Back from India.

HEMMA!

Mitt rum. Min dator. ÅÄÖ. Mitt språk som inte är det hemliga språket mellan mig och Pärlan längre. Det ljuder på gatorna vart vi än rör oss. En kille säger "Tjena, läget!" I telefon. Det känns fantastiskt. Men det är det inte. Det är helt normalt här, inte en anledning till att vända sig om, vinka och ropa "Hej där! Hur länge har du varit här?" Det hade varit rent av jättekonstigt att uppmärksamma att vi pratar samma språk, att det inte går att prata normalhögt med varandra på busshållplatsen och anta att ingen förstår vad man säger.

Sjuhundra fotografier som väntar på att komma in i datorn. billig limpa, bregott smör och hushållsost som väntar på att jag ska köpa dem. Och prinskorv. Jag är och förblir en obotlig köttis. en månad av veggiemat. Gott, fint. Men ändå. Man står sig så mycket bättre på lite döda djur. Fast nu ska jag ju inte dra alla över en kam. JAG står mig i alla fall bättre på döda djur.

Vi höll på att inte få komma in på Bombays flygplats, för att vi varit klantiga nog att gått ut en gång. Jag skyller delvis på oss, och delvis på flygplatsfolket, som vägrade berätta att nationella flygplatsen och internationella var på olika platser. Och att "Coachen" som vi fick en nummerlapp till att träffa var en buss som skulle köra oss gratis till den internationella.

Men med lite tjat på mannen med pistol, och lite tjat på mannen utan pistol, och lite viftande med var oskuldsfullhet, med vara bombfria väskor och med Pärlans nallebjörn (Starshine Supergirl, men vanligtvis kallas hon Marie) blev vin insläppta pa nåder av en vacker kvinna.

Tre gånger frågade vi om vi skulle hämta ut bagaget i Bombay. Nej. Det skulle vi inte. Alla tittade på våra biljetter, på våra små klisterlappar vi fått, och gav oss ett övertygande "Nej, ni ska hämta ut dem i Schweiz". Tredje gången kändes det fånigt att fråga, men vi tänkte att det var skönt att få ett till rungande nej och ett övertygande leende.

När vi ska hämta ut boardingpassen på den internationella flygplatsen säger den lille indiern:
- Ska ni inte checka in bagaget?
- Nej, säger vi. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Nej, säger han. Ni skulle ha hämtat ut det här.
- Nej, säger vi. Vi har frågat tre gånger. Vi ska hämta ut det i Schweiz.
- Hehe, säger han. Vänta.
Han hoppar upp på väskrullbandet, ropar till sig en hög indier som överlägger med oroande hysteri i rösten. Sen kommer han bort till oss med en indisk huvudskakning.
- Vi ska försöka fixa det här. Om vi lyckas ska ni hämta ut väskorna i Köpenhamn.
- Jaha, säger vi. Om ni inte lyckas då?
- Hehe, jaa ni, hehe, säger han.

Indisk ordning, indisk kommunikation mellan enheter. Underbart. Det där intrycket de är så duktiga på att ge, intrycket om att allt är under kontroll, att de förstår vad vi menar, att de redan har tänkt på det, och att de ska leda oss rätt i världen. Egentligen klarar de inte riktigt av att få en beställning på VÄNDstekta ägg och MJÖLK istället för FILmjölk, utan att strula till det.

Men ändå så ordnar sig allt. Vi lever, jag dog inte av de där rumpsprutorna jag fick av doktorn, jag dog inte av astmatabletterna han gav mig (fastän jag inte har astma, men det gör inte, sa han. Jag och mina barn har ätit dem och vi har inte heller astma.) Och vi kom hem, och bagaget fanns i Köpenhamn.

Igår kom vi hem. Packade upp, tvättade hysteriskt oss själva och kläderna. Gick hem till Axel, kramades och pinglade runt med våra indienörhängen. Delade ut presenter. Axel lagade svensk mat, underbara pannbiffar. Och vi pratade oavbrutet i fyra timmar.

Det kommer inte gå att berätta något, hade vi sagt. Det kommer inte gå att förmedla hur det var, hur INdien är. Det vi kommer kunna säga är att vi har sett elefanter. Att det var varmt. Att folk ville ta kort på oss. Att vi badade mycket i Goa. Och att maten var stark.

Tydligen är vi mindre svåra och hemlighetsfulla än vad vi tror. Det är ju bara att babbla, så kommer alla små grejer fram tillslut. Vi har nog fler historier än vad vi tror.