Mer roman

Nu har jag fixat och trixat bort timmar av mitt liv. Kanske är det tanken på dessa förlorade stunder jag kommer ångra på dödsbädden. Eller kanske är detta början på något stort, en framtid som webbdesigner. Timmarna jag kommer minnas som de som utlöste mitt riktiga jag.

Ja. Skillnaden är inte så stor men ganska. Ny bredd på bloggen. Ny färg på ramen runtom. Ny bakgrund. Ny pappersfärg. Ny bild. Ny storlek på bilden. Nytt radavstånd. Ny radlängd. Ny tjocklek på vissa linjer.

Här kommer ett litet utdrag ur min roman. Anledningen till att jag valt just detta är inte att det är bäst av allt i hela boken. Ärligt talat har jag svårt att hitta något som känns bra. Det finns alltid massa fåniga formuleringar, dåliga meningsbyggnader. Framför allt massa dåliga meningsinledningar. Jag hatar när jag inleder en mening med "När." eller med "Hon", "Han", "Sen". Uschamej.

Här kommer det håll i er!

Ur "Stoppa lek", Av Jenny Green

Hon sitter tyst och skjuter ut min stol med fötterna. Det skrapar högre än vanligt mot golvet. Jag sätter mig men lutar inte ryggen mot ryggstödet. Köket är helt mörkt, hennes morgonrock ser grå ut fastän den är ljusröd. Hon lägger händerna på bordet och lutar sig mot mig.
– Pappa vill att du kommer och hälsar på honom i helgen. I huset.
Jag låter henne hålla hårt om mina händer och stryker tummen över hennes fingrar. Hon är liten på stolen, når knappt över bordskanten. Kinderna hänger, om jag skulle röra vid dem nu skulle de fastna i min handhud, precis som mormors.
– Om du vill att jag är hemma så är jag det.
Mitt underhår drar i nacken och känns som strängarna på äggskäran, kinderna är tvingas uppåt, stramar över ansiktskelettet, alla ben syns säkert tydligt igenom min hud. Jag är har förändrats nu, är från en annan värld. Inte samma som mamma mittemot med grå mormorskinder. Jag hoppas att hon säger att hon klarar sig. Att det ska bli skönt att vara ensam en helg. Att hon behöver vara ifred för att göra lite grejer på stan och städa. Men hon blinkar bara hårt med båda ögonen och drar in snor i näsan. Om man gör så kan det åka upp i hjärnan.
– Mamma, jag vill inte åka till det där äckliga huset, jag vill inte. Det blåser skitmycket och säkert finns det inte ens sängar.
– Jodå Myran. Det är mer iordninggjort nu. Och det är bara två dagar. Och om du är ledsen så kommer jag och hämtar dej. Direkt. Bara ring så kommer jag och tar med dej hem igen. Tillbaka hem.
– Men jag kommer inte tycka det är roligt. Och jag kommer längta hit hela tiden. Bara så du vet.
Hon nickar och blir rakare i ryggen.
Jag sitter helt stilla och blundar som när man ber till Gud, letar efter den nya My och allt som är nytt med henne. Hårknuten kliar och sticker men jag låter den vara och pillar nästan inte alls.

Ombyggnad pågår

Jag håller på att trixa och dona. Kanske kommer det se ut lite mer såhär nu. Kanske inte. Kanske kommer jag lyckas ändra bakgrund, kanske inte.

Lite jobbigt långa rader nu, förstår jag. Ja. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte.

Under tiden hänvisas fotgängare till motsatta trotoaren.

Vet inte vad jag menade med det. Men det kändes rätt

Fredagkväll och bilder

Det här är från den vackraste bloggen jag vet. Mias värld

Jag önskar mig en bok av Beatrix Potter i julklapp. En eller flera. Hon gav ut dem i ett litet format och det är nog så jag vill ha mina Potterböcker. Fast det finns samlingsvolymer som är fina också. Jag och Catrin såg just filmen om hennes författarliv. Vackert värre.

Nu tar de kyrkorna ifrån oss också

Bomber och granater!

Caroli city, köpcentret, har köpt Caroli kyrka. De talar inte om exakt vad de ska göra med den, men man fattar ju. Ett KÖPCENTER har köpt upp en KYRKA.

Kyrkan är en plats där man gå innanför dörren och nästan oundvikligen slås av en känsla av tidsstillestånd. Ett ställe dit samhällets stress och press på våra plånböcker, våra midjor och våra inte så perfekta ansikten inte förföljer oss och där musik inte handlar om vad nöjesguiden säger.

Men ta det ifrån oss bara, gör det. Ta allting som ger lite avstånd från kapitalismen och infektera de få kvarvarande friska hörnen med konsumera-mera-viruset.

När det enda som spelar roll, vart vi än styr våra steg i staden, är plånboken och prylar och tyget på våra kroppar, kommer ingen minnas att det egentligen bara är en fånig lek. Att vi bara låtsas att mode och hudkrämer är viktigt, att vi egentligen vet bättre.

Då kryper vi som myror på kapitalismens stora händer och ingen vet om att det någonsin funnits något annat värde.

Några funderingar kring jul

Jul.
Jul. Den absolut mysigaste tiden på året. Jag får ett stort behov av att krypa ner under filtar och se på feelgoodfilmer. Av att doppa hembakta lussekatter i glögg, bjuda hem vännerna till ett kök täckt i starinljusglitter och gammal herdelig julmusik som skriker tradition samtidigt som den inte är sönderspelad (vilket alltså bara kan vara O helga natt med... Loa Falkman?) Bjuda på hemlagad fudge som är lika perfekt som köpefudgen.
Jag vill ta lugna stadsturer och bli uppfylld, stå under träd med stora glittrande silverkulor, äta brända mandlar och ramla på den ena underbara julklappen efter den andra.
Jag vill vara hemma med familjen halva december. Göra fem satser knäck, två lådor marsipan, tio garntomtar och sitta samlad och landad vid min härd och föra de goda samtalen. Sen vill jag springa runt med familje sätta upp tomtar och litter och ljusstakar vi inte vet var vi ska ha. Jag vill att vi ska skimra i rött (verkligen. Jag tänker mig alltid att allt skimrar i rött när jag tänker på jul) och bara gå runt och stryka varandra på kinden.
Och innan det, eller efter, eller emellanåt, vill jag samla alla mina lyckliga vänner till lyckliga stunder i ett lyckligt kök och vara sådär julpysslig. Göra överambitiösa julkort, skriva julklappsrim, göra mer lussekatter, mer knäck, alla ingredienserna ska bara finnas på plats, jag ska öppna skåpen och de rätta julkryddorna ska bara vara där.
Och Liseberg, ej att förglömma. Med de fantastiska träden och de små gulliga bodarna med provsmak (allt mer indraget dock, på grund av sådan som jag, som provsmakar en näve marsipan varje gång jag går förbi).
Alla jag tycker om vill jag gå arm i arm med på Liseberg, boka in i tid, annars blir det inte av, och nu ska det bli av, det skulle ju vara så fint. Hitta en helg, en dag, några timmar, som vi kan träffas och promenera i julens frid på Liseberg.

Jul. En tid för gemenskap, för att ta hand om varandra. Som Beatles brukar säga: Come together, right now, Come together right now, Come together, yeah com together yeah, come together yeah yeah YEAH!

Ju mer man planerar desto mer hinner man. Hur får vi ihop det med plugget och jobbet och middagsmaten och städningen? Kom igen, någon kväll måste vi väl kunna offra för att komma tillsammans, YEAH! Kom igen, planera myset! Någon! Annars hinns det inte med!

Kom igen, nu kommer vi ihop oss, vi får tid, nu är tiden här, nu har vi tiden, nu promenerar vi på staden och smider juklappsplaner, äter bakelser på kafé utan att bli tjocka, älskar varandra så mycket. För det gör vi ju, vi älskar ju varandra egentligen väldigt väldigt mycket. Hela tiden, egentligen.
Jul. En tid för lugn och ro. För stickande, för att steka köttbullar och lyssna på radio. Stek dem, stek några till. Och plocka iordning lite. Inte överdriv, bara lite. Kanske uppepå skåpen också. Och kylen, när torkade vi längst in i kylen sist? Ska vi inte rensa ut bohyllan också? Det är ju så skönt efteråt.

