Egentligen slutar det inte, det bara fortsätter på ett annat sätt

Igår droppande jag in hos Elof. In i hennes egna lägenhet. Vi skruvar upp skåpsluckor, pratar om vågade färger i köket. Om dilemmat köksmatta eller inte köksmatta. Vi äter en fräsch vattenmelon som jag köpt med mig lite spontant, pratar om att leva på tjugotvå och åttio fram till nästa löning. Hon poetar till lite fina meningar på kylskåpet. Till exempel

märklig tystnad

Jag nämner att jag tog med mig min romflaska och en cocacola, ifall lusten skulle falla på. Men vi lägger inte så stor vikt på det. Det är bara en liten godsak vi kan ta till om vi vill. Om vi känner för det. Det vet vi inte om vi kommer göra.

Vi kryper upp med filtar i hennes soffa drar ner alldeles nya persienner, metallicfärgade och odammiga (till skillnad från de flesta andra persienner). Blandar en grogg, för det klart vi känner för det. En i alla fall. Kämpar med lagliga voddler, men voddler sviker. Så vi ger oss in i SVT:s nätverkstad. Och Elof säger att SVT, det kan man lita på. Det är grejer det.

Vi tittar på millenniumfilmen. Jag vet inte varför men det känns oerhört vuxet. Att titta på millenniumfilmen.
Det koolaste man kan göra idag är att säga att Stieg Larsson är skit och okulturell och det är inget för mig, nej tack. Men vi ser den, tycker den är bra, Elof berättar om böckerna, vi klagar på manuset som känns lite som ett hafsverk, blandar en liten grogg till. Pratar om socialarbetare, om relationer och giftermål, Mikael Nyqvist hittar en dagbok, Lisbeth hämndvåldtar en gubbe, vi pratar om bra sex och om dåligt sex och eventuella öppna förhållanden.

Första Millennium-filmen tar slut, vi gör mer popcorn, Elof kissar och vi pratar genom toalettdörren, jag skyndar mig att blanda en lagom grogg till oss innan hon kommer ut och ser vilka proportioner som är lagom.

Sen blir det mest snack och millennium står på där i bakgrunden, spelat från lagliga SVTplay, vi pratar om popcornkärnor, skvallrar som kvinnor gör enligt alla stereotyper, pratar om djur, om djuprspöken (Hej Maja!) om djur som älskar stenar, om djur med långa svansar. Elof är bra på att se ut som en leguan.

Allt känns mysigt och vuxet. Att en lördagkväll inte träffa fem, tio, tjugo pers på någon bar/fest/klubb, eller sitta hemma och vara ledsen över att man inte är på en bar/fest/klubb och undra om det är för att man egentligen inte har några vänner.

Istället sitter man i sin väns fina lägenhet. Äter knäckebröd och frukt, popcorn och eventuellt en grogg, en svensk film med Mikael Nyqvist, prata om huruvida han är snygg eller inte.


Lika vuxet kanske det inte var att tömma hela romflaskan, det sista först blandat med Elofs mammas svart vinbärssaft som virke, och sen utan virke.

Men det började bra. Mycket vuxenprat och vuxenkänsla. Inte något påtvingat, ingen YESSSSS- jag-gör-nåt-vuxet-känsla heller. Det bara var där. Helt naturligt.

Och det slutade bra. Småfulla, fnittriga på hennes köksgolv och med en halv tanke på morgondagen, men inte mer.


Fast egentligen slutade det inte, för det slutar egentligen aldrig. Det bara fortsätter på ett annat sätt.