Upproret mot studietimmen

Var på bibblan och satt vid ett av de fantastiska stora fönstrena och trodde jag skulle ramla ut. Nätshoppade lite juklappar till familjen.

Och jag längtar så till jul. Mycket mer än vanligt. Blir ivrig och ser framför mig allt det där julpyntandet, hur rummen rödglittrar och jag sätter ut små tomteälvor i mammas och pappas bokhylla, hur de inte kan balansera snöbomullen under dem. Och jag längtar efter att julbaka, att titta på Kan du Vissla Johanna på julafton, efter att smaka julskinka på danföredan, rulla marsipanbollar, gå på Liseberg och titta i småhus med massa hantverkare och tralla till välkänd julmusik man har hört varje december i decennium.

Jag skulle egentligen plugga filosofi. Originaltexter. Hell. ca 2 timmar per 10 sidor. Nu hade jag 22 sidor. Ni kan göra den matten själv. kall svett trängde ur porerna när jag bläddrade igenom tätskrivna texten.
Så tänkte jag. Att näää, Pennylane. Det är ingen dag för detta. To hell (you heard me ya fakker HELL!!) with it. Så jag reste mig, släppte ut alla de där agrassionerna, stolen bakom mig välte och smällen ekade genom smygtystnaden på biblioteket. Men jag var inte nöjd med det, det räckte inte. Jag lyfte upp den, höll den högt över huvudet, hoppade upp på ett av de lackerade skrivborden och drämde med ett avgrundsvrål stolen i golvet. Träflisorna flög, barn grät och kvinnor hukade sig över de små. Mitt adrenalin pumpade.

- Idag! Är ingen! Ingen! Dag! För! Originaltexter! Jag säger! Neeeej!!!

Avgrundsvrålet var inte av denna världen. Jag är inte en vrålande människa i vanliga fall.

Ni förstår ju själva. Tystnaden. Blodet pumpade häftigt, andningen blev häftigare och till slut spracl tshirten. Jag tog sikte på en hyfsat snygg kille, pekade på honom och gav honom arga minen, så han gav mig sin tshirt. Det är en motorcykel på den.

Frustrationen hade lämnat mig och surrade i rummet. Folkmassan var stor, pressen galen. Jag klev ner från bordet, rättade till mina nya tshirt och en väg genom folkassan öppnades. De enda som var påstridiga var Aftonbladet, men jag höll handen för ansiktet så de fick varken bilder eller kommentarer.

- Den som säger ett ord till någon hittar jag! Belieeeeeve me.

Jag riktade mitt rakaste, argaste finger mot allihop, en i taget och sa "höm!". 187 stycken människor. Det tog ett tag, men gjorde sitt för att stoppa allt galet skvaller. Efter gled jag ner för trappräcket och drack kaffe.

Och nu. Nu händer det. Jag öppnar en bok. En skönlitterär, skapad för njutning. Raderna glider i mig som smör i stekpannan. Inte en rad behöver analyseras, kommas ihåg. Ett mjukt språk som vill att jag har det bekvämt och gärna känner mig lite hög.
De mest fantastiska timmarna på flera veckor. Oslagbart. Småkåtheten pirrar runt i kroppen.

Boken är alltså

MARE KANDRES Aliide Aliide:

"Vid blotta anblicken av kritorna (som för övrigt var av en ny,
dyr sort hon aldrig förut sett, och luktade så ljuvligt gott av mandel, vax,
smör, potatis och solvarmt vete att hon nästan hade lust att äta upp dem
istället) uppfylldes hon ögonblickligen av en bild som hon tydligen under den
senaste tiden, sig själv ovetandes, burit omkring på inombords. En bild som nu,
när hon insupit kritlukterna, i all sin härlighet eller ohygglighet, vilket det
nu kunde tänkas vara, rigjordes, bröt igenom och överväldigade henne totalt.

Hon kastade sig handlöst ner över bordskivan för att så snabbt
som möjligt, innan det blev försent, försöka få ner alltsammans på det ynkliga,
vita pappersark hon nu hade till sitt förfogande. (...)

Det blev öde, tyst och kallt inombords. hon frös. Rummet
upplevde hon nu som ytterligt kallt, torftigt möblerat och illa belyst. Och när
hon sen såg ner på bordet och papperet hon just fyllt fann hon, till sin stora
fasa, att det hade hänt igen!

Att kritorna hon använt-en röd och en svart- formligen smulats
sönder under ritandets gång! De hade gått av och nötts ner, och runt just hennes
plats vid bordet låg fullt med olikfärgade kritsmulor utspridda! Fingrarna
kändes alldeles varma, nästan heta, fingertopparna var glatta, det värkte i
högerarmen, ända upp till axeln, och smärtan gick i strålar ut över bröstet och
upp i huvudet."

Underbart. Denna exentriskhet över Aliide och över språket. Staden är på bristningsgränsen, allt är så fruktansvärt mycket, eller så fruktansvärt lite.

Där satt också en gubbe som pratade med en man från Irak och försökte rätta till hans svenska lite grann. Han var väldigt snäll och Irak-killen verkade så glad över att lära sig nyttiga saker. Som att volvo har en egen hemsida. Och snabbaste bilvägen till tyskland. Och att man inte säger "nej" när man ska hålla med om att det är dåligt väder.

Gubbe: -Du gör lite fel ibland. Du säger nej när du ska säga ja. Alltså. Om jag säger "Härligt väder idag" ska du säga ja. Alltså, om du vill hålla med. Inte nej. Förstår du. Felet är att du säger nej när du ska säga ja. Många gör det.