Avatar och småprat

Vi har alltså varit och sett Avatar. Jag och mor och far och en hemlig person till som absolut inte ska omnämnas i min blogg. Jag och den hemliga personen smålekte i baksätet och skrattade. mest åt mig då. Men det var åtminstone både jag och den hemliga som skrattade.

Det var trevligt på vägen in, trevligt i popcornkön. Lite otrevligt ett tag när pappa var tvungen att hålla mina popcorn. Trevligt under trailerserna och trevligt under filmen. Fast då pratade vi inte med varandra, men det kan ju vara skönt det med.
På vägen hem blev vi stoppade av främmande män. De påstod att det var en olycka längre fram och att vi var tvungna att stå still mitt på vägen och sen köra på fel sida. Sen tog de bort olycksskylten och åkte kana på vägen. Fötterna skrapade bort snön och skyltade med den spegelblanka isen, under snön men ovanpå 70vägen. Trots männens suspekta agerande visade det sig att olyckan de pratade om var reell.

Avatar var den bästa filmen i mitt liv.
Okej. Kanske inte i mitt liv. Men bästa filmen sen... långt innan Sagan om Ringen. Jag räknar inte Sagan om Ringen, eftersom den var baserad på en storbok som redan var älskad av alla. Klart man skulle få enorma summor och enorm publik till en sån film.
Avatar däremot, den är gjord från scratch.


Det här är min personliga favorit. De fånga flygödlor och åker runt på. Dels för att jaga. Dels för att döda helekoptrar. Dels för att det är så jävla gött att glida runt på en ödla uppe i luften. De kopplar ihop ett par sensorer som går in i deras hjärna, med djurets sensorer, och de blir ett. På riktigt.





ser ni naturen? Det här är inte ens hälften så vackert som det var på bion.

Julen har varit bra. Nu är allt slut. Sista godisbiten försvann ner i min mage idag. Nu är det praktiskt taget 2010. Vad finns det mer att säga? Tiden har stått lite stilla.

Jag läser svår filosofi om hur man skulle kunna bygga en hjärna av kineser. MEN! Den hade fortfarande inte kunnat känna smärta. Slutsats: Allt som tekniskt är likadant som min hjärna, kan inte ha samma mentala tillstånd som jag. Läs allt allt ALLT i artikeln här!!!!

Jag börjar bli sugen på att kolla upp lite Indiengrejs. Det är ju trots allt jäääättelite tid kvar tills jag är där.

Ja. Snart kanske det kommer ett inlägg som inte är så introvert och dagboksliknande. Nåt som faktiskt handlar om världen därute. Kanske kommer jag en dag med ett inlägg im sevärdheter i Indien.

Nu ska jag titta på Scrubsrepriser (vaktmästaren har precis gjort sitt första kompisband med Elliott) medan mamma gör klart mina fårullstofflor. Hon gör dem faktiskt själv. Alldeles ensam, inte ens ett mönster. Till och med lädersulan har hon klippt ut själv. Nu hackar hon dit lite blommor på framsidan för att de är till mig och blommor är vackert och så är även jag.

Apatiskt småstressad

Julklapparna är så fina. Så precis. Spikmatta och Brian Froudböcker och Spung (fast det är omöjligt!) och Riket på dvd och en ultrasupermixer och underbara knäraggsockar, alldeles hemgjorda, och superkoola örähängen Yeah.

En riktig bloggare hade antagligen lagt upp bilder. Jag ska jag ska. Men inte nu. Nu vill jag gnälla lite. Inte på¨julen. Den har varit underbar. Och om den känslan kunde hålla i sig skulle allt kännas underbart nu med.
Men jag läser filosofi.

En 35 sidor lång artikel (PÅ ENGELSKA! FACKSPRÅK!) om funktionalismen kontra behaviorismen. 4,5 högskolepoäng och jag måste antagligen ställa mig in på att engagera mig sju gånger mer än jag hade tänkt mig. För 4,5 poäng. Eller skita i detta och inte bli godkänd på filosofikursen.

Och en gammal Spanienvän kommer upp över nyår. Fyra dagar. Vi har mejlat fyra mejl på fem år. Ni förstår.
Egentligen vill jag bara:

vara ifred med min spikmatta.

Att mobilen piper ofta av alla kärlek som ramlar genom den.

Ha en vecka kvar hemma med familjen och inte ha några läskiga planer inför nyår.

