Fars dag

Till Pappa.

Han är fantastisk, såklart. Annars hade han aldrig fått ett inlägg i min blogg.
han kan beskrivas som fantastiskt cool, med sin egen ganska påhittade hippie/scout-stil, alla sina idéer om att man inte ska bry sig om att sträva efter förgängliga saker, och inte gå på kapitalismens kunsumera mera-slagord, samtidigt som han går runt och småfnissar i flera dagar när han skaffat sig en ny mobiltelefon. Eller en ny väska. Eller en liten minificklampa. Eller en superpraktisk fickkniv, som man aldrig vet när man kan få använding för. Kanske när björnen kommer rusande mot en i skogen, eller när man ska sprätta upp en IKEA-förpackning.

När jag var liten sa pappa i något sammanhang att han gärna skulle bli bortförd av utomjordingar, för det skulle vara så spännande. (Kanske efter att ha sett en film, det finns ju OÄNDLIGT många sevärda filmer som handlar om utomjordingar som intar jorden, för bort oss, styr oss, etc)

Jag såg ett scenario framför mig. Hur vi en kväll skulle gå ut och mata hästarna, och hitta ett rymdskepp i trädgården. Kanske på kullen vid eken. Det skulle lysa lite magiskt och en metallicfärgad varelse skulle stå där och vinka till sig pappa. Bakom honom står jag, en fantastisk liten dotter, min lika fantastiska bror.
Vi skulle sträcka oss efter honom, samtidigt som vi klamrar oss fast vi mammas ben, medan han glatt vinkar och kliver in i det där magiska ljuset och en automatisk dörr åker ner efter honom.
Allt som sen skulle vara kvar var några märken i gräsmattan, där vi skulle kunna stå och sjunga Ja må han leva på hans födelsedag.

Hur min pappa kunde stå och ärligt upprepa att han skulle välja bort oss för ett okänt liv i universum var oförståeligt och gjorde mig outsägligt ledsen.

Men det kom inga utomjordingar. Än i alla fall.

Rymlivet är precis samma som när han ibland vill köpa en stuga i norrlands skogar, eller en lägenhet på strandpromenaden i Palma, Mallorca.
Han skulle kanske gärna vilja vara just sådär fri och obunden. Ibland i alla fall.
Men när det väl kommer till kritan, så skulle han aldrig någonsin välja medelhavet, orörda skogar eller ens ett liv i rymden, hellre än att vara hemma på gården med mamma och Johan.
Hellre än att sitta på altanen och dricka folköl, titta på hästarna, gissa vem som är ute och går med hunden på åkern, räkna hur många gånger i veckan grannen klipper gräset och småskrocka lite över hur skönt det är att bara vara.


Min pappa är sjukt jobbig. Man kan hålla långa monologer om hur kul man haft i helgen, eller berätta om en bok, eller peka på något fint på gatan, allt utan att han ens blinkar, och man vet inte om han hört, eller tycker man är knäpp, eller håller med fullständigt.
Som att man sitter i en av de där ljudisolerade burarna från Söndagsöppet och han står utanför och har stängt av ljudet.

Eller när vi film, och det verkar som att den cancersjuka mamman faktiskt ska dö, eller de två älskande inte ska finna tillbaka till varandra, eller att huvudpersonen ska hoppa från ett tak, fastän han uppenbart har massa kvar att leva för. Då kan min far snurra runt i fotöljen och kräva ett svar, HUR KOMMER DET GÅ??? VEM DÖR? FÅR DE INTE VARANDRA?! och han ställer till men ett jäkla oväsen och vägrar se klart filmen om den slutar sorgligt.
Han kan, mitt i upplösningen, storma upp för trappan och mumla något om att "dumheter, onödigt och man kan ju inte....". Sen ligger han med öronen fyllda med Katie Melua och läser kinesisk filosofi resten av kvällen.

När jag började bli stor och ville gå på krogen på helgerna, vägrade han ge sitt medhåll och tyckte alltid det ver lika fånigt. För TÄNK om något händer!? Tänk på alla jävlar som gömmer sig i buskar, eller på dansgolvet med en liten drogpåse som de bara väntar på att få hälla ner i ens öl. Det är då alltid säkrare att vara hemma och dricka te, så han slipper vrida och vända sig av oro på natten.


Det är de små sakerna, ur vilka all kärlek lyser rakt igenom honom.
Hur det riktigt bubblar lycka i honom när jag är berättar hur nöjd jag är med mitt liv, när han förstår att det finns saker som verkligen verkligen gör mig lycklig. Och hur han är först med att berätta för nära och kära om sina barns prestationer.

Och när något är tungt och jobbigt för mig, så är inte han den som kastar sig på golvet av sorg och empati.
Men sättet han säger "det är så det är, det ordnar sig" utstrålar alla önskningar och förhoppningar om att jag ska veta att jag kommer ta mig igenom det här också. Om någon står längst fram med det största heja Jenny-plakatet, så är det han.

När jag var liten och gnällde över att hela helgen var tom på planering, och han svarade att jag skulle vara glad över det, att det var det mysigaste han kunde tänka sig, förstod jag mig inte alls på hans filosofi.
Men nu, när jag har planer fram tills jag är 32 och det så gott som alltid ligger smågrejer och väntar på att få tid och plats i kalendern, är jag väldigt glad över att han har tryckt på mig hur värdefullt det är att bara sitta rakt uppochner och kunna vara helt nöjd med det.
Han är anledningen till att jag förstår att det är kvalitetstid att sitta på altanen hela dagen och kanske ta en sväng med hunden. För när man dör är det inte alla presteringar man kommer ihåg, utan just dagar i solen på altanen.

Han kommer och hälsar på mig. Ska stanna två nätter och packar väskan tre dagar innan. Jag kan se honom hemma i köket, där han studsar på stället över tanken på att åka tåg och sen träffa mig och glida runt på gatorna i någon stad som jag befinner mig i, och i två hela dagar ta del av min värld.
Han kommer. Och allt är lugnt och sansat och naturligt. Vi sitter på mitt rum och läser varsin bok, lyssnar på min musik och hans musik och vår musik. Vi promenerar, hand i hand och pratar om livet, om världen och om vad som verkligen spelar roll.
Det är något, kanske tonfallet, hans sätt att gå, eller kanske att han gungar lite fram och tillbaka med vår gemensamma klump av händer, som strålar ut att han vet att det till stor del är hans förtjänst att jag går bredvid honom som en lycklig människa.


Det här skulle bli ett fantastiskt inlägg. Det skulle på några kompakta rader rymma hela min fars person och en hel rad små anekdoter man kan fnissa åt. Det skulle framgå precis hur mycket jag älskar honom, hur stolt jag är över honom och alltför gärna pratar på i all evighet om hans prioriteringar och tankar och liv.
Men att forma allt det där på några rader är väl att hoppas på för mycket. För hur han älskar oss och hur vi älskar honom, går såklart inte att få ner med ord.