Svältdöden

Börjar tröttna på det häringa. Bloggandet. Sorry...

Börjat se True Blood. Verkar ganska god. Har ätit för mycket kakor och choklad. Börjat sticka randiga benvärmare som kommer bli enooooormt långa, verkar det som. Om de blir färdiga, eller om det bara blir en, och jag efter den kommer tänka "Ja, det gick ju bra, det tog ju inte så lång tid. Det klart jag kommer sticka den andra också. Så självklart att jag inte ens behöver tvinga mig till det, jag kan bara göra det när jag känner för det. Senare idag, eller imorgon. Eller på bussen maybe". Sen blir det aldrig av.

Ja. Sorry igen för bloggens svältdöd. Kanske överlever den, kanske inte....

Burkhysteri!!!!

Idag har jag:

Haft stressade feberdrömmar (dels om att Catrin står utanför min dörr och klagar över att jag låtsas vara sjuk)

Varit sjuk

Mätt feber med en rumstermometer.

Klippt mig.

Köpt halstabletter för sjuttio kronor.

Läst en bok.

Googlat plåtburkar.

Jag tror jag ska börja nära min kärlek till plåtburkar lite bättre. Det är ju faktiskt bland det vackraste jag kan tänka mig. Till och med hysteriska, fula motiv blir vackra. Till och med slitna, kantstötta burkar är fina.

Och jag är inte den som är den. Jag delar gärna med mig av mitt godis.

Härmed har jag glädjen att förmedla er Daaaaagens Ögongodis!


Moas blogg
Googlade upp den här godingen, hittar inte källan nu. Förlåt världen

Eh, källa: Google. Förlåt världen. Två gånger är ingen gång...
Såhär ska mitt framtida kök också se ut. Bilden hämtad från http Claras blogg, något från folkbladet... Verkligen värt att ta en titt. Ett vackert hem, sådär ouppnåeligt. Och hon älskar det. Springer runt och fotograferar stolar och porslinsfigurer. Hoppas man älskar sitt hem så mycket en dag... Att det är så vackert att man måste ta små detaljfoton av det hela tiden...
En sådan här hade min bror som liten. Bilden någonstans från Claras blogg
Från tradera Annonsen Lite hysteriskt gullig, men det är ju det som är så kul!
Tradera, annonsen. Årstidsmotiv runt hela burken. Hur underbart är det på en skala???
en kärnkaffeburk från Tradera. Jag hade en sådanhär när jag var mindre och hade vykort i. Faktum är att jag hade en del fina gamla plåtburkar när jag var liten, som jag inte hade vett på att vårda. På något sätt trodde jag att det fanns gott om sådana överallt. Att en låda oftast var en vacker plåtburk. Ack, vad jag ångrar min naivitet och slarvighet! Jag ångrar också mormors och farmors generation som inte tog hand om dessa små tingestar.

Oh, plåtburk, beautiful, chabby crazy little thing! The love between us seems to be endless. Together we can travel the world and through time in my little kitchen. Oh little sweethearts, I want you so!

Flugor och eventuell utrotning

Nyheterna om askmolnet. Hur trött blev man på dem redan första dagen, på en skala? Istället för att hela tiden tala om att flygplatserna är stängda och kommer öppna, meddela istället NÄR flyglplatserna har öppnat. DÖH.

Reporter: "Ja, vi har lyckats få tag på Agneta och Joakim som påväg hem från sin USA-resa skulle mellanlanda på Island och nu är fast där. Joakim, kan du berätta vad som hänt".

Joakim: "Vi skulle ju åka hem från USA då, skulle mellanlanda på Island, och när vi gjorde det fick vi reda på det här med askmolnet, och nu är vi fast här."

Pennylane: "Åh, men Joakim, berätta mer! Mellanlanda sa du, och sen fick ni inte åka från Island? Men hur känns det? Tråkigt? Ja. Kan du utveckla det? "Fast på Island", hur menar du då? Vad säger Agneta om saken?"