Jag kan vara ifred med min spikmatta. Men det är skolk. Allt känns som skolk. Det enda som borde göras är filosofin. För snart är det försent för Lisa kommer och sen är det försent och sen får jag IG i filosofi och Motivation och Viljestyrka och Bra-het och Människa i förlängningen i Livet. Och ni vet hur de går då.
Självmord inför publik efter att läst en bok på hebreiska och diskuterat den som om man förstått dess mening rakt igenom, fastän man inte förstått ett ord. Eller kanske ett ord. Men vad kan man göra.

Jag skulle vilja glida runt och se en film jag tycker om. Men det går liksom inte för då kommer jag få IG i Livet.. Jag skulle kunna tänka mig att gå en promenad. Men det vore skolk och skolk skulle bli stress för att jag inom en snar framtid måste diskutera en hebreisk bok som om jag förstod den.

NEDAN: Allmän observation och sanning:

När mobiler ligger bredvid en person som vill att de ska pipa är det som att ha en klump svart tystnad bredvid sig som absorberar allt i hela rummet och så småningom personens själ. Eller det som vi referar till som själ. Alltså personens hjärna.

Guide till Nylyckan

Jag får en hel del mejl angående min blogg, och många av dessa bönar och ber om en fotoguide till min barndomshem Nylyckan. Jag har upprepade gånger sagt att det är inte det jag vill ha på min blogg, min blogg ska vara annat än öppet privat. Men eftersom det är jul så tänkte jag ge alla er läsare den här lilla gåvan.

Så, från mig till alla er. En liten guide om Nylyckan och dess miljöer.




Min barndoms klätterträd. Förr var grenarnas bark var blankputsade av alla fötter ben och armar som klängt sig fast.

Taget från grusvägen utanför huset. Bakom alla träden däruppe ligger vår skola, ettan till sexan.

Tanya och jag på skogspromenad upp till tjärnen.

Vardagsrummet, husets kärna och familjens högkvarter.

En tavla som jag gillar.

Mammas nya pyssel. Hacka nålar i ull tills det blir figurer.

En liten kinesisk fiskargubbe i vår bokhylla.

I köket, utsikt mot hallen. Klockan i dörröppningen är julmojs. Den har hängt med sen mammas barndom och spelat fortfarande Stilla natt plingplong.

Köksbord, lite belamrat med mina grejer som vanligt efter att jag just landat.

Matlagningshörnan

Grejer ovanpå ett skåp i köket. Ett fint gammalt skåp med porslinslådor som jag av någon anedning bara fotade delar av, ingen helhet.
Det fina med det här skåpet är att det inte är svenskttillverkat, men någon har med sin knaggliga svenska försökt skriva "polersaker". Vi har dock inte polersaker i skåpet.

Tadaa! Familjen Greens berömda tomteparad!

Och den här har jag gjort helt själv!! Kan ni tänka er! Under julpysslet i tvåan. Han har tappat skägget de sista åren bara...

Julkalendern som mormor broderat alldeles själv, en till mig och en till Johan. Älskade vackraste mormor.

Tyvärr blir det inga kort på övervåningen. Och inga kort på hallen. Men de finns, de gör det. Även badrum, skoställ OCH källare! Men dessa lämnar jag åt fantasin. Det kändes roligare att ta på saker som känns utmärkande och betydelsefulla.

Snöfall är snöfall är hemmamys

Utsikt genom mitt Malmököksfönster
Utsikt genom Hällingsjös vardagsrumsfönster idag. I det lilla trädet på altanen virvlar småfåglarna omkring hela dagen.

****

Familjen sitter i vardagsrummet med radion i bakgrunden, kaffe i kopparna. Elden har brunnit hela morgonen men nu har den lagt sig. Pappa klappar på katten och fnissar fastän han i vanliga fall låtsas att han inte tycker om katterna. Det snöar. Bara vräker ner. Jag tänkte fortsätta på den där romanen men det spattar runt massa hemmamys i kroppen så det går inte att redigera ord. Jag har precis sprungit runt huset i morgonrock och pappas gummistövlar och avfyrat kameran med olika inställningar mot olika saker. Som hus. Och klätterträdet och snön och ängarna och snön. Jag kan knappt spontanspotta ord på bloggen, det pirrar i handlederna och egentligen vill jag ut och åka pulka, kasta snö på Tanya, fotografera, åka skidor, garnera pepparkakor och sitta kvar här och bara sitta.

