Mer roman

Nu har jag fixat och trixat bort timmar av mitt liv. Kanske är det tanken på dessa förlorade stunder jag kommer ångra på dödsbädden. Eller kanske är detta början på något stort, en framtid som webbdesigner. Timmarna jag kommer minnas som de som utlöste mitt riktiga jag.

Ja. Skillnaden är inte så stor men ganska. Ny bredd på bloggen. Ny färg på ramen runtom. Ny bakgrund. Ny pappersfärg. Ny bild. Ny storlek på bilden. Nytt radavstånd. Ny radlängd. Ny tjocklek på vissa linjer.

Här kommer ett litet utdrag ur min roman. Anledningen till att jag valt just detta är inte att det är bäst av allt i hela boken. Ärligt talat har jag svårt att hitta något som känns bra. Det finns alltid massa fåniga formuleringar, dåliga meningsbyggnader. Framför allt massa dåliga meningsinledningar. Jag hatar när jag inleder en mening med "När." eller med "Hon", "Han", "Sen". Uschamej.

Här kommer det håll i er!

Ur "Stoppa lek", Av Jenny Green

Hon sitter tyst och skjuter ut min stol med fötterna. Det skrapar högre än vanligt mot golvet. Jag sätter mig men lutar inte ryggen mot ryggstödet. Köket är helt mörkt, hennes morgonrock ser grå ut fastän den är ljusröd. Hon lägger händerna på bordet och lutar sig mot mig.
– Pappa vill att du kommer och hälsar på honom i helgen. I huset.
Jag låter henne hålla hårt om mina händer och stryker tummen över hennes fingrar. Hon är liten på stolen, når knappt över bordskanten. Kinderna hänger, om jag skulle röra vid dem nu skulle de fastna i min handhud, precis som mormors.
– Om du vill att jag är hemma så är jag det.
Mitt underhår drar i nacken och känns som strängarna på äggskäran, kinderna är tvingas uppåt, stramar över ansiktskelettet, alla ben syns säkert tydligt igenom min hud. Jag är har förändrats nu, är från en annan värld. Inte samma som mamma mittemot med grå mormorskinder. Jag hoppas att hon säger att hon klarar sig. Att det ska bli skönt att vara ensam en helg. Att hon behöver vara ifred för att göra lite grejer på stan och städa. Men hon blinkar bara hårt med båda ögonen och drar in snor i näsan. Om man gör så kan det åka upp i hjärnan.
– Mamma, jag vill inte åka till det där äckliga huset, jag vill inte. Det blåser skitmycket och säkert finns det inte ens sängar.
– Jodå Myran. Det är mer iordninggjort nu. Och det är bara två dagar. Och om du är ledsen så kommer jag och hämtar dej. Direkt. Bara ring så kommer jag och tar med dej hem igen. Tillbaka hem.
– Men jag kommer inte tycka det är roligt. Och jag kommer längta hit hela tiden. Bara så du vet.
Hon nickar och blir rakare i ryggen.
Jag sitter helt stilla och blundar som när man ber till Gud, letar efter den nya My och allt som är nytt med henne. Hårknuten kliar och sticker men jag låter den vara och pillar nästan inte alls.