Reporter på stan: "Har askmolnet påverkat dig någonting?"
Susanne på stan: "Öh. Näää... Eller. Nä. Det skulle jag inte säga".
Reporter på stan: " Har du påverkats någonting av askmolnet?"
Magnus på stan: "Nä. Eller, det vill säga, en kollega var tvungen att åka tåg till stockholm och kom försent till vårt möte. Men det gick ju bra det med så...."

Reporter på stan: "Oroar du dig för hur framtiden kommer bli efter detta?"
Lasse på stan: Öh. Nä. Det har jag inte tänkt... så mycket på....
Reporter på stan: "Funderar du över hur detta kommer påverka framtiden?"
Stina på stan: "Asså, nä, det har jag inte funderat på."
Reporter på stan: "Hur tror du detta kommer påverka livet i framtiden?"
Eva på stan: "Ja. Det gör jag ju. Jag tänker hur livet kommer bli för mina barn, och barnbarn. Förstås."

Pennylane vid köksbordet: "Men, har jag missat nåt? Eva, hur askmolnet och inställd flygtrafik påverka våra barns framtid?
En fågel i Pennylanes öra: Jag hörde att om askmolnet lagt sig högre upp i atmosfären skulle vi blivit utrotade precis som dinosaurierna."
Pennylane vid köksbordet: "Oj, wow! Tufft, läskigt, oj, varför säger ingen nåt om det! Vi kunde blivit den utrotade generationen!"

Pennylane: "Jag vill faktiskt inte höra fler intervjuer med folk som åker buss genom europa, är inte intresserad av hur deras bussresa går, hur de känner sig på vägen. Det är inget stort trauma. Det finns människor som väljer att bussa genom europa istället för flyga. Det är lite segt men man tuffar ju på. Om man inte är ensamförälder med kräkbarn. Då är det jobbigt. Jag fattar. Verkligen jobbigt."

Pennylane: "Jag vill inte höra att askmolnet inte har flyttat på sig, men att det nog ska göra det."

Pennylane: "Jag vill inte hur många panikmöten man har på Arlanda."

Pennylane: "Jag vill möjligtvis veta hur många hundra miljoner kronor flygbranschen förlorar varje dag. Var det hundra miljoner varje dag? Haha. Kan se mynten i chefsgubbarnas ögon, känna hur de egentligen vill köra igång trafiken och svär över överdrivna säkerhetsåtgärder."

Pennylane: "Men det finns en vulkan! En vulkan som spottar ut saker ur jordens inre! Hur tufft är det på en skala! Hur många har har sett jordens inre? Inte så många. Men där har vi ett hål. Ett livs levande hål rakt ner. Berätta! Berätta då! Hur mycket lava rinner ut? Rinner det ut någon lava? Sprutar vulkanen bara aska? Varför kommer det ingen lava? Har vi ett nytt litet Pompeji någonstans på Island? Kunde vi blivit utrotade? Hur nära var vi att bli utrotade? Vem skulle fått förtur till grottor och ubåtar och syrgastuber om vi skulle bli tvungna att gömma oss för askmolnet? Skulle man lägga ner fabrikerna och akut börja tillverka rymddräkter i alla alla alla storlekar?"


Att återanvända döda flugor:



Hehe....

Egentligen slutar det inte, det bara fortsätter på ett annat sätt

Igår droppande jag in hos Elof. In i hennes egna lägenhet. Vi skruvar upp skåpsluckor, pratar om vågade färger i köket. Om dilemmat köksmatta eller inte köksmatta. Vi äter en fräsch vattenmelon som jag köpt med mig lite spontant, pratar om att leva på tjugotvå och åttio fram till nästa löning. Hon poetar till lite fina meningar på kylskåpet. Till exempel

märklig tystnad

Jag nämner att jag tog med mig min romflaska och en cocacola, ifall lusten skulle falla på. Men vi lägger inte så stor vikt på det. Det är bara en liten godsak vi kan ta till om vi vill. Om vi känner för det. Det vet vi inte om vi kommer göra.

Vi kryper upp med filtar i hennes soffa drar ner alldeles nya persienner, metallicfärgade och odammiga (till skillnad från de flesta andra persienner). Blandar en grogg, för det klart vi känner för det. En i alla fall. Kämpar med lagliga voddler, men voddler sviker. Så vi ger oss in i SVT:s nätverkstad. Och Elof säger att SVT, det kan man lita på. Det är grejer det.