Jag älskar att klockan är ett och vi fortfarande inte har gjort någonting idag. Nu ska vi göra glasyr och garnera våra personliga pepparkakor. Fotosessionen kommer upp ikväll. Om inte något annat händer.

Roman och kortrapport

Just i denna stund sitter jag och skriver på min roman, med min nya vetevärmare om halsen (julklapp nr 1) och tuggar på hembakat knäckebröd med ost (julklapp nr 2).

Det har hänt speciella saker det sista. Bland annat en minijulafton med Elof och Pärlan som slutade i spontan glöggspetsning, snökrig och kärlek i ett Malmökollektiv. Men det känner jag inte för att skriva om. Så jag lägger upp ett nytt romanutdrag. Vore superfint med någon kommentar, bara någonting, så jag känner mig lite pushad.

Här kommer det. Mormorsbesöket!

"Mormor har en egen trudelutt på ringklockan. Kort kort lång kort. Hon slår armarna om mig, vi gungar och hennes örhängen pinglar. Men hon lyfter inte upp mig. Kanske hon slutade med det när jag slutade säga puss puss i telefon.
– My, min lilla sockerbit, tar du med dej en av mina väskor in i köket.
Hon hänger jackan och försvinner in i köket. Jag trycker in mig i den. Först näsan sen pannan, halsen, öronen, händerna, rumpan. Gammal bok och hårspray och levergryta, hennes lukt är överallt men lite mer i vid kragen. Jag slickar på den och stryker kinden en sista gång innan jag tar hennes väskor med mig in i köket.

Mormor har båda armarna om mamma. Mamma snörvlar och stryker hårt över sina röda ögon så att de blir ännu rödare. Jag ställer mig bredvid dem och stryker mig mot deras bröst.

Mamma ställer fram bullar och hallonpaj. Mormor klappar sig på magen och blinkar mot mig.
– Ni vet, vi tjejer måste ju tänka på vad vi stoppar i oss.
Det kommer rök ur bådas kaffekoppar, mamma håller båda händerna om kaffemuggen och blundar när hon sväljer. Mamma har nakna tår på min stolkant. Ibland sträcker hon på dem och viftar med dem på min rumpa. Jag målar naglarna bebisblå. Det är svårt att inte trycka ut färgen på fingrarna och lite kladd på fingerspetsen måste det bli. När första handen är färdig skakar jag fingrarna och blåser på dem tills jag blir yr.
– Får jag se?
Mormor drar glasögonen långt ner att de klämmer ihop hennes näsborrar och håller försiktigt i min hand. Hon har en stor grön sten på en guldring som täcker fingret ända upp till där man böjer det. I Titanic har Rose en stor blå runt halsen.
– Fint gumman. Det är lite utanför här och där. Men det blir nog en riktig liten dam av dej, en dag.
Hon ser på mig som att hon har sagt nåt snällt.

Mormor ställer upp alla sina väskor och påsar på diskbänken och vi vänder stolaran mot henne. Första lådan är levergryta. Andra är köttbullar. Sen kommer en påse klementiner, tidningen till mamma och en Kalle Anka pocket som hon lägger framför mig.
– Varsågod Myran. Sen har vi den här. Den är min jag häromdagen, visst är den underbar, vad tycker ni?
Hon drar upp en lilaglansig halsduk och virar om håret, snurrar runt och skrattar. Hon låter lite som Kattis.
– Ja, verkligen ett köp jag är nöjd med.
– Den är superfin mamma. Fantastiskt skönt att ha dej här. Väldigt bra.
Jag börjar bläddra i pocketen men ser ändå att mormor lägger en hand på mammas kind när hon har satt sig. Mamma drar ner ögonbrynen och ögonen ser fortfarande röda ut.

