Romanutdrag

ROMANUTDRAG, NYREDIGERAT. Nuvarande titel:
Stoppa lek

" Göran ska bara kopiera i fem minuter och ingen säger någonting när han frågar om vi klarar oss. Dörren smäller igen bakom honom och allt börjar röra sig. Erik kommer bort till min bänk direkt. Han tittar på var jag är i matteboken och så tumbrottas vi.
Fredrik smäller i bänklocket och ritar en kille med en snopp på huvudet på tavlan. Filip skrattar och då ritar Fredrik en boll med ben och skriver Lina. Det ser inte alls ut som hon, inte egentligen.
– Men kolla här då!
Egentligen ska man inte kolla när han håller på sådär, men man gör det ändå. Långsamt ritar han på tavlan, man ser inte var han gör och Filip lutar sig för att kunna se. När Fredrik är färdigt flyttar han på sig och man ser. Man ser direkt. Man ser en streckgubbe med bröst som ligger ner, och en med snopp som ligger ovanpå. Och så ser man vilka namn han har skrivit.
– Kolla då! Är det likt? Är det? Visst är det så Mys bröst ser ut?
Alla öppnar munnarna och fyller rummet med skratt, några pekar, skrattet ökar, ingen kan sluta, blickarna bränner hål på mina bröst, de börjar blöda av brännsåren, blodet rinner ner mot magen. I verkligheten är de inte alls så stora som på teckningen, egentligen finns de knappt. De skrattar, någon får andnöd och ramlar ihop på golvet, blodet stelnar i ränder under tröjan och hela klassen ställer sig som en mur, det är inte bara klassen, andra har kommit dit nu också, trettio personer, eller sjuttio kanske, det går en människomur genom rummet som aldrig slutar skratta och bara ser på mina bröst och hur de blöder. Jag kurar ihop mig och lägger mig på bänken, trycker händerna för öronen så hårt att det susar. Erik står kvar, rör sig inte, blinkar inte ens, bara drar i tröjärmarna och knaket i sömmarna överröstar alla skrik och skratt. Han snörvlar när han går till sin plats och när Göran kommer tillbaka är Eriks snörvlande det enda som hörs. Teckningen är utsuddad men den syns fortfarande som en blekrosa skugga, streckgubbarna och snoppen och brösten och tavlan skriker ut namnen så högt att det inte går att höra vad Göran pratar om långt där framme vid katedern. Jag försöker att inte titta på teckningen, men Erik slutar inte snörvla och det går inte att glömma när han snörvlar sådär."

Ser att det är lite fel här och där, lite långa meningar, satser som skulle byta plats. Men i stort känner jag mig nöjd. Fäll en god eller ond kommentar, jag är övad i all möjlig respons! Blir bara glad över reaktioner.