Vi tittar på millenniumfilmen. Jag vet inte varför men det känns oerhört vuxet. Att titta på millenniumfilmen.
Det koolaste man kan göra idag är att säga att Stieg Larsson är skit och okulturell och det är inget för mig, nej tack. Men vi ser den, tycker den är bra, Elof berättar om böckerna, vi klagar på manuset som känns lite som ett hafsverk, blandar en liten grogg till. Pratar om socialarbetare, om relationer och giftermål, Mikael Nyqvist hittar en dagbok, Lisbeth hämndvåldtar en gubbe, vi pratar om bra sex och om dåligt sex och eventuella öppna förhållanden.

Första Millennium-filmen tar slut, vi gör mer popcorn, Elof kissar och vi pratar genom toalettdörren, jag skyndar mig att blanda en lagom grogg till oss innan hon kommer ut och ser vilka proportioner som är lagom.

Sen blir det mest snack och millennium står på där i bakgrunden, spelat från lagliga SVTplay, vi pratar om popcornkärnor, skvallrar som kvinnor gör enligt alla stereotyper, pratar om djur, om djuprspöken (Hej Maja!) om djur som älskar stenar, om djur med långa svansar. Elof är bra på att se ut som en leguan.

Allt känns mysigt och vuxet. Att en lördagkväll inte träffa fem, tio, tjugo pers på någon bar/fest/klubb, eller sitta hemma och vara ledsen över att man inte är på en bar/fest/klubb och undra om det är för att man egentligen inte har några vänner.

Istället sitter man i sin väns fina lägenhet. Äter knäckebröd och frukt, popcorn och eventuellt en grogg, en svensk film med Mikael Nyqvist, prata om huruvida han är snygg eller inte.


Lika vuxet kanske det inte var att tömma hela romflaskan, det sista först blandat med Elofs mammas svart vinbärssaft som virke, och sen utan virke.

Men det började bra. Mycket vuxenprat och vuxenkänsla. Inte något påtvingat, ingen YESSSSS- jag-gör-nåt-vuxet-känsla heller. Det bara var där. Helt naturligt.

Och det slutade bra. Småfulla, fnittriga på hennes köksgolv och med en halv tanke på morgondagen, men inte mer.


Fast egentligen slutade det inte, för det slutar egentligen aldrig. Det bara fortsätter på ett annat sätt.

Att inte ge sig av.

Han vet hur man flyr från den här planeten
Men inte hur man stannar kvar.

Winnerbäck, "man måste vara två"


Gick mot Pildammen en dag, en helt vanlig dag. Och dessa rader gick liksom rakt in. Fastän jag har hört låten tolvhundra gånger och liksom inte riktigt knutit an till den. Men nu så.

Jag vet att jag kan klara av att ta mig ifrån situationer, klara av att åka från Malmö, börja om någon annanstans, göra mig ett nytt revir, åka till olika sidor av jordklotet, hanka mig fram, skratta, trivas.

Men det här som jag tänker mig nu. Ett program. Ett livsbeslut.

Att gå innanför ett universitets dörrar och ha som plan att fortsätta gå in genom samma dörrar i fem år.

Att göra det, inte för att det är på skoj, som en lek, ett prova-på-utforskande, utan för att jag faktiskt påbörjar något som jag tänker fortsätta med när jag jag är sextiofem.

Att låsa upp en lägenhetsdörr och inte tänka att Jaja. Om ett år är jag antagligen härifrån.

Att om fem år gå ut genom de dörrarna och vara närmare trettio. Närmare femtio än noll. Ha fått mina första rynkor, och tänka tillbaka på den lilla Pennylane som bara lekte sig igenom vardagen. Tänka tillbaka på den jag är nu med nostalgi.

Jag vet hur man börjar om, ger sig iväg, står på sig, lever på gehör. Hur man lever så att alla ens grejer får plats i en bil. Men att ställa sin väska på ett ställe och tänka att nu, nu är jag hemma. Framme. Här ska jag förbli. Det gör mig livrädd.





