade lite hit och dit, åt en macka. Jag inledde huspassningen och släppte ut hästarna, mockade lite snabbt. Sen satt vi alla på köksstolar och pratade om vad som kan tas med i handbagaget och inte. Tittade på klockan, den visade på elva. Halv ett skulle vi ner till bilen. Skorna var i princip på fötterna, handen (i princip) på dörrhandtaget vid halv tolv. De resande kontrollerade sina pass igen. Pratade om eventuellt regn, eventuell flygkrasch, låneböcker som ska tillbaka. Flygrädsla. Tittade på klockan. Tolv. Trummade med fingrarna mot bordskanten en halvtimme till. Men sen bar det av.

Nu sitter mina föräldrar på ett flygplan och huset kontrolleras av mig och bror i några dagar.
Allt är som det brukar. Bara att överhuvudena inte är hemma. Det känns så fort man går innanför dörren. Plötsligt vet man inte hur något fungerar. Är hunden inne? Har inte sett henne de sista fem minuterna. Kanske hon har smitit ut? Genom en hemlig dörr? Genom ett fönster? Kanske har jag glömt kaffekokaren på? Kanske är det dags att elda lite? Eller inte? Kanske har vi eldat alldeles för mycket? Kanske måste vi hälla vatten i pannan. Eller antagligen inte...? Ska man ta en titt på hästarna kanske, de kanske inte går kvar i hagen längre? De kanske springer? Ja, titta. De springer! Rakt mot staketet! Tråden! Tänk om strömmen inte är på? Tänk om de går igenom, nu! De springer för fort, de kommer ramla, halka. Titta på täcket, brukar det se ut sådär? Ska vi gå ut och stoppa dem? Ringa någon? Ta in dem? Ge dem mat? Mindre mat?

Visserligen brukar hunden ligga tyst och snäll i olika hörn och antagligen har hon inte smitit, hon ligger säkert i ett av hörnen. Och hästarna brukar göra sådär, se, de saktade in i tid. Pannan är lagom och kaffekokaren kan stå på ett tag, kanske vill någon ha det sista kaffet snart. Du brukar ha ensamt ansvar över kaffekokaren annars, inget är annorlunda bara för att det är föräldrarnas kaffekokare. Du har koll, allt är som det ska, som det brukar. Lika nära katastrofen, lika långt ifrån den, som det brukar vara.

Men något är fel. Här är tomt. Ingen säger något om min musik, ingen smäller igen ytterdörren, ingen är i köket och kan ta in lite vatten till mig. Ingen annan än jag och bror har koll på om vi ska handla, om det ska tankas, när vi ska städa.

Sätter på kaffe, bara till mig och bror. Höjer musiken och tänker
I övermorgon ska vi storstäda. Baka en liten kaka. Köpa en krukväxt, en gul kanske. Ta hand om hemmet och djuren. Vårt hem, våra djur. Som om vi är vuxna människor i ett eget hus och måste se till och elda i pannan på kvällen för att vi inte ska frysa.

Om ett halvår. Om ett halvår har jag min alldeles egna lägenhet att storstäda och köpa tallrikar till. Jag kommer ha en liten soffa och en liten stereo och en liten fotölj och sätta på musik som hörs ut till köket. Och när jag känner för det gör jag en smörgås och tänder en rökelse som känns genom alla rummen. Jag kommer sätta på teven och titta på nyheterna på morgonen och på halvbra dramaserier på kvällen och knattra lite på datorn samtidigt.

Imorgon ska jag gå upp, släppa ut hästar, koka kaffe. Se på nyheter och läsa Sara Villius Sex. Hennes snyggaste bok hittills.


Ett möte med Knut.

Stod på Nils Ericssons terminalen och packade om min ryggsäck. En man stannar och kikar på bussavgångarna, suckar högt och säger.
Tjugo minuter! Så länge. Tjugo minuter. Han är uppgiven, nära gråten, dagen verkar förstörd. Jag känner att han ser på mig och säger att tjugo minuter inte är länge, två timmar är länge. Han säger sorgset
Ja, det är ju ännu längre. Jag ska till Skene. Skene ska jag till. Om tjugo minuter.

Han heter Knut, är liten och rynkig, fast inte så gammal. Mest sliten. Punkterad med ögon som glidit på snedden.
Han bryter på en ledsen norska, säger ikke och döde. Han luktar bakfylla och glömmer allt jag säger efter en halv minut, måste fråga flera gånger vart jag ska och blir glad varje gång han förstår att vi ska på samma buss. Han blir lite förvånad när jag sträcker fram handen och vill skaka hand.

