En inlägg om att leka husägare och om att möta en bit krass verklighet på bussen

Göteborg. Hällingsjö. Åker. Skog. Regndis.
Nick Cave and the bad seeds på stereon.

Så lämnade de oss
Allt var packat och färdigt strax efter frukost. De resande kontrollerade sina pass, bytte om, vankade lite hit och dit, åt en macka. Jag inledde huspassningen och släppte ut hästarna, mockade lite snabbt. Sen satt vi alla på köksstolar och pratade om vad som kan tas med i handbagaget och inte. Tittade på klockan, den visade på elva. Halv ett skulle vi ner till bilen. Skorna var i princip på fötterna, handen (i princip) på dörrhandtaget vid halv tolv. De resande kontrollerade sina pass igen. Pratade om eventuellt regn, eventuell flygkrasch, låneböcker som ska tillbaka. Flygrädsla. Tittade på klockan. Tolv. Trummade med fingrarna mot bordskanten en halvtimme till. Men sen bar det av.

Nu sitter mina föräldrar på ett flygplan och huset kontrolleras av mig och bror i några dagar.
Allt är som det brukar. Bara att överhuvudena inte är hemma. Det känns så fort man går innanför dörren. Plötsligt vet man inte hur något fungerar. Är hunden inne? Har inte sett henne de sista fem minuterna. Kanske hon har smitit ut? Genom en hemlig dörr? Genom ett fönster? Kanske har jag glömt kaffekokaren på? Kanske är det dags att elda lite? Eller inte? Kanske har vi eldat alldeles för mycket? Kanske måste vi hälla vatten i pannan. Eller antagligen inte...? Ska man ta en titt på hästarna kanske, de kanske inte går kvar i hagen längre? De kanske springer? Ja, titta. De springer! Rakt mot staketet! Tråden! Tänk om strömmen inte är på? Tänk om de går igenom, nu! De springer för fort, de kommer ramla, halka. Titta på täcket, brukar det se ut sådär? Ska vi gå ut och stoppa dem? Ringa någon? Ta in dem? Ge dem mat? Mindre mat?

Visserligen brukar hunden ligga tyst och snäll i olika hörn och antagligen har hon inte smitit, hon ligger säkert i ett av hörnen. Och hästarna brukar göra sådär, se, de saktade in i tid. Pannan är lagom och kaffekokaren kan stå på ett tag, kanske vill någon ha det sista kaffet snart. Du brukar ha ensamt ansvar över kaffekokaren annars, inget är annorlunda bara för att det är föräldrarnas kaffekokare. Du har koll, allt är som det ska, som det brukar. Lika nära katastrofen, lika långt ifrån den, som det brukar vara.

Men något är fel. Här är tomt. Ingen säger något om min musik, ingen smäller igen ytterdörren, ingen är i köket och kan ta in lite vatten till mig. Ingen annan än jag och bror har koll på om vi ska handla, om det ska tankas, när vi ska städa.

Sätter på kaffe, bara till mig och bror. Höjer musiken och tänker
I övermorgon ska vi storstäda. Baka en liten kaka. Köpa en krukväxt, en gul kanske. Ta hand om hemmet och djuren. Vårt hem, våra djur. Som om vi är vuxna människor i ett eget hus och måste se till och elda i pannan på kvällen för att vi inte ska frysa.

Om ett halvår. Om ett halvår har jag min alldeles egna lägenhet att storstäda och köpa tallrikar till. Jag kommer ha en liten soffa och en liten stereo och en liten fotölj och sätta på musik som hörs ut till köket. Och när jag känner för det gör jag en smörgås och tänder en rökelse som känns genom alla rummen. Jag kommer sätta på teven och titta på nyheterna på morgonen och på halvbra dramaserier på kvällen och knattra lite på datorn samtidigt.

Imorgon ska jag gå upp, släppa ut hästar, koka kaffe. Se på nyheter och läsa Sara Villius Sex. Hennes snyggaste bok hittills.


Ett möte med Knut.

