En dag som verkar vara ur en mysig film om någons liv

Jag är någonstans mittemellan semester och arbetslöshetsstress.

Dagarna är vårsoliga och goda. Trevliga människor, trevlig stad. Trevligt trevligt.

Vad som inte är trevligt är mitt bankkonto. Bättre än inget bankkonto, antar jag. Men jag har inte varit fattigare någon gång. Kanske inte sedan innan jag döptes. Jag tror jag fick ganska mycket pengar i doppresent. Mycket pengar i alla fall för att vara ett spädbarn med sömn och matbehov. Både sömn och mat var gratis på den tiden.

DAGEN:

Vaknade av solljuset. De är här nu. Morgonstrålarna genom fönstret, värmen på golvet.

Amanda kom med hembakta frallor. Vi kokade ägg, bråkade om vem som skulle ha vilken kaffekopp. Gjorde chai alldeles själva, utan indier. Gjorde indiskt kaffe utan indier (tyvärr, får jag väl säga, är zoega fortfarande bäst. Sweden, the land of good coffee. How can that be? Vi har ju inte ens några kaffeträd!)

Vi åt frallor med ost och plommonmarmelad, musli med vaniljyogurt och frukt. Ringklockan ljöd och vem skred genom dörren om inte käre Nyström. Hjärtligt välkommen på lite frukost med vårsolen utanför våra enorma köksfönster.

Trots vårt köks lätta känsla av alla jobbs lunchrum blir det ofta väldigt mysigt därnere. Vi pratade om Amandas syskonbarn som är liten och logisk, om indien, om frierier, om båtar med discomusik. Om biografer med nationalsånger innan filmen och filmer med paus i mitten. Vi tittade på mitt och Pärlans indieninspirerade rum. Folk blir alldeles för o-impade av min fantastiska indiska trumma. Det är ju faktiskt mangoträd och död kamel!

Jag och Nyström promenerar. Köper lite lyxöl åt honom. Sedan hänger vi vid hundhavet nere vid turning torso. Sitter på ett enormt träd och tittar på Amandas daghund Rocko.

Daghunden leker med stenar. Han knuffar omkring dem, rullar sig på dem, stryker huvudet mot dem och slickar dem kärnvänligt. Om det var en hund på landet skulle man tro att han kände sig oerhört ensam. Men icke. Små glada hundar springer fram till Rocko, ropar:

"SHIT VAD KUL DU HAR!!!! JAG VILL OCKSÅ HA KUL! O JÄVLAR DET HÄR SER UNDERBART UT, VAD GÖR DU!!??"

Men Rocko ignorerar dem på ett bestämt men artigt sätt. Bara ibland, någon enstaka gång slutar han gosa med stenen, ser upp på oss som skrattar lite åt honom (MED honom) och säger

"Ja, visst är det underbart. Här har jag och Sten väldigt mysigt och skoj, och där sitter ni och har det skoj. Perfekt. Låt det aldrig ta slut."

Hehe. Det var mysigt.

En promenad genom stan. En glutt på vakarna i isparken, på änderna som simmar i isvatten utan att dö. En annan glutt på gropen där massa grodor kommer ligga och sola sig ovanpå varandra om några månader. Nu är det bara fruset, lite brunt och med några avtuggade vasstrån bredvid.

Lite mat i magen. Helt hysteriskt mycket jobbsökning.


Fint. Bra. Jag kommer ikapp. Jag kopplar om mig.



Ett teplantage ovanför Ooty. Faktiskt hela 6000 meter ovanför havet. Det kan man inte tro!



Solnedgång över det mystiska stenlandskapet i superheliga Hampi. Hampi Hampi. Underbara Hampi. Bäst på hela resan. Stora stenar låter inte så fantastiskt. Men det är det. Underbart lugnt och underligt. Inte minst eftersom ingen faktiskt vet hur stenarna har hamnat där. Antingen vulkanism eller så har det varit flodbotten. Men det ser inte ut som vulkanstenar. Och om det var flodbotten borde de väl inte ligga ovanpå varandra och balansera som de gör?

Hampi igen. Ni ser ju själva hur mystiskt det är. Skulle inte en flods strömmande vatten dra ner de balanserande klipporna från varandra? Jag vet inte. Ingen vet. Även om många experter säkert tycker att de vet. Och de flesta tycker tydligen att de vet att det är vulkanism som har gjort dettahäringa.
I alla fall. Det ovan är min favvoplats i hela Hampi. En klippa inte alltförlångt bort. Promenaden går förbi några snälla försäljare som karvar elefanter ur sten och samlar på mynt. Här kan man vara ensam. Ensamhet i Indien. Tystnad som låter en höra vingslagen från fåglarna ovan.

En halv minut efter att kameran knäppte tog hon järngrepp om min arm, skrek något. Sen kastade hon rutten frukt och sten efter oss. Vi gömde oss på en liten grusväg och fruktade för våra liv på tillbakavägen. Eller i alla fall för att hon och de till synes rara men egentligen galna barnen skulle följa efter oss och kasta sten och frukt i flera kilometer.


Jag och Catrin. The happy Holli-day. En vår-högtid då alla hinduer kastar färg på varandra, skriker HAPPY HOLLI, åker på bilflak och beter sig som att de tagit studenten. Sen går man runt och är färgad och ler i samförstånd till de andra färgade. Extra kul var det att kasta färg på turister.
Efter det här kortet kom det en man och mulade oss med mörkblå färg så vi såg ut som Ida i Emil i Lönneberga, när hon leker tyfussjuk. Ett tag var vi de mest hysteriskt färgade i stan. Det kändes inte så härligt chill längre, utan mer hysteriskt. "HEJ VI ÄR TURISTER OCH DÄRFÖR FÅR VI HYSTERISKT MYCKET MER FÄRG ÄN ALLA ANDRA KOOLA HOLLI-FIRARE!"
Typ. Vi var som vackrast på fotot ovan.