Petsson

Jag är Petsson.
Sitter i köket och stirrar ut på regnvädret, fast jag har ingen Findus, bara massa randiga hårlöss på fönsterkarmen som suckar i takt med mig.

Hunden suckar.

Hunden är min randiga hårlus.


Det regnar och har inte blivit ljust idag, och nu är klockan ett och snart är det mörkt.

Ingen hör av sig.

Hunden ligger på golvet och är ledsen och ensam. Jag kan inte fylla all plats som mina föräldrar lämnat tom medan de är på en spännande IKEA-utflykt.
Hon suckar. Hon går. Hon hittar inget bättre och kommer tillbaka.


Det finns för lite tid för det som är roligt.
Det finns inget som är särskilt roligt

Inget av det är sant. Det känns inte ens så, inte egentligen.


Ingenting känns möjligt
och ingenting känns riktigt meningsfullt.

Lite mer mitt i prick.

Det känns inte ens riktigt meningsfullt att tänka på att vi ska till Indien om inte så lång tid.

Filosofin börjar bli greppbar. Jag borde vara väldigt glad och lättad.


Argh (utan utropstecken för det är mer ett uppgivet konstaterande än ett utrop)

Det blir såhär alldeles för ofta. Lust och motivation rinner ut genom stortån och armbågen. Ingen tanke på ingen och inget fyller på uppifrån.

Det blir så misstänkt ofta när jag är påväg från Hällingsjö till Malmö.



Jag borde skriva att glatt inlägg om 3Dfilmen jag och mamma var och såg igår.
Skriva att det var spännande och fascinerande och roligt och hisnande. Men det gör jag inte.

Ni får tänka er det glada energirika inlägget om Disneys "En julsaga"i 3D, och att jag ser fram emot Alice i Underlandet i 3D.

Det finns en anledning att gå på bio igen.

En liten bild kan jag väl åstadkomma i alla fall: Nedan skådar ni Scrooge. Som... öh, mall? har de haft vår allverktygs-aktige guldklimp JIM CARREY

OBS. Hans arm sticker ut ur bioduken.