På promenad genom stan.

Romanutdrag

- Jag redigerar min bok
- Men den var la färdig eller?
- Färdig och färdig. Färdig är ett ord man slänger sig med för att känna att man någon gång kommer någonstans.
- Vaddå? Det låter änna som att man bara kan säga det när man tycker då? Har det inget att göra med hur färdig boken är när du säger så då?
- Jo. Men det är relativt. Den var färdig. Tills jag bestämde att den kunde bli bättre.
- Så så fort man kollar boken lite noga blir den ofärdig menar du?
- Ungefär. Förut var den färdig, men nu närmar sig den allt eftersom färdig färdig.
- Men vaddå, finns det ett färdigt färdigt färdigt?
- Kanske.
- Hur vet man det då?
- Om man har orken att ta manuset till nästa färdig-nivå.
- Om man inte orkar då?
- Då är den så färdig den blir.


Som en liten pepp tänkte jag lägga upp några rader ur manuset här. Roll-lista: Erik: Erik. My: My. Monster: Mamma

Ur "Stoppa lek". Ett miniutdrag. Ursäkta typsnitt och storlekskrångel.

Vi hinner knappt börja med historian förrän Erik ska gå på toa. Han tassar långsamt bort till dörren, skjuter upp den såpass mycket att hans lilla lilla huvud precis kommer igenom och kikar noga och länge åt båda hållen, fastän det inte finns något annat än en vägg och en tavla på ett skepp åt vänster. Jag smyger bort till honom, står helt nära med mesta vikten på höger fot för plankan under den andra foten knarrar.

– Vi går tillsammans, jag är precis bakom dej. Tillsammans kan vi göra det.

Han ser på mig och nickar kort och bestämt. Det är fråga om liv och död. En kisseblåsa spricker, man dör Tycho Brahe-döden. Vi har inget val. Vi måste ge oss ut på öppen mark, hennes område. Endast de skickligaste tar sig igenom fältet utan att bli upptäckta. Han kramar dörrhandtaget hårt en sista gång, torkar av svetten i håret och sen ger vi oss iväg. Jag stänger dörren försiktigt, undviker knarret och allt som hörs är ett klick. Kvickt med stora, tysta steg smyger vi genom korridoren, tryckta mot varsin vägg och när han ska korsa öppen yta hinner jag i sista stund dra in honom mot min vägg och hindrar honom från att sätta fötterna på den söndriga plankan. Fienden har superhörsel och kan vid minsta knak, vid minsta hostning dyka upp från sin håla och vara över oss.

Vi hukar oss i ett buskage, palmbladen hänger över våra huvuden, Erik drar en av de tunna grenarna mot sig för att dölja magen och jag står på snedden så att fötterna inte ska skymta fram bakom krukan. Osynliga och ohörliga står vi där några sekunder och spänner öronen för att lyckas uppfatta några av monsterljuden som läcker igenom porten in till monsterhålan, där det håller till och äter slem och annat som det kan få tag på.

– Du. Det var gärna så att det finns en diamant på toaletten, som är magisk, som ger monstret liv. Eller hur? Det var gärna jag som har kartan. Så jag måste gå först.

Jag vänder mig mot honom och lutar mig så nära honom att våra näsor nästan krockar.

– Erik. Du fattar väl att det inte är någon lek?

– Visst. Det klart.

Han håller ögonen lika allvarliga som mina. Han har förstått.

– Men kan vi inte säga att det var så ändå?

Jag synar honom upp och ner, jag vet inte om den här killen är redo för ett sådant uppdrag. Jag vet inte om han klarar det. Egentligen vill jag tala om för honom att eftersom jag känner terrängen så borde jag gå själv och göra hela uppdraget. Vi kan ju ändå dela nästan lika på belöningen. Han är nästan lika lång som jag, så jag beslutar mig för att ge honom en chans.

– Visst. Vi säger så. Jag väntar här. Om något misstänkt sker, om hon skulle uppenbara sig, gömmer jag mig i bergsskrevan där, under borden, och skriker ”morot”. Det är ditt tecken.