Stod på Nils Ericssons terminalen och packade om min ryggsäck. En man stannar och kikar på bussavgångarna, suckar högt och säger.
Tjugo minuter! Så länge. Tjugo minuter. Han är uppgiven, nära gråten, dagen verkar förstörd. Jag känner att han ser på mig och säger att tjugo minuter inte är länge, två timmar är länge. Han säger sorgset
Ja, det är ju ännu längre. Jag ska till Skene. Skene ska jag till. Om tjugo minuter.

Han heter Knut, är liten och rynkig, fast inte så gammal. Mest sliten. Punkterad med ögon som glidit på snedden.
Han bryter på en ledsen norska, säger ikke och döde. Han luktar bakfylla och glömmer allt jag säger efter en halv minut, måste fråga flera gånger vart jag ska och blir glad varje gång han förstår att vi ska på samma buss. Han blir lite förvånad när jag sträcker fram handen och vill skaka hand.

Hans Lisbet döde för fem årsen.
Cancer. Cancer i hjärnan.
Han ser på mig.
Trettioåtta år sammen. Så döde hon. Jag trivs ikke i Skene. För mycket skit. För mycket knarkare och sånt. Ja, jag dricker för mycket.

Han säger inte bara hur det är, utan bekänner, erkänner, ber om ursäkt. Förlåt mig för att jag dricker, förlåt för att jag är en av dem, att jag är sån här. Han andas öl på mig.

Dricker för mycket. Men jag orkar inte. Orkar inte göra nåt åt det. Jag har mycket pengar, varje månad tjugotusen. Men jag orkar inte. Jag är helt ensammen. Han ser på mig igen.
Trettioåtta år sammen. trettioåtta år. Hon var liten, min Lisbet. Mörkhårig.
Han visar med handen och Lisbet verkar ha varit ungefär en meter hög.

En son som knarkade ihjäl sig. En fru som fick hjärnan uppäten av en cancerklump. En dotter som inte hälsar på. Ögon som snart kanar iväg, ner på kinden. Ett tag kommer de hänga och dingla från hakspetsen, sen ramlar de ner och någon kommer trampa ner dem i gruset.

Han berättar om ensamma jular, om Malin i Norge som har två barn, hans barnbarn.
Jag älskar Malin.
Äldsta sonen Jon i Skåne, att det är roligt att prata med honom. Att han och Lisbet flyttade till Sverige för att vara nära honom när Lisbet döde.
Jag är helt ensam jag. Lägger mig tidigt på kvällen. Vaknar på natten, tänder lampan och ser på kockan. Han höjer långsamt handen och trycker med tummen på en osynlig lampknapp, tittar på klockan och sen på mig, uppgivet.
Men det är ingen idé. Jag har inget kvar. Jag ska ju ändå snart dö.

Han frågar hur gammal jag är och ser avundsjukt på mig, och jag tänker att jag verkligen är avundsvärd.

Vi möter inte varandras blickar. Jag vågar inte möta en blick så totalt utan hopp. Vill inte se in i någon som gett upp, som inte kommer säga att det säkert löser sig, om ett tag, att det inte är någon katastrof. Det enda som hjälper att att ge honom mitt telefonnummer, att säga att jag hälsar på honom, att vi åker till havet i helgen, att han kan bo inneboende hos mig nästa år, att vi åker och handlar tillsammans på onsdagar. Men jag tänker inte säga det där och det vet både jag och Knut. Det är inte det han är ute efter. Ändå känner jag trycket av att göra vad jag kan.

Knut vänder sig bort och jag vill klappa lite på honom men inte ens det gör jag. Han ska ringa Jon när han kommer hem, han saknar Jon. Och Lisbet, lilla mörkhåriga Lisbet som döde. Trettioåtta år sammen.

Jag snakkar mer med dig sen, säger han. Går bak i bussen men kommer inte tillbaka för att snakka mer med mig. När jag går av säger jag att han ska hälsa till Jon. Det ska han. Sen ska han dricka lite öl med en kompis

En kärlekshistoria

(Klicka på bilden för att komma till Sydsvenskans lilla artikel.)

En lycklig historia om utsatta, hemlösa människor. Det måste vara bättre odds för att orka kämpa hårdare när man är kär och lycklig och inte ensam utan bara tillsammans tillsammans tillsammans och en del av en helhet. All lycka åt Maylis Håkansson och Håkan Adler. De fyller till och med år på samma dag. Det måste ju betyda något.