Och allting rasade

Kommer inte längre ihåg varför. Allt bara försvann framför mig.
Jag tänker att man har skyltar framför sig som talar om hur långt man har kvar till det man vill till. Hur långt det är kvar tills man har klarat det ena och det andra, får göra det bästa som finns, tills man får träffa någon, tills man kan stupa i säng.
Men så försvann de där skyltarna.

För bara några veckorsedan kändes saker ganska meningsfullt. Att sitta och fundera över meningsbyggnader, subjekt och synonymer för "gå"i min lilla bok kändes meningsfullt. Det fanns en anledning till att plugga inför tentan, försöka hänga med i svängarna. En meningn med att handla, med att ta en promenad.

Men så försvann allt det där. Och det var så mycket skönare att sova och somna om, titta i taket, blunda, slumra. Se en film. Somna.

Att sitta och pilla med ord i en bok som aldrig kommer komma ut- why? För att det är kul. Jaha. Är det kul då? Är det verkligen något som är så roligt, eller vill du bara tycka det?

Och filosofin, allvarligt. Varför är tentan så viktig, om det känns bättre att dumsurfa och tugga tuggummi så varför ska man inte göra det? Ska man inte göra det man vill göra med sin tid? Var finns meningen med att ta sig i kragen och komma in i Carl Poppers logiska positivism? Det är ju ändå ingen som tror på den idag!

Och så fort jag tappar fotfästet minsta lilla ballar mina matvanor ur. Och fastän jag är vuxen och insiktsfull är det fortfarande det som slår hårdast.
Matvanorna bara glider iväg in i vinternatten och jag försöker hitta en motivering till att inte böja in huvudet under chokladfontänen varje gån jag går förbi.

Varje år det närmar sig jul och sommar börjar mina batterier ta slut. Det finns två förklaringar.

1:Det är precis så långa perioder av vardag och skärpthet jag klarar, ca fyra månader i stöpet, innan något måste förändras. Miljö eller sysselsättning eller fokus eller intressen. Det är en praktisk slump att det just då, varje år, händer saker. Sommarlov eller sommarjobb eller båda. Hem till föräldrarna eller mot platser med nya horisonter, eller plater utan horisonter. Laddaladdaladda inför nya halvårsspurten.

2: Det har blivit en konstruktion. Jag har lärt mig sedan sex års ålder att juni och december är slutet. Hela mitt liv har hittills delats in efter terminer. De har en början, de har ett slut. Batterierna räcker så länge de måste räcka.


Några dagar var jag nere på botten av ån. Och ovanför strömmade allt förbi mig. Det där som jag borde hängt med på, som jag borde tycka är meningsfullt. Innan jag kravlat mig på fötter och kunde stå rak utan att luta mig mot någon trädstam, så var dagen slut.

Sen blev det bättre. Lite roligare, lite mysigare. Inte vettigare, inte piggare. Men mer skratt och mer småprat och mer sällskap framför filmerna.
Och så har min vecka och helg varit. Tänderna har ofta inte blivit borstade förrän framåt fyra på dagen, matvanorna har fortfarande inte kommit tillbaka.

Jag vet att jag är lite fånig som fortfarande bryr mig så himla mycket om det där. Det är inte bara min kropp som mår bättre av nyttgheter, utan det är en nyckel till min hjärna, mitt humör, min självkänsla.
Någon gång sunkar jag till det med för mycket godis, för mycket bullar, bröd, minidonuts, pepparkakor och mögelost. Sen är det kört. Sen är jag nersunkad, tung in i själen. Obs! Cirkelvarning!Jag känner sig inte hel och fräsch igen förrän matvanorna är på plats, och matvanorna kommer inte på plats förrän man är hel och fräsch igen. Obs slut cirkelvarning!

SAKER JAG VILL GÖRA:
(grönt: Har gjort. Rött: finns inte en chans att orka med)

• Läsa i min bok lite grann varje dag.
• Redigera lite text varje eller varannan dag.
• Ta långa promenader, se hur allt dåligt inuti mig flyger genom mig, ut ur mig, bort från mig.
• Göra tai chi, så att den där serien vi lärt oss sitter ordentligt.
• Börja läsa mina nya Bodil-böcker.
• Redigera och skicka in text till ordkonst-tidningen i Lund.
• Laga fantastiskt billig nyttig mat som man blir mätt lycklig och smal av.
• Läsa på om Indien (vi ska ju snart dit! Jösses, knappt en månad kvar!)
• Tvätta mina kläder

Men helgen har varit fin. Och dekandent. Sådär så det är svårt att komma ihåg att stunden man befinner sig i har ett datum och ett klockslag. Att tro att efter den här stunden. Efter alla dessa andetag i rad, då kommer ingenting, någonsin, att inträffa eller spela roll eller bli påverkat igen.


Någonting jag tänkt skriva men inte har skrivit:
Det var en helt vanlig lundadag. Jag satt på tåget, läste, stirrade fönster, visade biljett, läste, stirrade fönster. En tant sitter framför mig och gör nåt liknande men med lite mer stirrande av fönster.
- Vill du ha en halv klementin? Jag ska av nästa förstår du.
Och hon sträcker glatt över sin halva klementin till mig.
- Ja jo oj tack så mycket men gud vad goda dom är nu minsann.
Och den var god. Och jag var lite hungrig. Och det var snällt av henne och egentligen behövs ingen förklaring till att ge bort en halv klementin men förklaringen hon gav håller inte för vidare granskning.
Om du nu inte hinner äta upp en minimikroyttepytteliten klementin, är det omöjligt att äta den på vägen? Vill man inte hellre äta klementinen på vägen än att ge bort halva guldklimpen till en främmande ungdom?

Jag är ett frågetecken. Men det var snällt. Och det var gott.

Nu har jag tid över. Den skulle kunna ägnas åt någon av de röda punkterna här ovan. Men det kommer antagligen inte bli så.