Hans Lisbet döde för fem årsen.
Cancer. Cancer i hjärnan.
Han ser på mig.
Trettioåtta år sammen. Så döde hon. Jag trivs ikke i Skene. För mycket skit. För mycket knarkare och sånt. Ja, jag dricker för mycket.

Han säger inte bara hur det är, utan bekänner, erkänner, ber om ursäkt. Förlåt mig för att jag dricker, förlåt för att jag är en av dem, att jag är sån här. Han andas öl på mig.

Dricker för mycket. Men jag orkar inte. Orkar inte göra nåt åt det. Jag har mycket pengar, varje månad tjugotusen. Men jag orkar inte. Jag är helt ensammen. Han ser på mig igen.
Trettioåtta år sammen. trettioåtta år. Hon var liten, min Lisbet. Mörkhårig.
Han visar med handen och Lisbet verkar ha varit ungefär en meter hög.

En son som knarkade ihjäl sig. En fru som fick hjärnan uppäten av en cancerklump. En dotter som inte hälsar på. Ögon som snart kanar iväg, ner på kinden. Ett tag kommer de hänga och dingla från hakspetsen, sen ramlar de ner och någon kommer trampa ner dem i gruset.

Han berättar om ensamma jular, om Malin i Norge som har två barn, hans barnbarn.
Jag älskar Malin.
Äldsta sonen Jon i Skåne, att det är roligt att prata med honom. Att han och Lisbet flyttade till Sverige för att vara nära honom när Lisbet döde.
Jag är helt ensam jag. Lägger mig tidigt på kvällen. Vaknar på natten, tänder lampan och ser på kockan. Han höjer långsamt handen och trycker med tummen på en osynlig lampknapp, tittar på klockan och sen på mig, uppgivet.
Men det är ingen idé. Jag har inget kvar. Jag ska ju ändå snart dö.

Han frågar hur gammal jag är och ser avundsjukt på mig, och jag tänker att jag verkligen är avundsvärd.

Vi möter inte varandras blickar. Jag vågar inte möta en blick så totalt utan hopp. Vill inte se in i någon som gett upp, som inte kommer säga att det säkert löser sig, om ett tag, att det inte är någon katastrof. Det enda som hjälper att att ge honom mitt telefonnummer, att säga att jag hälsar på honom, att vi åker till havet i helgen, att han kan bo inneboende hos mig nästa år, att vi åker och handlar tillsammans på onsdagar. Men jag tänker inte säga det där och det vet både jag och Knut. Det är inte det han är ute efter. Ändå känner jag trycket av att göra vad jag kan.

Knut vänder sig bort och jag vill klappa lite på honom men inte ens det gör jag. Han ska ringa Jon när han kommer hem, han saknar Jon. Och Lisbet, lilla mörkhåriga Lisbet som döde. Trettioåtta år sammen.

Jag snakkar mer med dig sen, säger han. Går bak i bussen men kommer inte tillbaka för att snakka mer med mig. När jag går av säger jag att han ska hälsa till Jon. Det ska han. Sen ska han dricka lite öl med en kompis

En kärlekshistoria

(Klicka på bilden för att komma till Sydsvenskans lilla artikel.)

En lycklig historia om utsatta, hemlösa människor. Det måste vara bättre odds för att orka kämpa hårdare när man är kär och lycklig och inte ensam utan bara tillsammans tillsammans tillsammans och en del av en helhet. All lycka åt Maylis Håkansson och Håkan Adler. De fyller till och med år på samma dag. Det måste ju betyda något.

Sånt som jag borde skriva en dag som denna. Så då skriver jag la det

Frukost och solen bara strålar sönder sig. Fönstren är stora och huset högt, högt upp bland molnen och under oss flyger måsarna som vita pappersark, snurrar omkring, dyker och lever på.

Man läser en Bodilbok om en ung Bodil, ett hångel, ett ligg, en kärlek, en gammal tant som aldrig kom ihåg vem hon var.
Det är lite halvtråkigt men så hemvant, så mycket som jag, så mycket som hon, så mycket som en bit ur allas liv. Det är en vardag och den verkar vara min. Fastän jag inte har bott med någon tant och aldrig hånglat med någon som dött efteråt, aldrig slagit ett barn och aldrig varit ihop med någon som målar akvareller hela dagarna. Kanske inte hon heller, vem vet. Men ändå är det en bit av allas liv som hon bara skriver. Ögonen glider genom textsjok efter textsjok och det är att minnas.