Han nickar och kryper ihop på golvet, spanar mot monstrets boning. Det skrattar och prasslar i en påse. Kusten är klar. Han ger sig av, ålar tvärs över golvet. Det går inte så fort och på vägen slår han hårt knäet i bordet men skriker inte, fortsätter bara tvärs över tills han kan nå toadörrens handtag, dra sig upp på fötter och snabbt smita in. Allt har gått som det skulle. Nu kan jag bara hålla mig gömd i väntan på att han ska komma tillbaka.

Pur färskt och nyskrivet. Redigering tillkommer.

Lärarvikarierande och dess problem

Jag sätter detta inlägg under "filosofi", för jag ser det som ett dilemma, något psykologiskt/filosofiskt problem med för många sidor.

Jag har jobbat. Vikarierat, haft lektioner med åttor och nior.

Dagen har flutit på, det har varit ganska lugnt och skönt i klassrummet. Möjlighet till att arbeta, om eleverna väljer det, vilket några faktiskt gör. Mer än så hade jag knappt väntat mig.

Ändå har jag en känsla av att allt gick bra av ren slump idag. Det var en slump att De Stökiga inte stökade för mycket idag, inte så högljutt. Men imorgon, om de vill stöka runt, så gör de det, och då har jag inget att sätta emot.

Vem har det egentligen? Allt man kan slåss med är sin auktoritet, och jag ger inget auktoritärt intryck. Medellång. Inga muskler. Bröst och lena kinder istället för snopp och raspig skäggstubb. Inga rynkor efter ett liv med ett bistert leende och genomborrande blick. Jag ser så jävla snäll ut. Om de vill dansa på bänkarna och spela musik högt ur mobiler och kasta böcker på varandra kan jag bara säga åt dem att sluta. Jag kan inte ens tvinga dem att gå ut ur klassrummet. Jag kan eventuellt hindra dem från att komma in, men inte tvinga dem att gå.
Om de vill skiter de fullständigt i mig och illusionen av en tunn fasad av överhet jag kanske, eventuellt, lyckats ge några, skulle rasa framför allas ögon.

Så därför, när det börjar lysa stökighet i De Stökigas ögon, och de börjar vandra runt, höja musiken och slå i bänkarna, börjar rädsla flyta runt i min kropp. För jag är så jävla hjälplös. Fysiskt och psykiskt underlägsen. Jag har inte hela mitt koola gäng bakom mig i klassrummet. Men att inte säga till De Stökiga är att öppet och utan motstånd skylta med min brist på kontroll och auktoritet. Men att säga till dem är samma sak. De skrattar åt mig, skiter i mig, går rakt förbi och höjer musiken och jag står avväpnad, nej vänta, jag hade aldrig några vapen.
Det enda som händer när jag säger till eller inte säger till är att de andra i klassen ser hur liten och hjälplös jag är.
Den enda jag kan få att lämna klassrummet är jag själv.

Så när jag lämnar en lektion vet jag att jag har varit en katastroflärare, vad jag än har gjort. Antagligen har jag hjälpt de som redan klarar sig, sagt till de som bara stökar lite grann och inte ens gett mig på det berg som De Stökiga utgör. I bästa fall har jag snappat upp några namn som jag kan rapportera vidare till ordinarie lärare. Som att ordinarie lärare bryr sig om vem som gjorde vad förra torsdagen, när denne kommer tillbaka.


Men några lyssnar på mig, några ber mig om hjälp och jag hjälper. De är duktiga på engelska.


Lärarna har så bra idéer, tänker stort, långt. Säger att de skriver bokrecensioner med klassen, och när de får in "recensioner" som:

"Den var bra, spännande och rolig. Den handlar om en tjej som går i skolan och inte har någon kompis."

Då ger de inte upp utan blir sporrade. De jobbar hårdare, anstränger sig mer, ser möjligheter. "Jamen se! Nu har de börjat stava rätt till "alltid" i alla fall! Medan majoriteten av eleverna svarar med skolk och smsande hela lektionen. Inte bara ett sms, utan hela hela hela tiden.