Inget är ju så stämningsfullt som att göra den hemlagade varianten på köpemat. Vörtbröd och risgrynsgröt, frukostbjudning, adventskalendern, levande ljus, morgonar i morgonrock, ta det lugnt, bara ta det lugnt nu ett litet tag! Drick en kopp glögg till, eller två. Värm till mig med, värm mer glögg, ta lite extra, gör det i glöggservisen, den anrika glöggservisen.

Jag älskar att titta på fåniga små tomtar och snökulor och baka och få alla att gosa ner sig i sig själva och tycka att de inte vill vara någon annanstans just nu.

Jul. Jul handlar inte om stress.

Jag är emot julstress.
Jag tycker inte man ska stressa, om man stressar så ska man genast sluta med det.
Om det är jobbigt att baka, så baka inte. Om maten är dyr, köp billig mat. Om du inte hinner julklappshandla tre gånger, gör inte det. Om du inte klarar av stressade småbarnsföräldrar, beställ julklappar på nätet.

Den julen jag inte vill vara med så kommer jag skita i det. Då tar jag extraplanen. Raggsockor och chokladaskar, pocketböcker, en ljuslykta, en fin burk med gott godis, ger bort en middagsbjudning eller ett biobesök eller en marsipangris, köper en tjock serietidning, mysiga morgontofflor, en fin anteckningsbok. Whatever, det är så lätt!
Egentligen är det så lätt.

Allt jag vill hinna planera in i december, är sånt jag tycker om. Ingen tvingar mig till någonting. Det kan inte vara negativt att ha så mycket som är roligt.

När smög sig stressen över saker man bara gör för trevlighetens skull på? När blev jag en av dem som har misslyckats med julen innan den har börjat? Och med alla mina pretentioner om att sänka mina pretentioner, varför sänker jag dem inte? Varför är det bättre att göra chokladpraliner ihop i december än vad det är i oktober?

Jag är emot julstress. Alla som stressar borde sluta med det, genast. Det behöver inte vara så. Svälj inte alla delar bara för att man kan svälja dem.

Nu ska jag på middagsbjudning.
(Det var en trevlig middagsbjudning. Mycket trevliga människor, känner dem mycket väl)

klänningsfrossa

Haléns. Känns så mediokert, men så klickar man in sig via någon fånig länk någon fånig stans, och hittar sådana här saker.

Den turkos/svarta... Jag smälter.
Jag önskar lite grann att jag var en tuff tjej i lyxförpackning. I små boleros och högklackat och bara axlar. Att jag faktiskt hade en anledning till att köpa små glänsande klackskor (eller ganska stora hade de ju varit tvunga att vara) och klänningar som den turkosa. Att jag hade ett litet gäng som släpade med mig på realesepartyn operaföreställningar med eftermingel...

Fast den första klänningen, den är jag på riktigt. Till och med den lilla tuffa jackan hade jag känt mig hemma i. Och det är inte så illa det heller...

Självgodheten gästbloggar från sina höga hästar

Jag har inga större ambitioner med att joina bloggsverige.

• Jag vill bara skriva lite opretentiöst för en gångs skull
• Jag vill bara läsa andras spännande bloggar och hitta mig på deras länklista.
• Jag vill bara få lite koola kommentarer från folk jag tycker är koola
• Jag vill bara kunna se intelligent ut i kommentarer till andras bloggar (fast jag bara är en medelmåttaråtta! Ha, vad lurade de blir!)
• Jag vill bara se mitt eget foto på en äkta hemsida
• Jag vill bara kunna känna att jag nästan är kompis med de författarna jag läser.
• Jag vill bara bli mer uppdaterad på debatter (som jag väldigt länge har gått med ryggen vänd mot.)
• Jag vill bara visa upp de fula sidorna av mig själv i tryck. (Eftersom de är i tryck blir de koola sidor istället för fula sidor. Kolla nu till exempel: "Jag brukar peta näsan på tåget och smätta iväg kråkan på snubben mittemot". Om ni sett mig göra det hade ni inte tyckt att jag var någon häftig person. Men nu skriver jag det med tryckbokstäver. Nu tycker ni att jag är ganska tuff. MAGIC!)
• Jag vill bara veta att någon därute kanske läser ett inlägg eller två och faktiskt tycker det är roligt.
• Jag vill bara hitta lite nyheter att blogga om, länka till dem och lura läsare till att tro att jag är en nyhetsblogg, få dem att komma hit, som getingar till honung, och sen få dem att fastna i mitt bloggklet! Fastän jag inte alls var honung! Utan leverpastej!
• Jag vill bara att ett litet blygsamt förlag ska tycka det är värt att ge ut mig för att folk känner till mig genom min blogg.
• Jag vill bara öka mina läsare och snart hitta folk som bloggar om min blogg
• Jag vill bara lägga upp lite romanutdrag jag tycker om, så att någon någongång läser den där boken jag jobbat på!
• Jag vill bara utge mig för att vara lite mer självsäker än var jag egentligen är, locka förlagsfolk att läsa min blogg och få dem att känna att jag är nästan utgiven för att jag låter så självsäker och världsvan! och förtrolla dem till att ge ut mig, utan 10 års redigeringsarbete.
• Jag vill bara sitta i SVTs godmorgonsoffa (eller TV4:as, det är okej) och prata om min bok och arbetet. Sen se in i kameran och säga "Följ mig i mitt nya författarliv på min blogg!"
• Sen vill jag bara att tittarna ska bli nyfikna, och tycka om min blogg och därför läsa mina böcker. Kanske kan det hela leda till ett pris, av något slag. Augustpriset kanske. Eller vad vet jag. Jag är inte den som är den.

Det ska väl sägas också, att det här är min blogg. Det är ju inte jag. JAG är ju inte sån som jag låter i min blogg. Min blogg är inte min dagbok. Jag skulle aldrig lägga ut mitt innersta jag på nätet. Nejnej. Bloggjaget är inte köttjaget. Eller är det det? Är köttjaget just såhär självgott, med hårtsmidna planer bakom en så svensson-sak som en blogg? Så kan det såklart inte vara. Eller?

Jag ville egentligen bara säga att jag tror jag hittat en ganska skön nyhetsblogg. Med många arga kommentarer och många upprörda svar på kommentarerna. Spana in pansarvagnsbilden! Snygg, jag liksom känner adrenalinet i den killens ben...

Kort konstaterande

JAG ÄR SÅ JÄVLA BRAAAA!!!



Massa massa redigerat. Massa massa nya tecken, flera nya sidor. GÖTT MOS PENNYLANE!



Ja. Hoppas nu inte bara att allting blir för djupt inbäddat i beskrivningar så att man inte kan hitta Mys närvaro. Hoppas inte hon känns stor eller lillgammal för att språket kanske, aningens, har blivit lite vuxnare.



Dessa kval.



MEN ÄNDÅ! Bra jobbat fröken. Redigerat till sidan 35. Bara.... 78 sidor kvar. Yeah. Och detta tog massa massa timmar. Det känns som en lång väg att gå. Men jag har gjort det förr, då var vägen än längre, än brantare. Den här gången borde inte vara någonting. Endast en loska i havet. En storm, gigantisk, enorm, loska. Men likväl endast en loska.