En promenad med en vän. Man är optimist och tar bara tshirt under jackan, men sen är vädret ännu mer optimistiskt och man får man ha jackan i handen hela vägen. Man får ha den i handen för att det är varmt. Till och med när man går långsamt genom parken, står under träd och tittar på måsarna. Till och med när man står still och det småblåser får man snällt ha jackan under armen.


På Möllevångstorget säljs det blommor, bara femton kronor. Vindruvor-smaka gärna. Folk tar kort på sig själva när de äter glass med solglasögon. De har sitt minililla barn med sig i en vagn och säger De lägger hellre skattepengarna på krig än sjukvård.
Ett barn ramlar, funderar en stund och skrynklar sen ihop ansiktet. En kvinna säger Seså, upp igen.
En man bredvid barnet, backslick uppfälld krage, vill så gärna hjälpa barnet upp, han vill ta i dess små händer och borsta bort smutsen. Han sätter cigaretten bakom örat och ska precis sträcka sig mot barnet. Kanske, om han har tur, får han krama det lite tröstande. Men så kommer en man som hör ihop med barnet, lyfter den lille på fötter, rättar till mössan. Jobbet är gjort, mannen med backslick hinner bara röra vid den lilla mjuka handen.

En dag till har gått. Jag vill kryssa den. Kunna tänka att nu är idag avklarat. Bara si och så många kvar. Som om jag var på något läger som är härligt men som jag började tröttna på.

Jag börjar längta efter en verklighet.

Men det här är ju verkligheten.

Mitt i den.Bara för att hon är så vacker. Och är här på något sätt stilla, inte den andra fashionabla Audrey. Hon har liksom kopplat bort hela den verkliga världen ett tag och har inte så bråttom in i den igen.

Relationen boken/författaren

Paus

Play (fikastund)

Paus

Paus

Eject.
Eject
EJECT

Paus
PAUSPAUSPAUS

Play. (six feet under)

Paus.
Paus.

Play (matlagningsprogram)

PauspauspauspauspauspauspauspauspauspausaspauapsuaopasupauspuaspauspauspsPDUASPAPAUSPOAUSPAUAS


Jag läser debutantbloggen och fascineras av ett inlägg av Christoffer Carlsson, om hans snart släppta bok "Fallet Vincent Franke"

Små utdragna citat om relationer och relationen boken/författaren:

"Jag gav Vincent allt jag kunde ge honom, och kände bara stundtals att jag fick allt tillbaka. Till och med efter att jag fått den fantastiska möjligheten till utgivning av Piratförlaget, kände jag att Vincent stundtals vägrade lyssna på mig. Som om jag satt kvar vid bordet och försökte laga oss, medan han stod och diskade och det enda ljud han gav ifrån sig var klirrandet av glas, bestick och tallrikar."

"Men – detta kan nog vilken familjesociolog som helst instämma i – människor i relationer med de djupaste av dalar, upplever också de högsta och starkaste av toppar. Och Vincent har gjort att jag känt mig lycklig, fantastiskt lycklig. Med honom uträttade jag stordåd. Vi tog oss till platser, fysiska och psykiska, där varken han eller jag hade varit tidigare."

Jag skriver inget själv idag. Bara citerar och vidarebifodrar all cred för den tuffa jämförelsen som texten är, och samtidigt all cred för hur icke-jämförelig den är utan bara sann sann sann, till Christoffer Carlsson.

Jag har inget att tillägga.

Over and out.

Bokfrosseri

En promenad till antikvariat Sacher ledde till lite nedanstående frosseri.

Sacher är för övrigt Malmös bästa antikvariat. Väldigt trevlig, hjälpsam, kunnig, intresserad man som har det. Inte särskilt mycket folk, alltid tid för småpratande.

En underbar liten bok av Joan Walsh Anglund. De finaste små teckningar jag sett

Så fina små textstycken! Det finaste tror jag dock är i boken "Love is a special way of feeling" som jag gav bort. En bok full med små texter om hur ma upptäcker kärlek. Till träd till exempel.

Hihi. Se vad han springer! Med armarna utsträckta framför sig.