Nu läser de Dönickar och Dårfinkar, den där som gick som teveserie när en annan var liten. Då tyckte jag den var konstig. Nu tror jag den är genialisk.

Kanske är det roligt att ha svenskalektioner, för att svenska ligger mig så varmt om hjärtat och jag blir helt ivrig när de ska diskutera karaktärer och gå igenom grammatik. Eller så är det tråkigt, eftersom hela ämnet bara blir nosat på och sen totalt förkastat, slaktat och bortsopat in i ett hörn. Varje gång går jag från mina idéer om vår gemensamma kärlekssång till litteraturen och skapandet med svenska språket, till att vara nöjd om någon är en gnutta intresserad av hur man ser skillnad på en bok berättad i nutidsform och dåtidsform.

I dunno what to say.

Ps. Alla exempel och citat är påhittade. Utom att de läser Dönickar och dårfinkar. Jag värnar om min tystnadsplikt.

de kompletta stilla dagarna

Hon sa att hon skulle komma och göra mitt liv komplett. Jag satt i bilen och väntade. Kunde inte bestämma om vindrutetorkarna skulle vara på eller av. Kikade efter henne och efter parkeringsvakter. Fortfarande lite darrigt efter det där klantiga trafikfelet jag gjort. Men vem lägger körfält på det sättet, det var det dummaste.

Och där kommer hon och att hon ska göra mitt liv komplett det fattar man ju. Slänger in sin väska därbak, sig själv på sätet bredvid mig. Vi kramas, skruvar upp musiken och om det varit bara lite varmare hade vi kört med nervevade fönsterrutor. Nu blir det med vindrutetorkare och Cat Stevens och jag och hon fyller hela bilen så den nästan sprängs. Som Fabror Joakims kassavalv. Too much of the good things for this car.
Regnet hamrar mot rutorna, vi målar ägg med mamma, använder folie, strumbyxor och blommor. Det går fort, de tar slut, vi kokar fler. Hon sitter mittemot mig, klipper och kletar färg vid mitt köksbord som om hon aldrig gjort annat.

Har hon någonsin gjort nåt annat? Jodå. Hon var ju tjejen som stod i vårt lilla rum på Betty Dahl, skakade hand och visade mig hennes bästa text någonsin innan jag ens fått av mig skorna. HOn som höjde musiken sent på natten, som införde morgondansen för att göra tandborstningen lite roligare. Det var ju hon som flängde runt på stränder och gator i Indien, på bergstopparna i Norge, på scenen, med mikrofonen, hon var ju den som hoppade högst och sprang fortast och den som alldeles nyss, nu, precis nu, gjorde ett rosa ägg med vita hjärtan.

Vi ligger på en gräsmatta och tittar på en blå himmel och hon vill aldrig gå därifrån, det är bara jag som tycker att det är lite kallt om rumpan, bara jag som är rädd för urinvägsinfektioner, fast det är hon som har den.

Vi far gatorna fram i Göteborg i klänningar och ögonskugga, får bord och vin och servetter och öl och sour apple shots, en shot till, en blick av någon, en cider, ett toalettbesök. En kille gnäller över att han måste köa för att få tvätta händerna. Han har tvättat händerna, behöver bara en handduk. Jag är skeptisk och äldre. Säger att när händerna är tvättade skvätter man av vattnet och drar fingrarna genom håret, så behöver man inte vänta på att få en pappershandduk. Han tjuter att det är äckligt och massa bakterier. Och jag är fortfarande äldre och han vet att jag tycker han är fånig (för händerna är ju tvättade, bakterierna döda och det är bara vatten kvar på hans finlemmade prinsessfingrar) och jag vet att han tycker jag är dum, men det är jag som tycker bäst för jag är äldre, han är minst fyra år yngre. En liten visp. Blöt om händerna och bakom öronen, knappt kommit ur storlek trettiofem i skor. Det är jag som är tuff och han som är en mes.
I baren sitter hon och vad jag än berättar är hon som jag, håller med mig, skrattar när jag skojar, blänger på folk när jag gör det. Spanar in dem när jag gör det, och jag när hon gör det. De jag tycker är snygga tycker hon är fula, tycker hon något är värt tycker jag det är ovärt. Så måste det vara för att inte allting ska kantra och vi falla över bord. Vi är påfrestande men oundvikliga.