Romanutdrag

ROMANUTDRAG, NYREDIGERAT. Nuvarande titel:
Stoppa lek

" Göran ska bara kopiera i fem minuter och ingen säger någonting när han frågar om vi klarar oss. Dörren smäller igen bakom honom och allt börjar röra sig. Erik kommer bort till min bänk direkt. Han tittar på var jag är i matteboken och så tumbrottas vi.
Fredrik smäller i bänklocket och ritar en kille med en snopp på huvudet på tavlan. Filip skrattar och då ritar Fredrik en boll med ben och skriver Lina. Det ser inte alls ut som hon, inte egentligen.
– Men kolla här då!
Egentligen ska man inte kolla när han håller på sådär, men man gör det ändå. Långsamt ritar han på tavlan, man ser inte var han gör och Filip lutar sig för att kunna se. När Fredrik är färdigt flyttar han på sig och man ser. Man ser direkt. Man ser en streckgubbe med bröst som ligger ner, och en med snopp som ligger ovanpå. Och så ser man vilka namn han har skrivit.
– Kolla då! Är det likt? Är det? Visst är det så Mys bröst ser ut?
Alla öppnar munnarna och fyller rummet med skratt, några pekar, skrattet ökar, ingen kan sluta, blickarna bränner hål på mina bröst, de börjar blöda av brännsåren, blodet rinner ner mot magen. I verkligheten är de inte alls så stora som på teckningen, egentligen finns de knappt. De skrattar, någon får andnöd och ramlar ihop på golvet, blodet stelnar i ränder under tröjan och hela klassen ställer sig som en mur, det är inte bara klassen, andra har kommit dit nu också, trettio personer, eller sjuttio kanske, det går en människomur genom rummet som aldrig slutar skratta och bara ser på mina bröst och hur de blöder. Jag kurar ihop mig och lägger mig på bänken, trycker händerna för öronen så hårt att det susar. Erik står kvar, rör sig inte, blinkar inte ens, bara drar i tröjärmarna och knaket i sömmarna överröstar alla skrik och skratt. Han snörvlar när han går till sin plats och när Göran kommer tillbaka är Eriks snörvlande det enda som hörs. Teckningen är utsuddad men den syns fortfarande som en blekrosa skugga, streckgubbarna och snoppen och brösten och tavlan skriker ut namnen så högt att det inte går att höra vad Göran pratar om långt där framme vid katedern. Jag försöker att inte titta på teckningen, men Erik slutar inte snörvla och det går inte att glömma när han snörvlar sådär."

Ser att det är lite fel här och där, lite långa meningar, satser som skulle byta plats. Men i stort känner jag mig nöjd. Fäll en god eller ond kommentar, jag är övad i all möjlig respons! Blir bara glad över reaktioner.

Tentan gjord, tomte införskaffad och lördagsöl

WuuuHHHuuw!!

Tentan är gjord. Har tagit det lugnt inför den, väntat på den effektiviserande pluggstressen. Den kom aldrig. In i det sista kändes det vettigare att fika och googla saker jag inte har råd med (typ dyra exklusiva små älvstatyer..)

Men jag gick. Jag skrev. Jag segrade.

Tror jag i alla fall. Det kändes bra.

För att ta ut vinsten i förskott skulle jag kunna göra den här segerdansen. (Fan. Hade varit snyggt med en video här i inlägget. Jag fattar inte hur man lägger upp videoklipp. Kanske något man ska lära sig.)

Efter tentan redigerade jag text och njöt av att jag faktiskt gillar min bok. Det känns som en bra grej. Gick en sväng i Lund. Till en liten hantverksbutik med handgjorde smörknivar, tomtar och några små älgar. Men mest tomtar. Överallt. Och tanten hade haft affären i 50 år och gjorde många tomtar själv, hon var söt och glad och tyckte fortfarande det var roligt att göra tomtar. Och så tyckte hon om mina dreads. Hon riktigt drog efter andan och utbrast:

"Men! Så fin i håret du är!!
Jag: "Tycker du!?"
Tant: "Jaaa!!"

Så då var jag ju tvungen att köpa en tomte. Det fanns ju små, billiga saker. Och några lite dyrare, och några jättedyra. Jag tyckte jag skulle göra en riktig insats, och köpa en fin tomte, ingen fjanttomte bara för att den var billigast.

Den här kostade alltså 78 kr. En och en halv öl, ett restaurangbesök, nästan en biobiljett. Men okej. Tanten var ju söt. Och hon har gjort honom själv.

Snart ska vi dricka lördagsöl på ett mysigt litet hak med massa massa massa talvor och brokiga tapeter och sköna stolar och avancerade ölalternativ. Göttigt värre. God kontrast till gårdagkvällen som var en hysteriskt sorglig kväll på de flesta plan. Plus att jag tänkte muntra upp mig själv med en fånigt romantisk Leonardo Dicapriofilm. Romeo and Juliet. Sjukt dålig. Skittråkig och fånig. Plus att jag sminkat mig seriösare än jag har gjort på månader och det blev mascara överallt, i hela ansiktet, upp i öronen. Det känns ännu sorgligare, när man är sådär kliché-svart överallt, på händer, knäna, öronen, örngottet, näsborrarna, tandköttet... Ja. Ni vet.

Hörde att en skrivarvän, en riktig skrivarkämpe, fått ett superfint lektörsutlåtande av Bonniers. typ "ändra det här så är det perfekt". Så ändrande han det han skulle ändra, skickar in det. Bonniers svarar: "Precis så ville vi ha det. Men vi ger ändå inte ut det. Vi har så mycket annat".

Beckett skickade in sin debutroman "Murphy" till 42 förlag innan han kom igenom. Beckett liksom. 42 förlag.
Jag kommer inte skicka in till 42 förlag. Om 30 förlag säger nej, blir det inte 12 till. Jag kommer inte tycka att det känns konstruktivt, bara desperat och sorgligt. Jag kommer tycka att det känns vettigare att skriva en annan bok.
Alakoski höll på i 10 år med Svinalängorna, gissade hur förlagen ville ha det, försökte tolka lektörsutlåtanden, ändrade, strök, skrev till, innan hon till sist blev utgiven och super-erkänd.
Jag kommer inte hålla på i 10 år med samma bok. Jag kommer hellre skriva nåt nytt, från start igen. Och om de inte vill ha den heller, skriver jag nåt annat, och staplar på hög i byrålådan.

Jag kanske inte riktigt har det rätta go-et.

Men nu ska jag redigera en stund. Det börjar bli många redigeringsanvisningar klottrat i alla marginaler och mellan raderna. Men ändå. Det känns som att det kommer bli bättre.
I mars ska jag vara färdig. Ska ska ska.

Såhär ska en bokhandel se ut!

En Parisisk bokhandel, från Bodil Malmstens senaste blogginlägg.
Paris, och en sån här bokhandel.

Ta en god kopp kaffe, ät en tryffel.
Köp en bok av bokhandlaren som inte vet ditt förnamn men som vet att du älskar rött och att du har en katt.
Prata om vädret och om mobilstressen som förstör de verkliga värdena i livet.
Säg Au revoir!
Säg Á tout à l'heure!
Lyssna på soundracket från Amelie från Montremarte.
Gå på kullerstensgator.
Ät en ost.

Amy Brown-frosseri

Det här är ungefär det vackraste ting jag kan tänka mig att ha i mitt hem.

Den lilla statyn, eller vad man ska säga heter "Autumn tranquility", konstnären är Amy Brown.

Hon har gjort många vackra saker, och en del lite överdrivna och konstiga saker.

Synd att den bara gjordes i 1000ex, och att om man hittar den ebay kostar den 140dollar...

Målningen nedan är också Amy Brown (alltså hon som har målat, den föreställer inte henne)

Jag gillar kombon böcker och älvor. Tyvärr är inte den lilla statyn, Escapee, lika charmerande

Också Amy Brown. Gillar ansiktsuttrycket på den där varelsen.

Petsson

Jag är Petsson.
Sitter i köket och stirrar ut på regnvädret, fast jag har ingen Findus, bara massa randiga hårlöss på fönsterkarmen som suckar i takt med mig.

Hunden suckar.

Hunden är min randiga hårlus.


Det regnar och har inte blivit ljust idag, och nu är klockan ett och snart är det mörkt.

Ingen hör av sig.

Hunden ligger på golvet och är ledsen och ensam. Jag kan inte fylla all plats som mina föräldrar lämnat tom medan de är på en spännande IKEA-utflykt.
Hon suckar. Hon går. Hon hittar inget bättre och kommer tillbaka.