Joan Walsh Anglund-boken som jag gav bort såg ut såhär inslagen. Vem vill inte ha ett sånt paket!

Fynd nummer två. En bok om en nyckelpiga som heter Sju-Svarta-Prickar. Sönder i ryggen och nedklottrat med vaxkritor här och där, men bara runtom bilderna och texten. Illustrationerna av F. Baumgarten är så underbara!
När jag ska betala boken så tar han den i sina händer och säger "Den här boken köpte jag på en loppmarknad på åttiotalet (1988, typ) och det var den som fick mig att starta hela mitt antikvariat. Det var den som fick mig att äntligen ta steget.

Det här är som taget ur min barndoms fantasi. Visst hoppades man alltid att någon utnyttjade de små mysiga hålorna under trädrötter!

Fynd nummer tre. En almenacka bara med datum (på gott och ont) med massa bilder och citat från barnböcker man känner igen. Boken heter "Ja må de leva". Alltså barnförfattarna.

Haha! Den här är så himla skön bara. Nisse går där och har ingen känsla över att det finns olika tankar om hur snyggt skärm är.


Härmed står Joan Walsh Anglunds böcker på alla mina önskelistor.

Men var kommer Dalai Lama in i bilden?????

Det händer inte mycket. Jag går upp. Klockan är mycket och jag är trött. Jag gör kaffe och smothie med extra fibrer (fibrerna är inte för att det är gott, om vi säger så...) Ett ägg i ena handen, kaviarstuben i andra.

Läser en novell ur Claire Castillions samling Insekt. Fascineras mer för varje sida. Dricker mer kaffe.

Slår på datorn. Läser en roman som jag ska responsa på. Säger godmorgon till Catrin. Sätter anteckningar i marginalen i mitt open office, lyssnar på musik. Borstar kanske tänderna däremellan.
Läser.

Går en lång promenad i Pildammen. Tittar på änder som paddlar omkring med rumpan i vädret. Som små superkvalitets-flytleksaker. Hur mycket de än kämpar kan de inte paddla ner sig längre än till mitten av kroppen, där flytgrejen sitter. Som outslagna tuplaner på rad. Hela familjen paddlar frenetiskt för att inte drutta ner på ändan, och för att kanske kanske komma någon centimeter till ner i vattnet, där de smarrigaste små algerna flyter omkring.

Svanar är stora. Och läskiga. Och vaggar som en trillinggravid dvärg.


KONSTHALLEN
Var en sväng i konsthallen. Blev helt betagen av Solnedgångarna, av sjön, av himlen på väggen. Moln i små fyrkanter, och snart kommer de att skingras och flyga iväg, men icke! De sitter där de sitter. Klarblå.

Ett rum med hundra fotografier, hundra människor, alla i olika ålder. Spädbarn. Ett år. Två år. Tre år. Fyra. Fem. Sex. En sjuåring lutar sig mot en vägg. En nittonåring har randiga strumpor. (Hon drar upp knäna och sätter dem på stolen alldeles intill rumpan. Det ser mysigt och bekvämt ut, men man lyckades aldrig riktigt få till det själv utan att slå armarna om knäna och pressa dem hårt hårt mot magen. Det var inte bekvämt, man blev trött i armarna och ryggen. Då trodde man att man var tjock, att magen var för stor för att man skulle kunna sitta med fötter och rumpa på samma stol och se söt ut. Så fick man ångest, bara lite, såndär vardagsångest, och tvingade armarna att krama knäna hårt hårt intill kroppen för att bevisa att man faktiskt var så smal att man kunde sitta sådär gulligt och avslappnad och vara så liten att fötter och rumpa får plats på en stol.)

Tonåringar. En man med knullrufs och cigarett. En kille som påminner om någon jag känner. Kvinnor. Män. Gravida. En man i en bil, snart åker han. En tant med en vattenkanna. En gubbe i en fåtölj. Många tanter i fåtöljer. Livet steg för steg stirrar småleende och uttråkat mot mig.

Mitt liv. Deras liv. Små ögonblick som är allas ögonblick. Det kunde varit jag när jag var liten. När jag var nitton. När min bror var sju. Det är min bror när han är sju, det är allas bröder när de är sju, tio, sexton. Det är jag och pappa och mormor och alla andra och bara han på kortet.
För egentligen är det där ögonblicket i bieln bara Sixtens ögonblick. För det är Sixtens bil, sina egna glasögon han har på sig, hans byxor och manchesterväst, och det är han och inte jag som ska åka till den lilla skogsdungen, eller den lilla sjön, eller biografen, strax, alldeles snart. Låt mig bara ta ett foto...

