de kompletta stilla dagarna

Hon sa att hon skulle komma och göra mitt liv komplett. Jag satt i bilen och väntade. Kunde inte bestämma om vindrutetorkarna skulle vara på eller av. Kikade efter henne och efter parkeringsvakter. Fortfarande lite darrigt efter det där klantiga trafikfelet jag gjort. Men vem lägger körfält på det sättet, det var det dummaste.

Och där kommer hon och att hon ska göra mitt liv komplett det fattar man ju. Slänger in sin väska därbak, sig själv på sätet bredvid mig. Vi kramas, skruvar upp musiken och om det varit bara lite varmare hade vi kört med nervevade fönsterrutor. Nu blir det med vindrutetorkare och Cat Stevens och jag och hon fyller hela bilen så den nästan sprängs. Som Fabror Joakims kassavalv. Too much of the good things for this car.
Regnet hamrar mot rutorna, vi målar ägg med mamma, använder folie, strumbyxor och blommor. Det går fort, de tar slut, vi kokar fler. Hon sitter mittemot mig, klipper och kletar färg vid mitt köksbord som om hon aldrig gjort annat.

Har hon någonsin gjort nåt annat? Jodå. Hon var ju tjejen som stod i vårt lilla rum på Betty Dahl, skakade hand och visade mig hennes bästa text någonsin innan jag ens fått av mig skorna. HOn som höjde musiken sent på natten, som införde morgondansen för att göra tandborstningen lite roligare. Det var ju hon som flängde runt på stränder och gator i Indien, på bergstopparna i Norge, på scenen, med mikrofonen, hon var ju den som hoppade högst och sprang fortast och den som alldeles nyss, nu, precis nu, gjorde ett rosa ägg med vita hjärtan.

Vi ligger på en gräsmatta och tittar på en blå himmel och hon vill aldrig gå därifrån, det är bara jag som tycker att det är lite kallt om rumpan, bara jag som är rädd för urinvägsinfektioner, fast det är hon som har den.

Vi far gatorna fram i Göteborg i klänningar och ögonskugga, får bord och vin och servetter och öl och sour apple shots, en shot till, en blick av någon, en cider, ett toalettbesök. En kille gnäller över att han måste köa för att få tvätta händerna. Han har tvättat händerna, behöver bara en handduk. Jag är skeptisk och äldre. Säger att när händerna är tvättade skvätter man av vattnet och drar fingrarna genom håret, så behöver man inte vänta på att få en pappershandduk. Han tjuter att det är äckligt och massa bakterier. Och jag är fortfarande äldre och han vet att jag tycker han är fånig (för händerna är ju tvättade, bakterierna döda och det är bara vatten kvar på hans finlemmade prinsessfingrar) och jag vet att han tycker jag är dum, men det är jag som tycker bäst för jag är äldre, han är minst fyra år yngre. En liten visp. Blöt om händerna och bakom öronen, knappt kommit ur storlek trettiofem i skor. Det är jag som är tuff och han som är en mes.
I baren sitter hon och vad jag än berättar är hon som jag, håller med mig, skrattar när jag skojar, blänger på folk när jag gör det. Spanar in dem när jag gör det, och jag när hon gör det. De jag tycker är snygga tycker hon är fula, tycker hon något är värt tycker jag det är ovärt. Så måste det vara för att inte allting ska kantra och vi falla över bord. Vi är påfrestande men oundvikliga.

Vi far i på diskoteket och det är bara dansdansdans och vi dansar med varandra och dansar tills vi är galna, tills benen värker, knäna nästan viker sig och man blir lite rädd eftersom fötterna fortfarande inte slutar röra sig. Ett band spelar live och fastän hon tycker de är bra så tycker jag det med, och när hon vimlar bort sig kan jag stå lutad mot en vägg eller en pelare och bara se på alltihopa, lyssna, blunda och känna dunkandet som kanske är basen och kanske mitt hjärta. Öppna ögonen och fortfarande vara utanför maskineriet, mitt i men utanför, och stanna kvar där. Allt det där kan jag göra nästan helt utan att känna mig obekväm. För så gammal har jag blivit nu.

Väl hemma sover vi länge, jag är mörk under ögonen men låter det vara så. Hon kommer upp och äter frukost, grälar på pappa för att han tog hennes mjölk fastän den stod gömd bakom blomkrukan hela tiden.
Vi kurar ihop oss i skinnfåtöljer i pyjamas med påskgodis. Öppnar kinderägg och jämför flodhästar, tittar på vampyrer, ett avsnitt, två, fem. Gnäller över hur överdramatiskt allt är, är överens om hur dålig dialogen är, så överens att någon av oss borde byta åsikt, vi funderar på det, men bestämmer oss för att vara överens om detta. Hämtar lite mer godis, lite kaffe, trycker på play igen.

Emellanåt pratar vi om livet universum och allting, ingenting. Om olika sätt att säga DÖH på, springer ikapp spårvagnar, sneddar över Vasagatan, hänger på kaféer, äter kakor, kör bil, skruvar upp musiken, står på centralen en gång till och sen är hon borta. Och i bilen hem är jag ensam med Cat Stevens.