Sen upptäcker man att man bara var dålig på att leva

En dag vaknar man upp och är sextio och tänker på när man var tjugotre år och åttaochenhalv månad gammal och bara gick runt och trodde att man längtade efter något, när man egentligen bara var allmänt rastlös och dålig på att leva. Och när man väl blir bra på att leva så är man död.


(Klicka på bilden om ni vill.)


Det har egentligen inte hänt nåt särskilt. Allt har varit lugnt och vardagligt. jag skriver mest för att jag känner att det är dags.

(Fast egentligen har det inte varit så vardagligt och vanligt. Vi har målat ägg och varit på Sticky Fingers, i Majorna och kissat, sett vampyrer och danska sjukhus med spöken. Det är tillräckligt för att mala på så man får scrolla flera varv för att komma igenom hela inlägget.)


VAD MAN KAN TRO

Jag trodde jag längtade efter Indien. (Det gjorde jag väl också)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med boken (Det gjorde jag)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med Jimboys bok (det gjorde jag, men nu känns det lite tomt)
Ibland tror jag att jag längtar efter att gå ner i vikt. (En längtan som inte går över ens när jag går ner i vikt, så jag har slutat vilja gå ner i vikt. Fast oftast tror jag att jag vill det.)
Jag längtar efter att rensa bort allt gammalt och fult ur skåp och garderober
Jag tror jag längtar efter en skiva med Regina Spektor.
Jag tror jag längtar efter en skiva med Håkan Hellström.
En skiva med Billie the Vision and the dancers.
En skiva med Tom Waits.
En skiva med Sonny Stitt.
Sara Stridsbergs nya bok.
Jag tror jag längtar efter sommaren, jobbet, köra flyttlass, min födelsedag, en egen lägenhet och allt kommer ordna sig då, då kommer livet börja på riktigt och jag kommer bli trygg och hemma och landad och kommer titta på nyheter och alla avsnitten av den där nya komediserien, det finns alltid en ny komediserie.

Men till sommaren, med alla skivorna, den där boken, i bilen med flyttlasset, och på rummet utrensande alla kläder som inte passar/funkar/är fina/är hela, och i min nya lägenhet och när jag sätter upp taklampor, så kommer jag längta vidare.


VAD MAN KAN SKYLLA PÅ OM MAN INTE TÄNKER SÅ LÅNGT. IBLAND NÄR MAN TÄNKER LÅNGT OCKSÅ

Jag tänker mig att jag kan skylla på regnet.

Skylla på att jag är som en väldigt väldigt väldigt långsam jojo där Göteborg ligger längst ner i snörändan och Malmö vid jojarens finger. Idag är stunden då jag precis ska vända och snurra upp igen. En och en halv dag.

Skylla på den där kärlekshistorian som gick i stöpet. (Fastän jag inte tänker på det så mycket, inte ångrar något och har tyckt och tänkt ända från första dagen att varenda fin sekund (varje fin treminutersperiod i alla fall) varit värd allt lidande som med största säkerhet ligger och väntar i slutändan av nästan alla sådana här historier. Är inte det ironiskt egentligen?)
Jag tänker att jag håller på och jobba och komma över. Att jag fortfarande lobotomerar mig själv en pyttepytteaning. Utan lobotomering kanske det blir sådär ledsamt och sorgligt och ensamt och över förbi som det blir emellanåt.

Emellanåt. Helt vanliga stunder, en helt vanlig minut i soffan, vid köksbordet, då något litet kommer över mig, ett ord, en tanke, en rörelse. En film. Och jag måste spänna käkbenen och stirra på något framför mig, kanske en ljusstake, och fundera hårt och bestämt på var vi kan ha fått den ifrån för att hamna inuti nuet och mig själv igen.
(Allt såntdär ältande jag vet att allt är som det ska nu, lättare, mer rätt än innan, och det är nu jag är en personbil och förut var vi en långtradare som vi knappt kunde manövrera och var tvungna att lägga längst ut i väggrenen för att se de små personbilarna susa förbi oss i sjuttio kilometer i timmen.)


LÅT MIG VILA I FRID

Allt det där tillåter mig att sitta någonstans i mitt huvud och vänta. Vänta och vänta och lobotomera mig, tänka på konkreta substantiv. Träd. Disk. Datorn. Cdskivor. kaffe senare. Filmen ikväll. Konkreta framtider. I väntan på att komma över någon, komma ifrån något, komma till något.

Och när jag kommit över, ifrån och till, så kommer jag fortfarande att känna mig rastlös och påväg och inte i vila. Inte i frid. Och då finns det ingenting att skylla på längre.

Låt mig vila i frid dessa mina sista sextio år.


VAD JAG SKULLE SKRIVA OM NÄR JAG SATTE MIG HÄR

(Om vackra målade ägg, de vackraste någonsin, om dans på Sticky Fingers.
Om någon form av illamående saknad ensamhet oförmåga utanförskap. Folk hånglar omkring med främlingar, köper one-liners som om de vore tuggummi, spelar med och tycker om spelet med de enkla reglerna. Om att vilja hoppa rakt in i enkelheten, glättigheten. Om att vilja vilja hoppa in i det. Börja tycka om platta repliker som kastas. Vilja kasta tillbaka. Vilja vilja kasta tillbaka.
Ett intressant inlägg fullt av självförståelse och spetsig humor i korta, rena rader. Lättläst, sugande. Väl redigerade, väl deletade stycken. Valda. Det är ju så jag vill ha det. En läsblogg. Inte en bludderblogg. Säger jag och bluddrar.)


Har börjat läsa en bok. Den vidunderliga kärlekens historia

Under de oduktioner som genomfördes strax efter hans död fann man för övrigt en mängd förbryllande fysionomiska paradoxer. Hjärtat till exempel var överdimensionerat, dubbelt så stort som hos en vanlig människa, trots att han var dvärg. När jag stötte på denna kuriosa detalj i hans medicinska journal tolkade jag den symboliskt: Hans liv, liksom er anmoders, är ju en berättelse om kärlek.

Den börjar inte så.

Någon säger

Där föll det ett träd. Och fina kläder har han också, pojken.

Pojken är grannen med motorsåg. Någon är min pappa.