Det finns för lite tid för det som är roligt.
Det finns inget som är särskilt roligt

Inget av det är sant. Det känns inte ens så, inte egentligen.


Ingenting känns möjligt
och ingenting känns riktigt meningsfullt.

Lite mer mitt i prick.

Det känns inte ens riktigt meningsfullt att tänka på att vi ska till Indien om inte så lång tid.

Filosofin börjar bli greppbar. Jag borde vara väldigt glad och lättad.


Argh (utan utropstecken för det är mer ett uppgivet konstaterande än ett utrop)

Det blir såhär alldeles för ofta. Lust och motivation rinner ut genom stortån och armbågen. Ingen tanke på ingen och inget fyller på uppifrån.

Det blir så misstänkt ofta när jag är påväg från Hällingsjö till Malmö.



Jag borde skriva att glatt inlägg om 3Dfilmen jag och mamma var och såg igår.
Skriva att det var spännande och fascinerande och roligt och hisnande. Men det gör jag inte.

Ni får tänka er det glada energirika inlägget om Disneys "En julsaga"i 3D, och att jag ser fram emot Alice i Underlandet i 3D.

Det finns en anledning att gå på bio igen.

En liten bild kan jag väl åstadkomma i alla fall: Nedan skådar ni Scrooge. Som... öh, mall? har de haft vår allverktygs-aktige guldklimp JIM CARREY

OBS. Hans arm sticker ut ur bioduken.

Låtcitat

Mina föräldrars hus. Min ek. Stammen vars bark var bortskavd och helt len på grenarna av alla ben och fötter som klängt sig fast och suttit, legat och stått på dem.

Sitting here, on this lonely dock

Watch the rain play on the ocean top

All the things I feel I need to say

I can’t explain in any other way

I need to bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally

The one to make it so easy

When you show me the truth

Yeah, I’d rather be with you

Say you want the same thing too

- Jushua Radin

Sitter på broders rum och pluggar filosofi. Han gör nåt på datorn och spotifyar fram musik, en del bra på riktigt och en del som blir bra för att det har han som klickar fram dem.

Alla låtar ger myskryp i magen, alla riff blir dubbelt så bra, alla rock-klassiker blir härliga, och U2 går aldrig så rakt in som de gör när jag lyssnar på dem med honom.

Lite fånigt, men det känns bra. Att bara sitta här. Plugga. Lyssna på hans musik. Inte prata så mycket.

I just want to feel real love
Fill the home that I live in
'Cause I got too much life
Running through my veins
Going to waste
And I need to feel real love
And a life ever after
I cannot get enough
-Robbie Williams

OBS: massa massa bok redigerat! Ca hälften kvar, och sen ska redigeringen in på datorn också. Jag är nöjd. Det mesta är bra, redigeringarna handlar mest om att skriva lite mer av det jag redan har skrivit. Där det är beskrivningar ska det vara ännu mer beskriviningar. Där det är pinsamt ska det vara ännu mer pinsamt. Ännu mer av det mesta. Typ. Men det kommer aldrig bli någon Aliide Aliide. Jag har fejsat det.

Hemmamys, muminkopp och Disneyfundering

Hemma i Göteborg. Brodern har återgått till dataspel, efter en liten pratstund i mammas och pappas rum. Just like old times. Egentligen ska jag sitta i hans säng och redigera text, men jag fastnade framför framgooglande av muminmuggar. Och nu är det kört.

SE och FÖRUNDRAS!

Den här koppen kostar, än så länge 1675 kr på tradera!!!!!!!!

Det är ju trots allt bara en kopp... Eller? Det är spännande att fundera på hur det är att sitta och buda 1600spänn på en kopp...

"Är det värt det? Det är ju trots allt en muminkopp. Jag har ju så många redan. Men. Milleniumkoppen! Wow. Ja. Milleniumkoppen. Då får man ju vara beredd och lägga några kronor. Och jag har inte varit på krogen på länge. Jag kan tänka att, 500 är krogpengar som jag inte spenderat. Då kostar den bara 1100... Ja. Det är ju inte lika mycket. Milleniumkoppen liksom. Den tillverkas ju inte ens längre! Hur tufft är det liksom. Ja. Nä. Nu. Nu klickar jag."

KLICK

Det göttigaste som finns är att komma hem och ha en glad hund och en glad bror som bara kastar sig över en, pappas pannkakor i micron och lyxig filmjölk till morgonen. Och mamma kom just hem med nybakat tunnbröd.

I lööv den här familjen (nu lät det som att största anledningen till att jag gör det är att det finns god mat här. Men det är inte främsta anledningen. Bara en liten... underkategori.)

Dagens prestation:

Redigerat ca 30 sidor i mitt bokmanus. Det mesta till belåtenhet. Lite väl nerstruken. Saknar djupare miljö- och känslobeskrivningar här och där. Kan vara

1: för att det faktiskt fattas

2. För att jag läser Aliide Aliide, som är späckad med syner, dofter, känslor överöveröverallt.

Ni som inte hängde med på Aliide-snacket, klicka här, och läs det blå citatet. Vet inte om jag valde det bästa citatstället, men för det goda sakens skull. Den är i vilket fall fortfarande grym.

I brist på andra bilder att lägga upp tar jag ett Disney-förr och Disney-nu exempel:

Jag förstår inte varför man föredrar datoranimationer framför tecknat. Ser man inte hur mycket mjukare och vänligare teckningen ser ut framför animationen?

Tinkerbellfilmen:
Tinkerbell föds i älvvärlden. (Som trettonåring... eh.. Jag kan inte låta bli att undra var hon var innan). Där finns olika uppgifter och hon är född till att vara en "Tinker"- en fixare. De bygger vagnar och lådor som de andra älvorna kan frakta sin magiska grejer på. Hon vill vara lika fantastisk och magisk som de andra älvorna, ha hand om årstiderna och åka till MÄNNISKOVÄRLDEN. Det får inte Tinker-älvorna göra. De ska bara bygga vagnar.
Hon gör allt hon kan för att lära sig fixa regnbågar, lära fåglar flyga, slå ut blommor och annat magiskt och underbart. Men det går inte så bra. Hon gör sönder vattendroppar och får småfåglar att packa ner sig i sina ägg igen.
Egentligen så älskar hon att bygga, hamra, skruva, uppfinna. Hon uppfinner massa käcka effektiviserande saker.

Varför den är så bra:
Det är bara tjejer i huvudrollerna, de enda killarna som är med är som små roliga bikaraktärer, och en kille som bara är en symbol för att vara nöjd med vad man har (han har ett ganska meningslöst, omagiskt jobb, och är rätt nöjd med det).
Det slutar med att hon räddar hela maskineriet och hon blir i stort sett chef över alla andra älvor. Hennes kill-medarbetare får vara hennes små hjälpredor. Ingen kärlekshistoria what so ever, det handlar om att hitta sin lycka på annat håll.

Den är såklart också väldigt flickig, med mycket blommor, mycket klänningar och älvstoft, och en drottning som påminner om en magisk dagisfröken. Men jag tror inte det egentligen är fler älvtjejer än älvkillar, bara att tjejerna är i huvudrollen.

Enda minuset ur ett genusperspektiv:
Tinkerbells klänning hade inte förlorat någonting på att vara pyttepyttelite längre. I en scen framställs som otroligt snygg (och sexig) och blir inspanad av sina killkompisar. Det är väl i sig ingen minus att vara snygg. Men det ska ju inte vara ett nödvändigt krav.. Jaja. Ni vet. Man hade fattat att hon är vacker utan att klänningen var så kort och utan att bli inspanad.

En rolig sekvens.
Tinkerbell ska bära solljus i ett blad och slänga iväg det. Hon bär det, men lyckas inte greppa det med handen för att slänga iväg det, för det är solljus. Vännerna sitter och ser på hennes enträgna försök:
Friend 1: Hmmm.. I wonder if it's heavy.
Friend 2: No. It's light.
(sekund för koppling)
Friend 1: DÖÖH!!
Haha. Så himla kul att en lite älva sitter och säger DÖÖH till sin älvvän. Underbart.

