- Men den var la färdig eller?
- Färdig och färdig. Färdig är ett ord man slänger sig med för att känna att man någon gång kommer någonstans.
- Vaddå? Det låter änna som att man bara kan säga det när man tycker då? Har det inget att göra med hur färdig boken är när du säger så då?
- Jo. Men det är relativt. Den var färdig. Tills jag bestämde att den kunde bli bättre.
- Så så fort man kollar boken lite noga blir den ofärdig menar du?
- Ungefär. Förut var den färdig, men nu närmar sig den allt eftersom färdig färdig.
- Men vaddå, finns det ett färdigt färdigt färdigt?
- Kanske.
- Hur vet man det då?
- Om man har orken att ta manuset till nästa färdig-nivå.
- Om man inte orkar då?
- Då är den så färdig den blir.
Som en liten pepp tänkte jag lägga upp några rader ur manuset här. Roll-lista: Erik: Erik. My: My. Monster: Mamma
Ur "Stoppa lek". Ett miniutdrag. Ursäkta typsnitt och storlekskrångel.
Vi hinner knappt börja med historian förrän Erik ska gå på toa. Han tassar långsamt bort till dörren, skjuter upp den såpass mycket att hans lilla lilla huvud precis kommer igenom och kikar noga och länge åt båda hållen, fastän det inte finns något annat än en vägg och en tavla på ett skepp åt vänster. Jag smyger bort till honom, står helt nära med mesta vikten på höger fot för plankan under den andra foten knarrar.
– Vi går tillsammans, jag är precis bakom dej. Tillsammans kan vi göra det.
Han ser på mig och nickar kort och bestämt. Det är fråga om liv och död. En kisseblåsa spricker, man dör Tycho Brahe-döden. Vi har inget val. Vi måste ge oss ut på öppen mark, hennes område. Endast de skickligaste tar sig igenom fältet utan att bli upptäckta. Han kramar dörrhandtaget hårt en sista gång, torkar av svetten i håret och sen ger vi oss iväg. Jag stänger dörren försiktigt, undviker knarret och allt som hörs är ett klick. Kvickt med stora, tysta steg smyger vi genom korridoren, tryckta mot varsin vägg och när han ska korsa öppen yta hinner jag i sista stund dra in honom mot min vägg och hindrar honom från att sätta fötterna på den söndriga plankan. Fienden har superhörsel och kan vid minsta knak, vid minsta hostning dyka upp från sin håla och vara över oss.
Vi hukar oss i ett buskage, palmbladen hänger över våra huvuden, Erik drar en av de tunna grenarna mot sig för att dölja magen och jag står på snedden så att fötterna inte ska skymta fram bakom krukan. Osynliga och ohörliga står vi där några sekunder och spänner öronen för att lyckas uppfatta några av monsterljuden som läcker igenom porten in till monsterhålan, där det håller till och äter slem och annat som det kan få tag på.
– Du. Det var gärna så att det finns en diamant på toaletten, som är magisk, som ger monstret liv. Eller hur? Det var gärna jag som har kartan. Så jag måste gå först.
Jag vänder mig mot honom och lutar mig så nära honom att våra näsor nästan krockar.
– Erik. Du fattar väl att det inte är någon lek?
– Visst. Det klart.
Han håller ögonen lika allvarliga som mina. Han har förstått.
– Men kan vi inte säga att det var så ändå?
Jag synar honom upp och ner, jag vet inte om den här killen är redo för ett sådant uppdrag. Jag vet inte om han klarar det. Egentligen vill jag tala om för honom att eftersom jag känner terrängen så borde jag gå själv och göra hela uppdraget. Vi kan ju ändå dela nästan lika på belöningen. Han är nästan lika lång som jag, så jag beslutar mig för att ge honom en chans.
– Visst. Vi säger så. Jag väntar här. Om något misstänkt sker, om hon skulle uppenbara sig, gömmer jag mig i bergsskrevan där, under borden, och skriker ”morot”. Det är ditt tecken.
Han nickar och kryper ihop på golvet, spanar mot monstrets boning. Det skrattar och prasslar i en påse. Kusten är klar. Han ger sig av, ålar tvärs över golvet. Det går inte så fort och på vägen slår han hårt knäet i bordet men skriker inte, fortsätter bara tvärs över tills han kan nå toadörrens handtag, dra sig upp på fötter och snabbt smita in. Allt har gått som det skulle. Nu kan jag bara hålla mig gömd i väntan på att han ska komma tillbaka.
Pur färskt och nyskrivet. Redigering tillkommer.
0 kommentar:
Skicka en kommentar