Vi far i på diskoteket och det är bara dansdansdans och vi dansar med varandra och dansar tills vi är galna, tills benen värker, knäna nästan viker sig och man blir lite rädd eftersom fötterna fortfarande inte slutar röra sig. Ett band spelar live och fastän hon tycker de är bra så tycker jag det med, och när hon vimlar bort sig kan jag stå lutad mot en vägg eller en pelare och bara se på alltihopa, lyssna, blunda och känna dunkandet som kanske är basen och kanske mitt hjärta. Öppna ögonen och fortfarande vara utanför maskineriet, mitt i men utanför, och stanna kvar där. Allt det där kan jag göra nästan helt utan att känna mig obekväm. För så gammal har jag blivit nu.

Väl hemma sover vi länge, jag är mörk under ögonen men låter det vara så. Hon kommer upp och äter frukost, grälar på pappa för att han tog hennes mjölk fastän den stod gömd bakom blomkrukan hela tiden.
Vi kurar ihop oss i skinnfåtöljer i pyjamas med påskgodis. Öppnar kinderägg och jämför flodhästar, tittar på vampyrer, ett avsnitt, två, fem. Gnäller över hur överdramatiskt allt är, är överens om hur dålig dialogen är, så överens att någon av oss borde byta åsikt, vi funderar på det, men bestämmer oss för att vara överens om detta. Hämtar lite mer godis, lite kaffe, trycker på play igen.

Emellanåt pratar vi om livet universum och allting, ingenting. Om olika sätt att säga DÖH på, springer ikapp spårvagnar, sneddar över Vasagatan, hänger på kaféer, äter kakor, kör bil, skruvar upp musiken, står på centralen en gång till och sen är hon borta. Och i bilen hem är jag ensam med Cat Stevens.

Sen upptäcker man att man bara var dålig på att leva

En dag vaknar man upp och är sextio och tänker på när man var tjugotre år och åttaochenhalv månad gammal och bara gick runt och trodde att man längtade efter något, när man egentligen bara var allmänt rastlös och dålig på att leva. Och när man väl blir bra på att leva så är man död.


(Klicka på bilden om ni vill.)


Det har egentligen inte hänt nåt särskilt. Allt har varit lugnt och vardagligt. jag skriver mest för att jag känner att det är dags.

(Fast egentligen har det inte varit så vardagligt och vanligt. Vi har målat ägg och varit på Sticky Fingers, i Majorna och kissat, sett vampyrer och danska sjukhus med spöken. Det är tillräckligt för att mala på så man får scrolla flera varv för att komma igenom hela inlägget.)


VAD MAN KAN TRO

Jag trodde jag längtade efter Indien. (Det gjorde jag väl också)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med boken (Det gjorde jag)
Jag trodde jag längtade efter att bli klar med Jimboys bok (det gjorde jag, men nu känns det lite tomt)
Ibland tror jag att jag längtar efter att gå ner i vikt. (En längtan som inte går över ens när jag går ner i vikt, så jag har slutat vilja gå ner i vikt. Fast oftast tror jag att jag vill det.)
Jag längtar efter att rensa bort allt gammalt och fult ur skåp och garderober
Jag tror jag längtar efter en skiva med Regina Spektor.
Jag tror jag längtar efter en skiva med Håkan Hellström.
En skiva med Billie the Vision and the dancers.
En skiva med Tom Waits.
En skiva med Sonny Stitt.
Sara Stridsbergs nya bok.
Jag tror jag längtar efter sommaren, jobbet, köra flyttlass, min födelsedag, en egen lägenhet och allt kommer ordna sig då, då kommer livet börja på riktigt och jag kommer bli trygg och hemma och landad och kommer titta på nyheter och alla avsnitten av den där nya komediserien, det finns alltid en ny komediserie.

Men till sommaren, med alla skivorna, den där boken, i bilen med flyttlasset, och på rummet utrensande alla kläder som inte passar/funkar/är fina/är hela, och i min nya lägenhet och när jag sätter upp taklampor, så kommer jag längta vidare.