Det som kanske är dåligt är att det ger ett intryck av att det bästa man kan göra är att effektivisera arbete för hinna med mer på mindre tid. Men det är inte för att hinna med mer arbete som de ska bli effektiva, utan jag fattar det som att de får mer fritid när jobbet går fortare.

Jaja. Nog om det. Jag vet inte om det var så intressant, men jag ville säga det.

Det här är jag, om jag var en Disneyälva.

Skrivarnerven värker

Träffade en god skrivarvän imorse. Vi pratade en kvart och energin kom flödande. omprioriteringar krävs.

Om jag har tid att egoblogga har jag tid att skriva om mina skolbarn och ge dem en hygglig historia. Så i fortsättningen när jag tänker blogga, ska jag skriva. (vilket innebär, för tillfället, läsa och redigera min bok)
Sen kan jag copy paste det jag redigerat in på bloggen, (eller som jag brukar tänka, "reddat", förkortning och ordvits. Reddat- räddat från Dåliga-Stycke-ödet. Väldigt skoj)

Så kan jag låtsas att någon ser mitt arbete och hejar på mig.

Alltså.
Adjö privat småpladder, på ett tag

Den här är så fantastisk. Du hittar den på bloggen Bita på läpparna. Massa fina bilder och ångest och annat. Ofta mitt i prick.



Nu är jag vaccinerad. Nu är jag en ny människa.


Kön var som ur en serietidning. Över hela lokalen ringlade vi oss. Securitasvakten skapade ordning och organisation genom att hjältemodigt säga till oss att vi skulle hjälpas åt att flytta kön så fler köare fick plats. Men det tog bara 40 min i kö, och 2 sek med sprutan.


Sjuksköterskan blåste tuggummibubblor och sen gjorde hon nåt med en nål som inte är värt att benämna som stick, det var mer nåt man trodde var ett stick men som man sen antog att det inte var ett stick, för ett stick känns mycket mer. (Tänk att någon kan sticka en nål i en utan att det riktigt märks!)

Jag väntar fortfarande på förändringen. Känseln i armen är maximal, snart börjar svininfluensan, någon sorts grön vätska som cirkulerar runt med mitt blod att förändra det som jag nu känner som livet. Armen kommer kämpa emot, det är en god arm, den kommer spänna sig och göra allt i sin makt. Men kampen är egentligen redan avgjord, och armen kommer inom några dagar


tröttna
ge upp och
ramla av.

Jag har lite huvudvärk. Kanske är det armen som släpper i sömmarna, eller så är det spänningarna efter att intensivt känna efter om armen släpper i sömmarna.

Bloggtips

Rekomenderar skarpt att läsa Bodil Malmstens blogg. Det är lite som att läsa små utdrag ur hennes böcker. Små vardagshändelser som glider in i en och gosar ner sig.

De är bekvämt korta också, hennes inlägg. Det kanske är grejen. Men jag är inte så bra på det. Alldeles för förtjust i min egna inre röst. Ibland när jag är med folk, Catrin, eller Axel eller Amanda E, eller Bob Hansson eller Sanna eller Amanda Jensen eller vem som, och de ramlar in i en social svacka. Ni vet, de kanske måste prata om sina kluvna hårtoppar, eller om att det kliar på benet, eller att deras mamma är sjuk, eller att de själva är sjuka, då börjar jag prata högt med min inre röst istället. Den liksom kommer till mig och säger.

"men tjeena Jenny! Ska vi tjöta bort ett tag tillsammans nu?"

Så gör vi det. Och min inre röst har alltid intressanta och spännande ämnen att komma upp med (obs, lägg märke till det svengelska uttrycket "komma upp med" Det har smugit sig in utan att jag tänkt på det. Snart tar svengelskan över vårt samhälle och svenskan går bara att finna på runstenar och i historieböcker, mellan andra världskriget och Början till Världens Förfall.)



Men TYST NU! Du är så intressant, I know. Men du har åtagit dig 30 p filsosofi den här hösten, och du vill väl få alla de trettio söta poängen i din ägo, eller?
Se nu. Nu har det hänt igen. Tiden gått och du trodde den stod still. Smart. Vet du, tiden står aldrig still. ALDRIG! Såja. Gråt inte. Bara lev med det.

INFLUENSADÖDEN

Årets höstbilder. Några av mina favoriter. Observera hur spännande och lekfull jag är i redigeringsprogrammen.


Idag ska jag vaccinera mig. Jag uppmuntrar alla andra till att göra detsamma. Vaccinen ligger där och väntar på oss, varför inte lika gärna använda dem?

Buden är många och olika om vart svininfluensan ska föra oss, men med ett vaccin i kroppen kan man sluta fundera. Då kan det antingen influensan sprida sig och situationen förvärras- med vaccinet i dig kan du småleende stanna hemma och dricka varm choklad och lösa korsord.
Eller så blir det inte mycket värre. Då kan du och ditt vaccin, och grannen utan vaccin, stanna hemma och dricka varm choklad. No worries.

Och vad gäller allt tjafs om att det var fel av Sverige att ta fram det här vaccinet och dumt att bekosta skattebetalarna för det, om det inte kommer till användning har jag bara 101 ord att säga:

Man trodde ju att det skulle bli en sjuhelsikes resa! Att alla kontor, sjukhus, polistationer, skulle stå tomma, att spädbarn skulle falla ur sina vagnar på gatan, stela av influensadöden! Då hade det inte varit så kul för någon att stå där, utan vaccin med döden och stillastående samhällskugghjul i ryggen. Om det fanns/finns risk för en stor folksjukdom som kanske skulle/kommer skörda många liv, så måste man såklart ta fram vaccin.
Lite snopet om det inte blir nåt av det, men nu ligger ju sprutorna laddade och nu kan man väl lika gärna vara på den säkra sidan.


Nu skulle jag kunna länka till massa informationssidor som är övertalande. Det gör jag inte.

Jag har massa dyr lax i kylen och imorgon åker jag till Göteborg. Mitt laxpaket kommer bara varit utyttjat till 35 kr. Fan.

Bevis på mitt och Pärlans äventyr

Ja. Plugg here I come! Jag ska bara...

Skriva om att ta upp SD i debattforum.

Det hade jag velat göra nu. Men det ska jag inte.

Skriva om varför Disneys Tinkebell-film är så bra, ur en feministisk synvinkel.

Faktum är att jag är ett stort Disneyfan. Ibland skäms jag lite över det. Men oftast inte. Jag ska berätta om varför Disney är bra och varför barnfilm i allmänhet lyckas förgylla mina ostsmörgåsar, en annan gång.

Och jag ska skriva roliga skrivövningar och lägga här, en annan gång.

Nu ska jag mest lägga upp oförskämt många bilder.

En ny Bodil Malmstensbok! Yeey!! 60spänn på antikvariat sacher. Ett underbart ställe, speciellt den delen som ligger på Bulltoftavägen. Mängder med fina romaner, filosofi, religion, deckare, barnböcker (Muminböcker! Peter Pan med luckor i boksidorna!) Och en hel hylla med böcker från 1700, 1800 och tidigt 1900tal. De flesta var väldigt dyra, med snirkliga oläsliga bokstäver, som nog var handskrivna. För hade man skrivmaskin på 1700talet? Nä. Eller ja. Fast näääe?

Här kommer bevisen på min och Pärlans äventyr! (Catrin, här är hennes fantastiska blogg)

Här ser vi mitt halsbandsfynd på Den Fantastiska och Äventyrliga Loppisen! Den hade smycken, trevliga människor, julpynt, kistor, Mexikotalvlor, nallar som var hårda och gamla, barstolar, fotoalbum från 1800talet, pälsmössor och kappor... You name it. 25 spänn för en liten goding som denna. =)
Också ett loppisfynd. En liten söt menlös ljustake, som av okänd anledning känns lite judisk. Jag fick också åtta småljus till. (Den som inte ser ljusen på bilden kan vara allvarligt sjuk eller olyckligt kär, eller hungrig och i brist på framtidstro.)