– Gå nu och ta en lång dusch, min flicka. Se till att komma ut hel och ren i hyfsade kläder. Så får jag och My lite tid själva också.
Mamma nickar och försvinner. Mormor prasslar med påsar och nynnar. Snart kommer hon fråga hur jag mår och jag kommer svara att jag mår bra.
– Hur mår du då My?
– Jag mår bra hur mår du?
– Ont i ryggen och fötterna, men annars så. Tanten börjar bli sliten vet du.
Hon tar upp tanttidningar och lägger på bordet och till sist en grön flaska med rödvin.
– Mammas speciella önskemål.
Jag snurrar på den och det känns förbjudet. I hörnet av diskbänken är alla de gröna tomflaskorna borta. Allt annat ligger kvar, alla tidningarna, äppleskrotten och en gammal syltburk med torr sylt på botten.
Ur botten av väskan plockar hon upp ett kassettband. Fodralet är sprucket och det gör framsidan ännu finare. Mormor trycker ner bandet och playknappen i samma sekund och soldamm virvlar upp i ett moln. Precis på rätt ställe sträcker både jag och mormor armarna mot taket och skriker Fångad av en Stormvind."

Snart kommer änglarna att landa

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel


Törs jag säga att vi har varandra
Törs du lägga kinden i min hand

Ulf Lundell.

Jag längtar tills jag är fyrtiofem och har ett hus och familj och vet vart mitt liv har fört mig. Nu står jag mest och väntar på att bli bortförd. Och det vet ju alla att det inte blir nåra barn gjorda på det viset.

"Man väntar på att livet ska börja för att upptäck att det redan har varit".

Är det inte en av de mest sönderslitna klichésanningarna i vår tid?

Men jag längtar verkligen. Längtar efter att inte längta. Inte längta hit och inte längta dit och inte längta efter någon. När jag känner mig tom och kramig och halv är det bara att gå in vardagsrummet och laga sig.
Det blir jul och man är hemma utan att behöva åka hem. Utan att behöva fundera på, om man åker hem över jul, vart åker man då när man köper sin returbiljett?
Det blir sommar och man inte behöver fundera på om man ska flyga till nåt nytt tillhåll när hösten kommer. Man har knipit klorna om den rätta grenen och lagt de finaste pinnarna man kunde hitta till rätta, i precis i det trädet där man vill sitta. Tapetserat om en nyans ljusare och unnat sig en fondvägg, fastän det inte var nödvändigt utan bara pricken över i, men ändå värt. I tapetaffären väjer man en halv tapet var.

SÅ SOM DET ÄR NU

Snart åker jag hem över jul. Firar jul med de som kan fira jul, som inte tycker något jag gör är konstigt. Kliver in i min roll som är min egen och kör julspelet utan manus, bara kör och gör det så jävla bra och mina medspelare är lika grymma som alltid.
Men någon litet hörn av mig kommer hela tiden vara påväg tillbaka och längta och vilja säga små roliga saker till honom som inte är någon idé att säga nu när han inte är där.

Och när jag varit hemma över jul åker jag tillbaka. Men vart åker jag då?

Brian Frouds konstverkDetta är min veranda som jag ska författa mina berömda framtida böcker

Lite cheesy, men det är ju fint

Teatermuéets fina små dockskåpsfönster


Jag

Älskar den här. Älskar att skisstrecken är kvar.

Såhär ser det ut utanför mitt fönster

En liten kanin som dinglade förbi i förmiddags
Såhär hade jag velat ha det varje dag, hela dagarna, varje liv.

Sitter och googlar bilder och marathonlyssnar på SR:s julkalender. Den handlar om tomtar och rimmande häxor och älvor som dansar i ring och kan ingenting, och om bergakungen som fyller år och krymper varje år och pratar bebisspråk.

"Ingen panik! Ingen panik. Spela lite såntdäjj, ingen-panik-musik."

"Är det nån som hajj en idé om hujj vi ska jjädda skogen? Snälla, snälla snälla?"

"Det här är en JÄTTEsvåjj situation att vajja JÄTTEledsen övejj".
- Bergakungen.

Hihi. Radiokalendern håller måttet. Inte tevekalendern. Radiokalendern rekomenderas. Inte tevekalendern. Även om den är bättre än andra år...

Man får ju inte kopiera folks texter.

Man får ju inte det.

Så jag gör så här istället: BODILS NYA FANTASTISKA INLÄGG

Kort, klipskt och skojigt om Polanski. Tar 34 sekunder att läsa. Lätt värt.

Copyad bild från lopprans blogg.

Nu ska jag skriva tenta. Jag är inte redo för det här. Egentligen är jag inte ens redo för måndag. Och det var igår.

Och allting rasade

Kommer inte längre ihåg varför. Allt bara försvann framför mig.
Jag tänker att man har skyltar framför sig som talar om hur långt man har kvar till det man vill till. Hur långt det är kvar tills man har klarat det ena och det andra, får göra det bästa som finns, tills man får träffa någon, tills man kan stupa i säng.
Men så försvann de där skyltarna.