Rakt in i mina ögon stirrar de, och jag kommer in i dem, lägger mig där och vet helt plötsligt vad som finns bakom Agnes skåpsdörrar och vad hon ringat in i tevetidningen. Det är ju Agnes. Vi har ju känt varandra, vi känner ju varandra. Vi är ju en och samma. Det är jag om sextiotre år. Det är Agnes för sextiotre årsedan. Agnes är ett lager av en rysk docka och jag finns någonstans därinne. Jag är en del av en rysk docka och i lager utanpå mig ligger Agnes och Ulrika och Manoel. Vi säljs som en enhet.


Men, var kommer Dalai Lama in i bilden??????

Jag läser en bok av Dalai Lama. Jag har inte öppnat den på ett par veckor. Den är hundrasjuttio sidor lång, jag har sextio sidor kvar. Om jag aldrig läser klart den slutar jag aldrig läsa den.

Han säger
Alla ska älskas.

Han säger
Alla ska älskas lika aktivt av alla.

Han säger
Jag har tvåhundra meditationsövningar du kan göra tålmodigt för att lära dig detta.

Han säger
Alla varelser, mina vänner såsom mina ovänner, har varit min mor och far, min ovän och min vän, i andra liv. I den oändliga kedjan av liv vi har bakom oss.

Bevis, Dalai Lama? Inga? Nähä? En känsla säger du? En allmän övertygelse? Någon uppenbarelse kanske? Nänä, jag fattar.

Men alla är någons mamma. Någons bästa vän, någons dotter, son, någons älskade. Och min vän är någons ovän och någonstans sitter någon och svär över min mormor, hon som har lagt små nougatägg med choklad runtom i mitt liv. Och de tanter jag svär över sitter någon annan och nästan-gråter över när de ringer och säger att smärtan i fötterna är värre, och att maten inte lockar alls längre.

Dalai Lama har berättat för mig
Att alla ägnar hela livet åt exakt samma sak hela tiden. Alla söker lyckan, och vill undvika allt lidande. Det är det livet går ut på, för alla, till sist och syvende är det det vi sysslar med dagarna i ända. Allihop. Till hundra procent. På vilka aviga vägar man än gör det på, är det lycka och brist på smärta som man hoppas hitta när man kommer fram. En del lyckas sämre än andra. Men alla tror att de gör rätt. Till och med Hitler och Bush och Heffaklumparna.

Jag har inte gjort hundratolv meditationsövningar. Jag är inte ens klar med boken. Kanske håller jag på. Var går gränsen för att "hålla på" och "ha lagt på is"? Jag tror inte på reinkarnation.

(bevis, vännen. Statistik. Dokument, mätningar, dokumentärer, avhandlingar?)

Men det funkar ändå. Bland alla de där fotografierna som kanske var jag, min bror eller kanske någon helt annan från Tyskland, eller allihop, gick jag och övade. Stirrade in i ögonen på Alva och tänka att
Jag älskar henne. Hon är som jag. Vi har helt och hållet samma mål med livet. Hon är någons bästa vän. Kanske skulle hon varit min bästa vän om vi träffats. Hon är någons dotter, någon saknar henne. Hon har en ganska onödigt bred mun men det är vackert. (Nej, det ser ju inte klokt ut) Jo. Det gör det. Det är med kärlek hon ser på mig och som jag ser på henne.

Hundra blickar med kärlek som bara skjuter in mot mitten av rummet. Och där stod man.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder

Det fanns en tid, en lång tid, ett halvår, ett år kanske, då jag alltid alltid alltid hade denna psalm på hjärnan, så fort jag hade någonting på hjärnan.

Dagens bloggtips: Stora bokbytardagens blogg

har inte ens hunnit kolla ordentligt, men den ser underbar ut! Jag är ju väldigt inne på allt som heter nya författarskap nu. Och här verkar man kunna hitta lite småtrevliga intervjuer och annat myspys.

Snön ligger här. Är ihopramlad och kompakt. Ändå sjunker man till knäna.

Vi började se en komedi. Man fattade att det skulle vara en fånig komedi.

Scen ett:

Män spelar basket. En sur bejb kommer fram, är arg för att man1 sexat runt med hennes tvillingsyster. Han får henne att göra sexljud.