Jag vill fylla min framtida lägenhet med små och stora, ganska meningslösa ljustakar i alla dess former. Den här köptes från en tant och hennes tantkompis, som också tyckte jag skulle köpa äggkoppar, för det var min stil.

Här är jag i ett annat fynd. 20 spänn för en snyggt sliten Mickey Mouse-tröja! Lätt ett ordentligt fynd. Det är ju snart samlarvärde på liknande saker. Känns härligt 90tal med en sval havsbris från SteamBoat Willie och de goda tiderna då barnfilm var tecknat och figurerna inte glänste lite metalliskt.

Nu måste jag ta mig an Austin och hans syn på hur vi ska avgöra vad som är verkligt eller inte. Det värsta är att jag egentligen inte får särskilt dåligt samvete av att inte plugga. Inte ens tanken på kommande tentan sätter någon vidare skräck i mig.

Filosofi är nog inte min grej. Lite kul tankeexpriment, men inget att faktiskt ägna sig åt... Möjligtivs praktisk filosofi, med lite moraldiskussioner, idealstater osv. Något som faktiskt har med världen att göra.

Frukost framför datorn, redigera gårdagens inlägg. Läs det. Det är långt men jag är nöjd och det är fint och alldeles alldeles sant. Egentligen är det bara en a4. Tror jag.

Idag skulle jag vilja hinna med:

skola
läsa filosofi
Läsa Mare Kandre
Börja genomläsningen av min egen bok
Måla lite
Avlsuta med taichi ikväll.

Vi får väl se.

Igår var jag och Catrin på ett nytt äventyr. En fantastiskt stor loppmarknad som nog var den bästa jag någonsin varit på. De hade allt. Moraklockor, filmisar, handsnidade små lådor, kläder, böcker, julpynt, stora fina ljusstakar, tavlor från Mexico, tavlor från IKEA, små veteranbilar, gamla nallebjörnar, pälsmössor, riktigt fina kistor. Ja, oändliga möligheter!!!!

Det blir många äventyr med henne. Alla dagar som vi tillbringar ihop blir som semester. Ingenting känns bråttom och det som känns tråkigt behöver man inte göra. Känns det som.


Men så kommer man hem och går in på varsitt rum och så ramlar verkligheten in genom fönstret. Jag upptäcker att jag ligger efter i filosofin, att jag måste städa, rensa garderoben, DUSCHA. Det är så tråkigt. Det har blivit värsta stora grejen att gå in i duschen.

Nu kommer jag snart försent till skolan.



OBS! Lägg märke till den alldeles riktiga nyckeln som hänger i en riktig kedja från huset med stegen. Jag är mycket nöjd med det lilla inslaget. Mer sånt ska det bli.

För övrigt är jag inte särskilt nöjd med den här... Det är nåt med... färgerna.. spontaniteten i det hela känns inte lika genuin som i de andra... Och skärpan ser ut att ha blivit dålig när jag infogade den här. (Fast den är bra på originalet, I promise.)

Fars dag

Till Pappa.

Han är fantastisk, såklart. Annars hade han aldrig fått ett inlägg i min blogg.
han kan beskrivas som fantastiskt cool, med sin egen ganska påhittade hippie/scout-stil, alla sina idéer om att man inte ska bry sig om att sträva efter förgängliga saker, och inte gå på kapitalismens kunsumera mera-slagord, samtidigt som han går runt och småfnissar i flera dagar när han skaffat sig en ny mobiltelefon. Eller en ny väska. Eller en liten minificklampa. Eller en superpraktisk fickkniv, som man aldrig vet när man kan få använding för. Kanske när björnen kommer rusande mot en i skogen, eller när man ska sprätta upp en IKEA-förpackning.

När jag var liten sa pappa i något sammanhang att han gärna skulle bli bortförd av utomjordingar, för det skulle vara så spännande. (Kanske efter att ha sett en film, det finns ju OÄNDLIGT många sevärda filmer som handlar om utomjordingar som intar jorden, för bort oss, styr oss, etc)

Jag såg ett scenario framför mig. Hur vi en kväll skulle gå ut och mata hästarna, och hitta ett rymdskepp i trädgården. Kanske på kullen vid eken. Det skulle lysa lite magiskt och en metallicfärgad varelse skulle stå där och vinka till sig pappa. Bakom honom står jag, en fantastisk liten dotter, min lika fantastiska bror.
Vi skulle sträcka oss efter honom, samtidigt som vi klamrar oss fast vi mammas ben, medan han glatt vinkar och kliver in i det där magiska ljuset och en automatisk dörr åker ner efter honom.
Allt som sen skulle vara kvar var några märken i gräsmattan, där vi skulle kunna stå och sjunga Ja må han leva på hans födelsedag.

Hur min pappa kunde stå och ärligt upprepa att han skulle välja bort oss för ett okänt liv i universum var oförståeligt och gjorde mig outsägligt ledsen.

Men det kom inga utomjordingar. Än i alla fall.

Rymlivet är precis samma som när han ibland vill köpa en stuga i norrlands skogar, eller en lägenhet på strandpromenaden i Palma, Mallorca.
Han skulle kanske gärna vilja vara just sådär fri och obunden. Ibland i alla fall.
Men när det väl kommer till kritan, så skulle han aldrig någonsin välja medelhavet, orörda skogar eller ens ett liv i rymden, hellre än att vara hemma på gården med mamma och Johan.
Hellre än att sitta på altanen och dricka folköl, titta på hästarna, gissa vem som är ute och går med hunden på åkern, räkna hur många gånger i veckan grannen klipper gräset och småskrocka lite över hur skönt det är att bara vara.


Min pappa är sjukt jobbig. Man kan hålla långa monologer om hur kul man haft i helgen, eller berätta om en bok, eller peka på något fint på gatan, allt utan att han ens blinkar, och man vet inte om han hört, eller tycker man är knäpp, eller håller med fullständigt.
Som att man sitter i en av de där ljudisolerade burarna från Söndagsöppet och han står utanför och har stängt av ljudet.

Eller när vi film, och det verkar som att den cancersjuka mamman faktiskt ska dö, eller de två älskande inte ska finna tillbaka till varandra, eller att huvudpersonen ska hoppa från ett tak, fastän han uppenbart har massa kvar att leva för. Då kan min far snurra runt i fotöljen och kräva ett svar, HUR KOMMER DET GÅ??? VEM DÖR? FÅR DE INTE VARANDRA?! och han ställer till men ett jäkla oväsen och vägrar se klart filmen om den slutar sorgligt.
Han kan, mitt i upplösningen, storma upp för trappan och mumla något om att "dumheter, onödigt och man kan ju inte....". Sen ligger han med öronen fyllda med Katie Melua och läser kinesisk filosofi resten av kvällen.

När jag började bli stor och ville gå på krogen på helgerna, vägrade han ge sitt medhåll och tyckte alltid det ver lika fånigt. För TÄNK om något händer!? Tänk på alla jävlar som gömmer sig i buskar, eller på dansgolvet med en liten drogpåse som de bara väntar på att få hälla ner i ens öl. Det är då alltid säkrare att vara hemma och dricka te, så han slipper vrida och vända sig av oro på natten.


Det är de små sakerna, ur vilka all kärlek lyser rakt igenom honom.
Hur det riktigt bubblar lycka i honom när jag är berättar hur nöjd jag är med mitt liv, när han förstår att det finns saker som verkligen verkligen gör mig lycklig. Och hur han är först med att berätta för nära och kära om sina barns prestationer.

Och när något är tungt och jobbigt för mig, så är inte han den som kastar sig på golvet av sorg och empati.
Men sättet han säger "det är så det är, det ordnar sig" utstrålar alla önskningar och förhoppningar om att jag ska veta att jag kommer ta mig igenom det här också. Om någon står längst fram med det största heja Jenny-plakatet, så är det han.