För bara några veckorsedan kändes saker ganska meningsfullt. Att sitta och fundera över meningsbyggnader, subjekt och synonymer för "gå"i min lilla bok kändes meningsfullt. Det fanns en anledning till att plugga inför tentan, försöka hänga med i svängarna. En meningn med att handla, med att ta en promenad.

Men så försvann allt det där. Och det var så mycket skönare att sova och somna om, titta i taket, blunda, slumra. Se en film. Somna.

Att sitta och pilla med ord i en bok som aldrig kommer komma ut- why? För att det är kul. Jaha. Är det kul då? Är det verkligen något som är så roligt, eller vill du bara tycka det?

Och filosofin, allvarligt. Varför är tentan så viktig, om det känns bättre att dumsurfa och tugga tuggummi så varför ska man inte göra det? Ska man inte göra det man vill göra med sin tid? Var finns meningen med att ta sig i kragen och komma in i Carl Poppers logiska positivism? Det är ju ändå ingen som tror på den idag!

Och så fort jag tappar fotfästet minsta lilla ballar mina matvanor ur. Och fastän jag är vuxen och insiktsfull är det fortfarande det som slår hårdast.
Matvanorna bara glider iväg in i vinternatten och jag försöker hitta en motivering till att inte böja in huvudet under chokladfontänen varje gån jag går förbi.

Varje år det närmar sig jul och sommar börjar mina batterier ta slut. Det finns två förklaringar.

1:Det är precis så långa perioder av vardag och skärpthet jag klarar, ca fyra månader i stöpet, innan något måste förändras. Miljö eller sysselsättning eller fokus eller intressen. Det är en praktisk slump att det just då, varje år, händer saker. Sommarlov eller sommarjobb eller båda. Hem till föräldrarna eller mot platser med nya horisonter, eller plater utan horisonter. Laddaladdaladda inför nya halvårsspurten.

2: Det har blivit en konstruktion. Jag har lärt mig sedan sex års ålder att juni och december är slutet. Hela mitt liv har hittills delats in efter terminer. De har en början, de har ett slut. Batterierna räcker så länge de måste räcka.


Några dagar var jag nere på botten av ån. Och ovanför strömmade allt förbi mig. Det där som jag borde hängt med på, som jag borde tycka är meningsfullt. Innan jag kravlat mig på fötter och kunde stå rak utan att luta mig mot någon trädstam, så var dagen slut.

Sen blev det bättre. Lite roligare, lite mysigare. Inte vettigare, inte piggare. Men mer skratt och mer småprat och mer sällskap framför filmerna.
Och så har min vecka och helg varit. Tänderna har ofta inte blivit borstade förrän framåt fyra på dagen, matvanorna har fortfarande inte kommit tillbaka.

Jag vet att jag är lite fånig som fortfarande bryr mig så himla mycket om det där. Det är inte bara min kropp som mår bättre av nyttgheter, utan det är en nyckel till min hjärna, mitt humör, min självkänsla.
Någon gång sunkar jag till det med för mycket godis, för mycket bullar, bröd, minidonuts, pepparkakor och mögelost. Sen är det kört. Sen är jag nersunkad, tung in i själen. Obs! Cirkelvarning!Jag känner sig inte hel och fräsch igen förrän matvanorna är på plats, och matvanorna kommer inte på plats förrän man är hel och fräsch igen. Obs slut cirkelvarning!

SAKER JAG VILL GÖRA:
(grönt: Har gjort. Rött: finns inte en chans att orka med)

• Läsa i min bok lite grann varje dag.
• Redigera lite text varje eller varannan dag.
• Ta långa promenader, se hur allt dåligt inuti mig flyger genom mig, ut ur mig, bort från mig.
• Göra tai chi, så att den där serien vi lärt oss sitter ordentligt.
• Börja läsa mina nya Bodil-böcker.
• Redigera och skicka in text till ordkonst-tidningen i Lund.
• Laga fantastiskt billig nyttig mat som man blir mätt lycklig och smal av.
• Läsa på om Indien (vi ska ju snart dit! Jösses, knappt en månad kvar!)
• Tvätta mina kläder

Men helgen har varit fin. Och dekandent. Sådär så det är svårt att komma ihåg att stunden man befinner sig i har ett datum och ett klockslag. Att tro att efter den här stunden. Efter alla dessa andetag i rad, då kommer ingenting, någonsin, att inträffa eller spela roll eller bli påverkat igen.


