Snart kommer änglarna att landa

Glöm djävulskap och stingslighet
Glöm allt jag gjort av elakhet
jag älskar dej så innerligt
för du och jag har sett en del
och känner till varandras fel


Törs jag säga att vi har varandra
Törs du lägga kinden i min hand

Ulf Lundell.

Jag längtar tills jag är fyrtiofem och har ett hus och familj och vet vart mitt liv har fört mig. Nu står jag mest och väntar på att bli bortförd. Och det vet ju alla att det inte blir nåra barn gjorda på det viset.

"Man väntar på att livet ska börja för att upptäck att det redan har varit".

Är det inte en av de mest sönderslitna klichésanningarna i vår tid?

Men jag längtar verkligen. Längtar efter att inte längta. Inte längta hit och inte längta dit och inte längta efter någon. När jag känner mig tom och kramig och halv är det bara att gå in vardagsrummet och laga sig.
Det blir jul och man är hemma utan att behöva åka hem. Utan att behöva fundera på, om man åker hem över jul, vart åker man då när man köper sin returbiljett?
Det blir sommar och man inte behöver fundera på om man ska flyga till nåt nytt tillhåll när hösten kommer. Man har knipit klorna om den rätta grenen och lagt de finaste pinnarna man kunde hitta till rätta, i precis i det trädet där man vill sitta. Tapetserat om en nyans ljusare och unnat sig en fondvägg, fastän det inte var nödvändigt utan bara pricken över i, men ändå värt. I tapetaffären väjer man en halv tapet var.

SÅ SOM DET ÄR NU

Snart åker jag hem över jul. Firar jul med de som kan fira jul, som inte tycker något jag gör är konstigt. Kliver in i min roll som är min egen och kör julspelet utan manus, bara kör och gör det så jävla bra och mina medspelare är lika grymma som alltid.
Men någon litet hörn av mig kommer hela tiden vara påväg tillbaka och längta och vilja säga små roliga saker till honom som inte är någon idé att säga nu när han inte är där.

Och när jag varit hemma över jul åker jag tillbaka. Men vart åker jag då?