Att inte ge sig av.

Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar.

Winnerbäck, "man måste vara två"


Gick mot Pildammen en dag, en helt vanlig dag. Och dessa rader gick liksom rakt in. Fastän jag har hört låten tolvhundra gånger och liksom inte riktigt knutit an till den. Men nu så.

Jag vet att jag kan klara av att ta mig ifrån situationer, klara av att åka från Malmö, börja om någon annanstans, göra mig ett nytt revir, åka till olika sidor av jordklotet, hanka mig fram, skratta, trivas.

Men det här som jag tänker mig nu. Ett program. Ett livsbeslut.

Att gå innanför ett universitets dörrar och ha som plan att fortsätta gå in genom samma dörrar i fem år.

Att göra det, inte för att det är på skoj, som en lek, ett prova-på-utforskande, utan för att jag faktiskt påbörjar något som jag tänker fortsätta med när jag jag är sextiofem.

Att låsa upp en lägenhetsdörr och inte tänka att Jaja. Om ett år är jag antagligen härifrån.

Att om fem år gå ut genom de dörrarna och vara närmare trettio. Närmare femtio än noll. Ha fått mina första rynkor, och tänka tillbaka på den lilla Pennylane som bara lekte sig igenom vardagen. Tänka tillbaka på den jag är nu med nostalgi.

Jag vet hur man börjar om, ger sig iväg, står på sig, lever på gehör. Hur man lever så att alla ens grejer får plats i en bil. Men att ställa sin väska på ett ställe och tänka att nu, nu är jag hemma. Framme. Här ska jag förbli. Det gör mig livrädd.





På promenad genom stan.