Någonting jag tänkt skriva men inte har skrivit:
Det var en helt vanlig lundadag. Jag satt på tåget, läste, stirrade fönster, visade biljett, läste, stirrade fönster. En tant sitter framför mig och gör nåt liknande men med lite mer stirrande av fönster.
- Vill du ha en halv klementin? Jag ska av nästa förstår du.
Och hon sträcker glatt över sin halva klementin till mig.
- Ja jo oj tack så mycket men gud vad goda dom är nu minsann.
Och den var god. Och jag var lite hungrig. Och det var snällt av henne och egentligen behövs ingen förklaring till att ge bort en halv klementin men förklaringen hon gav håller inte för vidare granskning.
Om du nu inte hinner äta upp en minimikroyttepytteliten klementin, är det omöjligt att äta den på vägen? Vill man inte hellre äta klementinen på vägen än att ge bort halva guldklimpen till en främmande ungdom?

Jag är ett frågetecken. Men det var snällt. Och det var gott.

Nu har jag tid över. Den skulle kunna ägnas åt någon av de röda punkterna här ovan. Men det kommer antagligen inte bli så.

Chokladhav

Jösses ja.

Med kokboken i högsta hugg inne på coopextra, räknade dubbla tryffelrecept på fingrarna, valde mellan blockchoklad, fin blockchoklad och bättre chocklad. Drog ner ett par kilo i kundvagnen, i förbifarten nåt kilo mandelmassa, nougat och nötter. Kondenserad mjölk och all grädda vi kunde hitta.
Damen bakom kassaapparaten fick ställa sig upp för att nå till toppen på vårt chokladkakeberg.
- Jaha, det är till att göra lite julgodis.
500spänn socker, kakao, nötter, grädde och en frukt.

Resultatet är bruna fingeravtryck på skåpsdörrar, kastruller, diskborste och glas, åtta flyttkartonger praliner, två med fudge, tre ica-kassar kola och en bokfylla med mozartkulor.

Man har det uppdämda behovet. En massa rörande, kokande, knådande, smörhyvlande, hackande, mätande och räknande som måste ut, ut ut ut ut ut! Dagarna går, tristessen tornar upp sig och man ser snart inte över kanten! Husmorsgenen! Argh!

Sen gör man det. en dag är det dags och man bara kör hårt. Handlingsrundan är värst. När det är frågan om en timme, kanske bara några minuter, innan man befinner sig badande i sockersafter och fettklafsande.
Det gäller bara att få med sig allt hem. Kokboken i högsta hugg. Hur mycket grädde skulle det vara i fudgen? Och i den vita tryffeln då? Vilken sida var den på? Men dubbla satsen sa vi. Tog du smör till både detta och citruskolan? tvåhundratjugofem per sats. Det borde räcka. Kanske lite extra, för säkerhets skull? Men du, ska vi inte rulla lite marsipan nu när vi ändå är igång? Det är ju gott.

Här är resultatet.



Visst är det snyggt att slå in kolorna i gammalt manuspapper? Knö in litteraturen i alla hörn!Fudge med sju deciliter florsocker som gjorde den spröd och vänligt sinnad.
My partner in crime och vårt byte.


Så kom Sunshine förbi, drack vin och åt lussebulle, provsmakade, bytte musik och diskade. Så ringde Fräsgård på dörren och sa Hallå i stugan, luktade på sockerluften, smuttade vin och fnittrade.

Måndagen är så långt borta.

Jennys önskelista

Ja. Jag vet inte vad ni ska göra med detta. Men det är ju inte er blogg utan min. Och nu känner jag för att lägga upp min ultrasuperduperönskelista. Så då gör jag det. Istället för att skriva den för hand och hänga på väggen som på den gamla barnsliga tiden, lägger jag nu upp min önskelista på min blogg.
Men åtminstone har jag skrivit detta på ett papper som jag fick ärva tillsammans med en skrivmaskin av mormors far. Nu har jag använt dem båda i denna högtidens stund för att printa ner dessa önskningar och sen scanna in det sköra pappiret för att dela synupplevelesen med eder.

Här har ni prylarna som skulle ge mig den Totala Lyckan!

