Men var kommer Dalai Lama in i bilden?????

Det händer inte mycket. Jag går upp. Klockan är mycket och jag är trött. Jag gör kaffe och smothie med extra fibrer (fibrerna är inte för att det är gott, om vi säger så...) Ett ägg i ena handen, kaviarstuben i andra.

Läser en novell ur Claire Castillions samling Insekt. Fascineras mer för varje sida. Dricker mer kaffe.

Slår på datorn. Läser en roman som jag ska responsa på. Säger godmorgon till Catrin. Sätter anteckningar i marginalen i mitt open office, lyssnar på musik. Borstar kanske tänderna däremellan.
Läser.

Går en lång promenad i Pildammen. Tittar på änder som paddlar omkring med rumpan i vädret. Som små superkvalitets-flytleksaker. Hur mycket de än kämpar kan de inte paddla ner sig längre än till mitten av kroppen, där flytgrejen sitter. Som outslagna tuplaner på rad. Hela familjen paddlar frenetiskt för att inte drutta ner på ändan, och för att kanske kanske komma någon centimeter till ner i vattnet, där de smarrigaste små algerna flyter omkring.

Svanar är stora. Och läskiga. Och vaggar som en trillinggravid dvärg.


KONSTHALLEN
Var en sväng i konsthallen. Blev helt betagen av Solnedgångarna, av sjön, av himlen på väggen. Moln i små fyrkanter, och snart kommer de att skingras och flyga iväg, men icke! De sitter där de sitter. Klarblå.

Ett rum med hundra fotografier, hundra människor, alla i olika ålder. Spädbarn. Ett år. Två år. Tre år. Fyra. Fem. Sex. En sjuåring lutar sig mot en vägg. En nittonåring har randiga strumpor. (Hon drar upp knäna och sätter dem på stolen alldeles intill rumpan. Det ser mysigt och bekvämt ut, men man lyckades aldrig riktigt få till det själv utan att slå armarna om knäna och pressa dem hårt hårt mot magen. Det var inte bekvämt, man blev trött i armarna och ryggen. Då trodde man att man var tjock, att magen var för stor för att man skulle kunna sitta med fötter och rumpa på samma stol och se söt ut. Så fick man ångest, bara lite, såndär vardagsångest, och tvingade armarna att krama knäna hårt hårt intill kroppen för att bevisa att man faktiskt var så smal att man kunde sitta sådär gulligt och avslappnad och vara så liten att fötter och rumpa får plats på en stol.)

Tonåringar. En man med knullrufs och cigarett. En kille som påminner om någon jag känner. Kvinnor. Män. Gravida. En man i en bil, snart åker han. En tant med en vattenkanna. En gubbe i en fåtölj. Många tanter i fåtöljer. Livet steg för steg stirrar småleende och uttråkat mot mig.

Mitt liv. Deras liv. Små ögonblick som är allas ögonblick. Det kunde varit jag när jag var liten. När jag var nitton. När min bror var sju. Det är min bror när han är sju, det är allas bröder när de är sju, tio, sexton. Det är jag och pappa och mormor och alla andra och bara han på kortet.
För egentligen är det där ögonblicket i bieln bara Sixtens ögonblick. För det är Sixtens bil, sina egna glasögon han har på sig, hans byxor och manchesterväst, och det är han och inte jag som ska åka till den lilla skogsdungen, eller den lilla sjön, eller biografen, strax, alldeles snart. Låt mig bara ta ett foto...

Rakt in i mina ögon stirrar de, och jag kommer in i dem, lägger mig där och vet helt plötsligt vad som finns bakom Agnes skåpsdörrar och vad hon ringat in i tevetidningen. Det är ju Agnes. Vi har ju känt varandra, vi känner ju varandra. Vi är ju en och samma. Det är jag om sextiotre år. Det är Agnes för sextiotre årsedan. Agnes är ett lager av en rysk docka och jag finns någonstans därinne. Jag är en del av en rysk docka och i lager utanpå mig ligger Agnes och Ulrika och Manoel. Vi säljs som en enhet.


Men, var kommer Dalai Lama in i bilden??????

Jag läser en bok av Dalai Lama. Jag har inte öppnat den på ett par veckor. Den är hundrasjuttio sidor lång, jag har sextio sidor kvar. Om jag aldrig läser klart den slutar jag aldrig läsa den.

Han säger
Alla ska älskas.

Han säger
Alla ska älskas lika aktivt av alla.

Han säger
Jag har tvåhundra meditationsövningar du kan göra tålmodigt för att lära dig detta.

Han säger
Alla varelser, mina vänner såsom mina ovänner, har varit min mor och far, min ovän och min vän, i andra liv. I den oändliga kedjan av liv vi har bakom oss.

Bevis, Dalai Lama? Inga? Nähä? En känsla säger du? En allmän övertygelse? Någon uppenbarelse kanske? Nänä, jag fattar.

Men alla är någons mamma. Någons bästa vän, någons dotter, son, någons älskade. Och min vän är någons ovän och någonstans sitter någon och svär över min mormor, hon som har lagt små nougatägg med choklad runtom i mitt liv. Och de tanter jag svär över sitter någon annan och nästan-gråter över när de ringer och säger att smärtan i fötterna är värre, och att maten inte lockar alls längre.

Dalai Lama har berättat för mig
Att alla ägnar hela livet åt exakt samma sak hela tiden. Alla söker lyckan, och vill undvika allt lidande. Det är det livet går ut på, för alla, till sist och syvende är det det vi sysslar med dagarna i ända. Allihop. Till hundra procent. På vilka aviga vägar man än gör det på, är det lycka och brist på smärta som man hoppas hitta när man kommer fram. En del lyckas sämre än andra. Men alla tror att de gör rätt. Till och med Hitler och Bush och Heffaklumparna.

Jag har inte gjort hundratolv meditationsövningar. Jag är inte ens klar med boken. Kanske håller jag på. Var går gränsen för att "hålla på" och "ha lagt på is"? Jag tror inte på reinkarnation.

(bevis, vännen. Statistik. Dokument, mätningar, dokumentärer, avhandlingar?)

Men det funkar ändå. Bland alla de där fotografierna som kanske var jag, min bror eller kanske någon helt annan från Tyskland, eller allihop, gick jag och övade. Stirrade in i ögonen på Alva och tänka att
Jag älskar henne. Hon är som jag. Vi har helt och hållet samma mål med livet. Hon är någons bästa vän. Kanske skulle hon varit min bästa vän om vi träffats. Hon är någons dotter, någon saknar henne. Hon har en ganska onödigt bred mun men det är vackert. (Nej, det ser ju inte klokt ut) Jo. Det gör det. Det är med kärlek hon ser på mig och som jag ser på henne.

Hundra blickar med kärlek som bara skjuter in mot mitten av rummet. Och där stod man.