När jag var liten och gnällde över att hela helgen var tom på planering, och han svarade att jag skulle vara glad över det, att det var det mysigaste han kunde tänka sig, förstod jag mig inte alls på hans filosofi.
Men nu, när jag har planer fram tills jag är 32 och det så gott som alltid ligger smågrejer och väntar på att få tid och plats i kalendern, är jag väldigt glad över att han har tryckt på mig hur värdefullt det är att bara sitta rakt uppochner och kunna vara helt nöjd med det.
Han är anledningen till att jag förstår att det är kvalitetstid att sitta på altanen hela dagen och kanske ta en sväng med hunden. För när man dör är det inte alla presteringar man kommer ihåg, utan just dagar i solen på altanen.

Han kommer och hälsar på mig. Ska stanna två nätter och packar väskan tre dagar innan. Jag kan se honom hemma i köket, där han studsar på stället över tanken på att åka tåg och sen träffa mig och glida runt på gatorna i någon stad som jag befinner mig i, och i två hela dagar ta del av min värld.
Han kommer. Och allt är lugnt och sansat och naturligt. Vi sitter på mitt rum och läser varsin bok, lyssnar på min musik och hans musik och vår musik. Vi promenerar, hand i hand och pratar om livet, om världen och om vad som verkligen spelar roll.
Det är något, kanske tonfallet, hans sätt att gå, eller kanske att han gungar lite fram och tillbaka med vår gemensamma klump av händer, som strålar ut att han vet att det till stor del är hans förtjänst att jag går bredvid honom som en lycklig människa.


Det här skulle bli ett fantastiskt inlägg. Det skulle på några kompakta rader rymma hela min fars person och en hel rad små anekdoter man kan fnissa åt. Det skulle framgå precis hur mycket jag älskar honom, hur stolt jag är över honom och alltför gärna pratar på i all evighet om hans prioriteringar och tankar och liv.
Men att forma allt det där på några rader är väl att hoppas på för mycket. För hur han älskar oss och hur vi älskar honom, går såklart inte att få ner med ord.

Liten fråga

Liten fråga. Är blogspot väldigt krångligt att kommentera på om man inte är medlem?
Har någon listat ut vad tricket är, vad man ska välja i den där bläddermenyen som dyker upp?

Just sett "PS I love you". Gör inte det. Ingen hit.

Godnatt

Avslutat filosofiföreläsningen.

Koncentrationen vägrade följa med in, vi slogs och skrek men jag fick gå på föreläsning själv, helt ensam med Wittgenstein och funderingar kring hur och varför språk har en mening. Han blev outsägligt besviken över att han inte fick träffa Koncentrationen.

Jag var tvungen att förklara att det bara inte gick idag, att det inte var upp till mig att bestämma, att jag hade försökt dra in Koncentrationen genom salsdörren, visade upp rivmärken jag fått på armarna i vår kamp, och märkena som blivit på väggen där Koncentrationen satt sina upp sina fyra ben som bromsklossar när jag skulle dra in den i klassrummet. Motståndet hade inga gränser, idag var inte Koncentrationens dag. De gälla tjut som seglade upp ur dess hals ekade i Kungshuset, det hela blev ganska pinsamt.

Wittgenstein blev uppenbart sur, gjorde den där snörpiga minen och tryckte upp glasögonen på näsan som han alltid gör när han tycker folk behandlar honom som att de inte visste vem han var.

Om ni frågar mig så tycker jag minsann att Wittgenstein kan sköta sina kort lite bättre han också. Man är faktiskt två i en relation, och han bjuder inte precis in Koncentrationen att sitta ner i hans massagestol och sen äta havrekakor och dricka glögg (och det är inte bara för att glögg inte finns att köpa i affärerna än).



Nästa vecka ska vi ha fem timmar i skolan. Först föreläsning och sen textstudium. Textstudium är galna.

Man bli galen. De andra älskar att bli galna men jag kan inte riktigt hoppa på det tåget. Det känns som att tåget inte går till något ställe som förgyller mitt liv.

Efter de där fem timmarna ska vi fira. Mest ville vi fira, så vi bestämde att fira att vi inte blir utkastade från vårt anrika Kungshus. YEEEY! Fanfarljudfil!!! Inte än, i alla fall.

Jag skulle gärna berätta lite om vad vi pratade om igår. The crazyness. Hur vi fick ca 18 frågor och ägnade första timmen åt att gå igenom den första.


"Är åtskildhet en egenskap? -Det kan det väl inte vara, man måste ju vara två för att vara åtskilda, man kan inte vara det själv, oberoende av något annat. - Men viilken egenskap är egentligen oberoende av något annat? Allt är väl relativt?"

"Vad är de definierade egenskaperna för ting?"

"Färg är (såklart!) ingen egenskap- hur definierar vi färg då? vad orsakar färg?"

"Vad är skillnaden mellan sakläge och sakförhållande?"

"Vad menar Wittgenstein när han säger världen, vad är världen?"

"Var går gränsen för enkla och sammansatta entiter enligt Russel?"

"Allt som kan tänkas är logiskt, eftersom världen är logisk".

"Om vi plötsligt upptäcker ett nytt användningsområde för något, eller en ny tanke, är inget nytt med den, den har funnits där hela tiden. För alla ting innehåller alla möjliga saklägen och sakförhållanden i sig själva. "

Jag kan inte illustrera galenskapen som grep oss alla, mig lite mindre än de övriga. Egentligen krossades bänkar, träd planterades i golvet, folk grät i hörn och skrek "JAG FINNS INTE!!!" vi byggde också en prototyp av en rund fyrkant och undrade hur den kan ha mening.


Fredageftermiddag. Har övergett alla jag känner att falla ner i avgrunden som blir då jag inte är närvarande, för att istället låsa in mig på mitt rum med mina tre hänglås och göra nåt estetiskt, mystiskt. Vi får se vad det blir. Det kan bli att ta del av andras kreativitet. Som att läsa. Eller se en film.


NEDAN: En liten skiss av en favorittecknare, BRIAN FROUD (googla honom, speciellt hans goblins är outstanding) ni kommer hitta honom i min länklista som dyker upp... en av de kommande dagarna (hur många dagar ingår i de kommande dagarna? Egentligen alla som någonsin kommer komma. Men egentligen brukar man mena de ungefär de två till fem närmast kommande dagarna. En språkfilosofisk fråga. Tror jag.)

Bara bilder

Sånt här tycker jag om att ägna mig åt ibland. Bara att den tiden inte dyker upp så ofta. Jag ska verkligen försöka ta mig den tiden... Det är väldigt mysigt och avkopplande.

Har försökt ta lite vettiga kort på mig själv- och misslyckats. Nu ska jag trycka i mig lite frukost.

Upproret mot studietimmen

Var på bibblan och satt vid ett av de fantastiska stora fönstrena och trodde jag skulle ramla ut. Nätshoppade lite juklappar till familjen.

Och jag längtar så till jul. Mycket mer än vanligt. Blir ivrig och ser framför mig allt det där julpyntandet, hur rummen rödglittrar och jag sätter ut små tomteälvor i mammas och pappas bokhylla, hur de inte kan balansera snöbomullen under dem. Och jag längtar efter att julbaka, att titta på Kan du Vissla Johanna på julafton, efter att smaka julskinka på danföredan, rulla marsipanbollar, gå på Liseberg och titta i småhus med massa hantverkare och tralla till välkänd julmusik man har hört varje december i decennium.

Jag skulle egentligen plugga filosofi. Originaltexter. Hell. ca 2 timmar per 10 sidor. Nu hade jag 22 sidor. Ni kan göra den matten själv. kall svett trängde ur porerna när jag bläddrade igenom tätskrivna texten.
Så tänkte jag. Att näää, Pennylane. Det är ingen dag för detta. To hell (you heard me ya fakker HELL!!) with it. Så jag reste mig, släppte ut alla de där agrassionerna, stolen bakom mig välte och smällen ekade genom smygtystnaden på biblioteket. Men jag var inte nöjd med det, det räckte inte. Jag lyfte upp den, höll den högt över huvudet, hoppade upp på ett av de lackerade skrivborden och drämde med ett avgrundsvrål stolen i golvet. Träflisorna flög, barn grät och kvinnor hukade sig över de små. Mitt adrenalin pumpade.