På promenand genom stan

Allt går så fort, jag hinner inte vänja mig vid att vara vaken, hinner inte tänka alla tankarna jag ska ta itu med under dagen, förrän det är dags att sova igen. Och jag försöker komma ikapp, försöker vara effektiv men allt är så kort, en timme, en dag. Man bara reser sig ur sängen och sen ska man ner i den igen. Eventuellt hinner man äta något och se en film däremellan. Jösses.

Tiden är så relativ, om vi hade levt längre hade man inte tyckt att en dag betydde så mycket, det hade ju bara varit en dag. Undra om det hade varit lättare att koppla av, att slösa bort tid och spankulera på kullerstensgator, om vi levt längre. Eller kvittar det hur mycket tid vi har, kommer vi ändå glatt springa in i samma ekorrhjul? Antagligen...

FILOSOFI
Min föreläsare (han är gryyyym) pratade idag om Thomas Kuhn, och hans paradigmer. Om att vetenskapen lurar sig själv när den säger att den är objektiv, för inget är objektivt. Allt beror på vilken tid vi lever i, vad som är modernt, vilket universitet man blir utbildad till. Aristoteles teori om naturens mönster trodde världen på i några hundra år, men inte för att de var bäst, utan för att det råkade vara han som hade kontakterna, med Sokrates och Alexander den Store. Det var Aristoteles som öppnade en skola och spred sin lära. Därför blev det den man trodde på. Det kunde lika gärna varit någon annan.
Så är det nu med. Varken kemi eller fysik eller samhällsvetenskap är objektiv. Allt handlar om vilken ingång universiteten väljer, vilken ekonomi de har och vad som är modernt.
Min föreläsare drog ett exempel när saker inte passar in i paradigmerna, till exempel om vi hittar ett djur som inte verkar ha kommit till av evolutionen (har man sett några sådana?) Eller när man träffar människor som inte handlar rationellt. Detta passar inte in i den vedertagna paradigmen.

Jag antar att det finns en paradigm som säger att människan är rationell. Men jösses, vad orationell hon ter sig i mina ögon! Varje dag gräver mänskligheten sin egen grav, och varje dag dödar vi varandra, inte bara i krig, utan också närstående, som man tycker borde ingå i "flocken" man ska skydda och ta hand om. Varje dag tar människor livet av sig själva. Varje dag spelar folk bort miljoner på poker och går i konkurs.
Eller för att vara mindre dramatisk. Bara en sån sak att människor gör sånt de blir ledsna av. Inte så rationellt.

Så kommer psykologen och säger att det är en naturlig reaktion på världen vi lever i. Vi förstör jorden för att vi inte känner ett personligt ansvar och egentligen inte kan förstå att det vi gör här påverkar därborta. Jag säger att sådana förklaringar kan man alltid hitta. Ad hoc-hypoteser. Hypoteser som bara används för att rädda andra hypoteser som man tycker om. Som hypotesen att människan är en rationell varelse.

Människan. Sån liten ynklig figur. Vilken jävla kanin som helst måste vara lyckligare i genomsnitt än vad människan är.

SKOJIGA SAKER!
Jag har varit på juklappspromenad idag. Provsmakar marsipan och luskat efter julklappstips av familjen, skrivit och funderat. I Lund ramlade jag förbi den här affären, Fyndkällaren (länk till sydsvenskans artikel om secondhandbutiker)

Vilken liten skattgömma! Ner i en jordkällare, genom en liten gång och sen är man där. Allt från tändsticksaskar från 40talet till ljuskronor för tiotusen spänn. Spel, prydnadsaker till förbannelse, gubbiga bokstöd med gubbiga veteranbilar på, LPskivor, spel, tomtar och smycken och jösses Amanda.

Sen trollades jag helt magiskt till Malmös secondhand-affärer. Hittade en kjol på "Öppna hjärtat" som var så jävla fucking fantastisk! ojojoj. Silvergrå sammet med volang, i lager på lager av olika underkjolar och ditten och datten.

HÄRMED ÖNSKAR JAG MIG DEN I JULKLAPP. Om den passar. Den måste passa. Man får väl ha lite koll på min storlek. Tjukika på kjollappar eller mäta eller nåt.

Så får man göra ett snabbt move, för om en vecka springer jag dit och köper den själv.

Jösses. Nu är den här dagen också slut. Jag har ju inte hunnit börja än! Hallå! Jag är inte klar! Kan man få lite extra tid?