Scen 2:

Tvillingsystern kommer förbi. Skriker till systern att man1 har bytt upp sig till en lite mer sexuellt vågad tjej.

Mannen säger att tjejerna ska lösa bråket genom att hångla.

Jag går därifrån.

Scen tre:

Något bajshumorskämt kommer på.

Resten av familjen går därifrån.

ett brev som ligger i Malmö och väntar på mig. Tjusigt eller vad? Det innehåller Lullis fanzine. hon gör superfina serier om mänsklighet, med allvar och humor i ett. Rekomenderar skarpt att trycka på länken.

Ja. Här sitter man.

Min bok är färdig.

Nu, idag, faktiskt klockan nollnoll nollnoll, skrev jag färdigt min bok.

Undra hur många gånger till jag ska skriva färdigt den.

Undra om jag kommer kunna låta bli att gå in imorgon och bläddra upp och ner, pilla lite här och där.

Men faktiskt, första gången på evigheter, vet jag inte vad jag ska pilla till, om jag känner för att pilla imorgon. Men nåt hittar man väl alltid.

I höstas var planen den här:

Skriv ut.
Läs igenom, markera ALLT som du vill ändra
Lägg in ändringarna
Skriv ut, få respons
Gör några småändringar
Skicka iväg
Glöm.

Rött är avklarat. Blått ligger framför mig. Men jag känner mig inte färdig. Fast jag bestämde att jag skulle vara det nu. Jag känner för att skriva ut, läsa och göra nya markeringar, alltså för att börja om planen från början igen. Jag hoppas jag vågar låta bli det.

Förr lämnade jag vilka texter som helst till det här folket, ingenting var pinsamt eller jobbigt. Känns det lite jobbigt nu för att det var längesen vi responsade på varandras texter? Eller känns det jobbigt för att det här faktiskt är (ska vara) min roman, A till Ö och efter mina genomläsningar och det jag borde kunna stå för mest av allt hittills? Visst borde jag vara nöjd och känna att det inte kunde bli bättre att det var detta jag strävade efter hela tiden?

Nej. Det är det man är ute efter. Men det verkar som att ytterst få författare känner så, någonsin. Ändå strävar man på. För kanske en dag? Är det så man, vi, de, tänker?

"Efter mina genomläsningar", skriver jag. Som att jag aldrig mer ska läsa igenom och redigera. Men det ska man ju. Såklart. Men ett manus måste väl få kallas färdigt innan det är godkänt av förlaget och står i bokhandeln? Det måste väl få finnas olika grader av "färdigt"?

En del säger att man ska redigera sitt manus tills man bara sitter och flyttar kommatecken innan man skickar in det. I så fall är jag inte där. Jag flyttar stycken, bygger ut stycken, stryker ner samma stycken, andra stycken. Läser sidor som var bra för några månadersedan, tycker de är informativa och torra.

Att ha läst gått vilse bland sina . Irriterande att det tar tid att låta texter vila, att min text skulle behöva vila månader för att jag skulle hinna ställa mig utanför igen.

Nej. Jag ska hålla mig till planen. Respons nästa. Informativt och torrt eller inte.

Varför skriver jag alltid "min bok" och inte titeln? Egentligen skäms jag väl inte över titeln? Eller? Egentligen tycker jag det är en ganska bra titel. Ganska i alla fall. Bäst av alla jag har provat hittills. Ändå skriver jag "min bok".

Jag har ju en indisk trumma och allt!

Jag vet inte var, vad jag är just nu.

Här antagligen. Bara här inuti mig själv och konstigare än så är det inte.

Men det pirrar i benen och i huvudet och jag är så nervös och så ledsen och jag vet inte riktigt varför. Inget har förändrats, allt är precis som jag hade tänkt mig, som jag hade förväntat mig. Vädret är till och med över förväntan. Jag är inte trött, inte hungrig. Har inte en hel hög med smutstvätt som måstemåstemåste tvättas med inte bir tvättad.

Jag har en indisk trumma.

Men det är något som liksom inte riktigt vill sig.

Kanske för att jag är ensam.

För nu är jag ensam. Ingen har tid och lust med mig just nu. Det är bara jag och mina indiska skivor som inte fungerar, utom en som fungerar och är full med mjukgitarr och mjuka covers som är ganska sorgliga för att de är så tidlösa. Jag vet inte vem som har gjort alla originalen, jag kan inte ens sjunga med fastän jag känner igen massa massa partier och är inte det något att bli ledsen över så säg.