VAD MAN KAN SKYLLA PÅ OM MAN INTE TÄNKER SÅ LÅNGT. IBLAND NÄR MAN TÄNKER LÅNGT OCKSÅ

Jag tänker mig att jag kan skylla på regnet.

Skylla på att jag är som en väldigt väldigt väldigt långsam jojo där Göteborg ligger längst ner i snörändan och Malmö vid jojarens finger. Idag är stunden då jag precis ska vända och snurra upp igen. En och en halv dag.

Skylla på den där kärlekshistorian som gick i stöpet. (Fastän jag inte tänker på det så mycket, inte ångrar något och har tyckt och tänkt ända från första dagen att varenda fin sekund (varje fin treminutersperiod i alla fall) varit värd allt lidande som med största säkerhet ligger och väntar i slutändan av nästan alla sådana här historier. Är inte det ironiskt egentligen?)
Jag tänker att jag håller på och jobba och komma över. Att jag fortfarande lobotomerar mig själv en pyttepytteaning. Utan lobotomering kanske det blir sådär ledsamt och sorgligt och ensamt och över förbi som det blir emellanåt.

Emellanåt. Helt vanliga stunder, en helt vanlig minut i soffan, vid köksbordet, då något litet kommer över mig, ett ord, en tanke, en rörelse. En film. Och jag måste spänna käkbenen och stirra på något framför mig, kanske en ljusstake, och fundera hårt och bestämt på var vi kan ha fått den ifrån för att hamna inuti nuet och mig själv igen.
(Allt såntdär ältande jag vet att allt är som det ska nu, lättare, mer rätt än innan, och det är nu jag är en personbil och förut var vi en långtradare som vi knappt kunde manövrera och var tvungna att lägga längst ut i väggrenen för att se de små personbilarna susa förbi oss i sjuttio kilometer i timmen.)


LÅT MIG VILA I FRID

Allt det där tillåter mig att sitta någonstans i mitt huvud och vänta. Vänta och vänta och lobotomera mig, tänka på konkreta substantiv. Träd. Disk. Datorn. Cdskivor. kaffe senare. Filmen ikväll. Konkreta framtider. I väntan på att komma över någon, komma ifrån något, komma till något.

Och när jag kommit över, ifrån och till, så kommer jag fortfarande att känna mig rastlös och påväg och inte i vila. Inte i frid. Och då finns det ingenting att skylla på längre.

Låt mig vila i frid dessa mina sista sextio år.


VAD JAG SKULLE SKRIVA OM NÄR JAG SATTE MIG HÄR

(Om vackra målade ägg, de vackraste någonsin, om dans på Sticky Fingers.
Om någon form av illamående saknad ensamhet oförmåga utanförskap. Folk hånglar omkring med främlingar, köper one-liners som om de vore tuggummi, spelar med och tycker om spelet med de enkla reglerna. Om att vilja hoppa rakt in i enkelheten, glättigheten. Om att vilja vilja hoppa in i det. Börja tycka om platta repliker som kastas. Vilja kasta tillbaka. Vilja vilja kasta tillbaka.
Ett intressant inlägg fullt av självförståelse och spetsig humor i korta, rena rader. Lättläst, sugande. Väl redigerade, väl deletade stycken. Valda. Det är ju så jag vill ha det. En läsblogg. Inte en bludderblogg. Säger jag och bluddrar.)


Har börjat läsa en bok. Den vidunderliga kärlekens historia

Under de oduktioner som genomfördes strax efter hans död fann man för övrigt en mängd förbryllande fysionomiska paradoxer. Hjärtat till exempel var överdimensionerat, dubbelt så stort som hos en vanlig människa, trots att han var dvärg. När jag stötte på denna kuriosa detalj i hans medicinska journal tolkade jag den symboliskt: Hans liv, liksom er anmoders, är ju en berättelse om kärlek.

Den börjar inte så.

Någon säger

Där föll det ett träd. Och fina kläder har han också, pojken.

Pojken är grannen med motorsåg. Någon är min pappa.