- Idag! Är ingen! Ingen! Dag! För! Originaltexter! Jag säger! Neeeej!!!

Avgrundsvrålet var inte av denna världen. Jag är inte en vrålande människa i vanliga fall.

Ni förstår ju själva. Tystnaden. Blodet pumpade häftigt, andningen blev häftigare och till slut spracl tshirten. Jag tog sikte på en hyfsat snygg kille, pekade på honom och gav honom arga minen, så han gav mig sin tshirt. Det är en motorcykel på den.

Frustrationen hade lämnat mig och surrade i rummet. Folkmassan var stor, pressen galen. Jag klev ner från bordet, rättade till mina nya tshirt och en väg genom folkassan öppnades. De enda som var påstridiga var Aftonbladet, men jag höll handen för ansiktet så de fick varken bilder eller kommentarer.

- Den som säger ett ord till någon hittar jag! Belieeeeeve me.

Jag riktade mitt rakaste, argaste finger mot allihop, en i taget och sa "höm!". 187 stycken människor. Det tog ett tag, men gjorde sitt för att stoppa allt galet skvaller. Efter gled jag ner för trappräcket och drack kaffe.

Och nu. Nu händer det. Jag öppnar en bok. En skönlitterär, skapad för njutning. Raderna glider i mig som smör i stekpannan. Inte en rad behöver analyseras, kommas ihåg. Ett mjukt språk som vill att jag har det bekvämt och gärna känner mig lite hög.
De mest fantastiska timmarna på flera veckor. Oslagbart. Småkåtheten pirrar runt i kroppen.

Boken är alltså

MARE KANDRES Aliide Aliide:

"Vid blotta anblicken av kritorna (som för övrigt var av en ny,
dyr sort hon aldrig förut sett, och luktade så ljuvligt gott av mandel, vax,
smör, potatis och solvarmt vete att hon nästan hade lust att äta upp dem
istället) uppfylldes hon ögonblickligen av en bild som hon tydligen under den
senaste tiden, sig själv ovetandes, burit omkring på inombords. En bild som nu,
när hon insupit kritlukterna, i all sin härlighet eller ohygglighet, vilket det
nu kunde tänkas vara, rigjordes, bröt igenom och överväldigade henne totalt.

Hon kastade sig handlöst ner över bordskivan för att så snabbt
som möjligt, innan det blev försent, försöka få ner alltsammans på det ynkliga,
vita pappersark hon nu hade till sitt förfogande. (...)

Det blev öde, tyst och kallt inombords. hon frös. Rummet
upplevde hon nu som ytterligt kallt, torftigt möblerat och illa belyst. Och när
hon sen såg ner på bordet och papperet hon just fyllt fann hon, till sin stora
fasa, att det hade hänt igen!

Att kritorna hon använt-en röd och en svart- formligen smulats
sönder under ritandets gång! De hade gått av och nötts ner, och runt just hennes
plats vid bordet låg fullt med olikfärgade kritsmulor utspridda! Fingrarna
kändes alldeles varma, nästan heta, fingertopparna var glatta, det värkte i
högerarmen, ända upp till axeln, och smärtan gick i strålar ut över bröstet och
upp i huvudet."

Underbart. Denna exentriskhet över Aliide och över språket. Staden är på bristningsgränsen, allt är så fruktansvärt mycket, eller så fruktansvärt lite.

Där satt också en gubbe som pratade med en man från Irak och försökte rätta till hans svenska lite grann. Han var väldigt snäll och Irak-killen verkade så glad över att lära sig nyttiga saker. Som att volvo har en egen hemsida. Och snabbaste bilvägen till tyskland. Och att man inte säger "nej" när man ska hålla med om att det är dåligt väder.

Gubbe: -Du gör lite fel ibland. Du säger nej när du ska säga ja. Alltså. Om jag säger "Härligt väder idag" ska du säga ja. Alltså, om du vill hålla med. Inte nej. Förstår du. Felet är att du säger nej när du ska säga ja. Många gör det.

Jaha. Och hur får man läsare till en sån här sak då?

Hallå! Alla ni! Läs mig! Se mig! komsikomsi. Skriv hej! skriv att ni har läst mig.

Skriv och berätta hur man gör sin rubrik lite mer fancy! Vinka!

Säg godnatt.

Godnatt

GUD, jag önskar så att det var jag som gjorde dessa bilder. Se och fascineras på http://www.flickr.com/photos/lierre/3423029757/

Allihop är en riktigt ögongodis.

The Notebook och lite funderingar

Så. Har man blivit bloggare nu.

Här ska jag skriva precis det jag känner för att skriva. Antingen saker som är sanna, eller som inte är sanna. Kanske totalt jävla galna historier. Kanske ganska tråkiga saker som är vardagsgrå och lite regniga.

Nu känner jag för att skriva att jag just sett The Notebook. Har länge velat se en förutsägbar romantisk film med vackra människor i en vacker miljö och utan massa politik och moralfrågor att ta ställning till. Det enda man var tvungen att fundera lite på var vilken av killarna hon skulle ta. Och hon gjorde det vågade, galna valet och det blev jackpott och de levde lyckliga i alla sina dagar. Och så grät jag en skvätt. Sådär hysterisk snyftande gråt som går över när eftertexterna kommer.
















Varför kan man inte bara ramla in i den där Fantastiska Kärleken som är så jävla rätt och som får en att skratta och svinga sig i lyktstolpar hela tiden? Det är väl inte realistiskt. Och jag är vanligtvis ganska realistisk. Men SHIT vad GÖTT det hade varit!

- Men hej! Där är ju du!
- Jamen, tjena! Det är ju du!
-Ja!! Läget? Förresten, tycker du också om prata med mörk röst och säga absurda saker när du ska vara som roligast?
-Jaaa! Du då, gillar du att köra oneliners från Scrubs och låtsas att du gör så naturligt och hoppas att andra ska tro att det faktiskt är naturligt?
- Ya know I do baby! (obs, med Turks röst)
- Kommer du höra av dig när du är glad och ledsen för att du vill att jag ska veta när du är glad och ledsen?
-Ja!
- Jag med!
- (i kör:) Låt oss leva för varandra!

egentligen vill jag nog inte ha det sådär sliskigt och vackert och puttenuttigt rågat med fantastiskhet. Fast egentligen så vill jag väl det. Som alla andra.

Hujedamig.

Min inkorg fortsätter att vara tom. Den enda som skriver till mig just nu är tradera, om förlorade aktioner på olika muminkoppar.


Jag har ett vindsfönster som det småregnar på nu. Hårda droppar som funderar innan de faller, och när de faller så kommer det ett helt gäng. "pumpumpumm.....pumpum!....pum...pumpumpum!) Det är fint. Jag förundras över hur fantastiskt mitt takfönster är.

Saker jag vill ha på bloggen:

• Små anekdoter som jag ser på promenader
  
• Funderingar kring och citat från min bok jag skriver och som snart borde vara färdig


• Alla mina framtidsnojor


• Frustration över tjafs och bråk och diskussioner som alla andra har fel i och jag rätt i.


• Filmer jag älskar och vill hålla monolog om


• Bilder som är vackra och tuffa som jag vill ha på väggen men inte skriver ut för att jag aldrig kan välja vilka jag ska skriva ut.


• Låtcitat när jag ramlar på nåt jag tycker om.


• Funderingar om kärlek och hur man ska fundera kring det egentligen... (Usch. Finns tusen bloggar om det. Men men. Den här bloggen är ju främst för din skull, kära Pennylane.)


• Snygga foton jag tar och redigerar och vill skryta med. Jag får faktiskt till en hel del snygga grejer när jag lägger manken till, tycker jag. Let's see vad ni säger. Sen. Imorgon kanske.


• Konstiga människor som jag träffar.

Ja, jag har inte riktigt fått the hang of it än. Vill ha dit en annan bild men misslyckas. Och jag tror att inlägget kommer se lite konstigt ut när jag är färdig.

Men! Tvivla ej! Jag ska få till det! Och allt kommer bli lysande och intressant och babbligt.

Godnatt min skatt.