Pärlan har stuckit. Hon bara tog sitt pick och pack och nu är jag ensam i ett högt övergivet prinsesstorn och vi kommer aldrig mer ses. Eller jo, kanske imorgon, eller nästa vecka. Och Nyström älskar sina matteböcker mer än mig och Sanna älskar Australien och Amanda sin daghund och det är bara jag som inte har böcker eller jobb eller promenadvän.

Och jag vill ju ändå inte promenera. Vad gör man när man inte vill läsa och inte skriva och inte promenera och inte baka eller laga mat? Vad kommer som nummer sex på Att-göra-när-man-är-ledig-på-egen-hand-listan?

Kanske skulle jag gift mig med någon i Indien. Bott i Hampi och mediterat på en klippa mellan risfrukosten och rismiddagen och risfödelsedagstårtan.

Kanske skulle jag tvätta håret. Och kanske skulle jag skriva på min bok.

Hur kunde en bok någonsin kännas som ett betydelsefullt projekt? Ingenting är ju av betydelse. Allt är ju bara på lek. Eller inte ens det. En låtsaslek i brist på något verkligt.

För en erkänd brist på något verkligt får oss att trilla ihop i en liten hög och aldrig vilja resa oss upp igen. Det är något som kroppen och psyket och själva jaget inte kan tillåta, något den trion verkligen gör allt för att dölja för oss.

When you feel completely relaxed with your body-mind-and-self, you will get up.

Är det en kuggfråga, Baba? Ska vi ligga kvar tills vi dör och på så sätt förstå att ett sådant tillstånd aldrig någonsin kommer inträffa i detta livet och inte i nästa heller, inte förrän vi är Dalai Lama och vet att alla flugor en gång var vår mor? Hur kan man någonsin veta något sådant?






CATRINS PRODUKTIVA HYSTERI

Igår dog nästan Catrin. Med övermänskliga krafter lyckades hon hålla ihop sig själv. HOn var hysterisk. Ingen vet vad som egentligen hände. Det var ett lika mystiskt tillstånd som Hampi är ett mystiskt landskap (kolla in bilderna från igår). Kanske var det alla energidrycker hon någonsin druckit i hela sitt liv, och någon trötthet som aldrig infriades när den borde ha gjort det, som slog in exakt samtidigt.

I sitt mystiska tillstånd slängde hon ur sig lite fantastisk Catrinpoesi. Detta är bara ett utdrag. Underbar fantastisk flödestext. Ta några minuter och läs hela på hennes blogg. Många skimrande guldklimpar bland all hysteri.

CATRINCITAT:

åh vad trodde jag egentligen?
jag kommer aldrig att älska frimärkssamlingar passionerat
fastän jag vill! men jag vill
inte
tillräckligt
hårt, mycket, ofta, ihärdigt
jag vill: livet poesin dansen pulsen overkligheten
större, fortare, bättre, mer, nununu
jag vill: tusen hetsiga fiolsolon att vakna till & aldrig mera somna
& nu finns aldrig någon begravning aldrig någon död
aldrig! lovar! lita på mej!
jag kommer blända världen med min kritvita
bikinilinje med min skimrande
personlighet & mitt sprudlande hårsvall
vill du bjuda mej på en drink till?
jag vägrar dricka saker utan paraplydekorationer---

det är helt enkelt inte tillräckligt med tjugofem olika
mysbelysningsattiraljer i mitt rum det är helt enkelt inte
rättvist att du inte fattar att det är dags att ringa och säga: "hej, ska vi hångla? nu? meddetsamma?"
(det är ju alltid dags)

om jag kommer levande ur det här så är det nåt som är
misstänkt magiskt med det här livet
magiskt men aldrig, aldrig, aldrig tragiskt
om du nån gång känner "åh, fan, tragiskt. trist liv" då! då har du
fel, då har nåt gått snett på vägen, & ännu bättre ändå:
att inget KAN gå snett

bara rakt, fast på olika sätt. olika vinklar liksom

olika varianter av det något begränsade ordet 'rakt'

åh! nu galopperar vi vidare, va!
hoppar i höet med bob hansson, cotton eye joe, aqua, dalai lama &
alla dom andra
innan vi blir inspärrade / bortrövade / lugna&(s)vettiga!


(åh, jag vill ju bara ha ett hus vid havet!)