Lärarvikarierande och dess problem

Jag sätter detta inlägg under "filosofi", för jag ser det som ett dilemma, något psykologiskt/filosofiskt problem med för många sidor.

Jag har jobbat. Vikarierat, haft lektioner med åttor och nior.

Dagen har flutit på, det har varit ganska lugnt och skönt i klassrummet. Möjlighet till att arbeta, om eleverna väljer det, vilket några faktiskt gör. Mer än så hade jag knappt väntat mig.

Ändå har jag en känsla av att allt gick bra av ren slump idag. Det var en slump att De Stökiga inte stökade för mycket idag, inte så högljutt. Men imorgon, om de vill stöka runt, så gör de det, och då har jag inget att sätta emot.

Vem har det egentligen? Allt man kan slåss med är sin auktoritet, och jag ger inget auktoritärt intryck. Medellång. Inga muskler. Bröst och lena kinder istället för snopp och raspig skäggstubb. Inga rynkor efter ett liv med ett bistert leende och genomborrande blick. Jag ser så jävla snäll ut. Om de vill dansa på bänkarna och spela musik högt ur mobiler och kasta böcker på varandra kan jag bara säga åt dem att sluta. Jag kan inte ens tvinga dem att gå ut ur klassrummet. Jag kan eventuellt hindra dem från att komma in, men inte tvinga dem att gå.
Om de vill skiter de fullständigt i mig och illusionen av en tunn fasad av överhet jag kanske, eventuellt, lyckats ge några, skulle rasa framför allas ögon.

Så därför, när det börjar lysa stökighet i De Stökigas ögon, och de börjar vandra runt, höja musiken och slå i bänkarna, börjar rädsla flyta runt i min kropp. För jag är så jävla hjälplös. Fysiskt och psykiskt underlägsen. Jag har inte hela mitt koola gäng bakom mig i klassrummet. Men att inte säga till De Stökiga är att öppet och utan motstånd skylta med min brist på kontroll och auktoritet. Men att säga till dem är samma sak. De skrattar åt mig, skiter i mig, går rakt förbi och höjer musiken och jag står avväpnad, nej vänta, jag hade aldrig några vapen.
Det enda som händer när jag säger till eller inte säger till är att de andra i klassen ser hur liten och hjälplös jag är.
Den enda jag kan få att lämna klassrummet är jag själv.

Så när jag lämnar en lektion vet jag att jag har varit en katastroflärare, vad jag än har gjort. Antagligen har jag hjälpt de som redan klarar sig, sagt till de som bara stökar lite grann och inte ens gett mig på det berg som De Stökiga utgör. I bästa fall har jag snappat upp några namn som jag kan rapportera vidare till ordinarie lärare. Som att ordinarie lärare bryr sig om vem som gjorde vad förra torsdagen, när denne kommer tillbaka.


Men några lyssnar på mig, några ber mig om hjälp och jag hjälper. De är duktiga på engelska.


Lärarna har så bra idéer, tänker stort, långt. Säger att de skriver bokrecensioner med klassen, och när de får in "recensioner" som:

"Den var bra, spännande och rolig. Den handlar om en tjej som går i skolan och inte har någon kompis."

Då ger de inte upp utan blir sporrade. De jobbar hårdare, anstränger sig mer, ser möjligheter. "Jamen se! Nu har de börjat stava rätt till "alltid" i alla fall! Medan majoriteten av eleverna svarar med skolk och smsande hela lektionen. Inte bara ett sms, utan hela hela hela tiden.

Nu läser de Dönickar och Dårfinkar, den där som gick som teveserie när en annan var liten. Då tyckte jag den var konstig. Nu tror jag den är genialisk.

Kanske är det roligt att ha svenskalektioner, för att svenska ligger mig så varmt om hjärtat och jag blir helt ivrig när de ska diskutera karaktärer och gå igenom grammatik. Eller så är det tråkigt, eftersom hela ämnet bara blir nosat på och sen totalt förkastat, slaktat och bortsopat in i ett hörn. Varje gång går jag från mina idéer om vår gemensamma kärlekssång till litteraturen och skapandet med svenska språket, till att vara nöjd om någon är en gnutta intresserad av hur man ser skillnad på en bok berättad i nutidsform och dåtidsform.

I dunno what to say.

Ps. Alla exempel och citat är påhittade. Utom att de läser Dönickar och dårfinkar. Jag värnar om min tystnadsplikt.