Min Matrixvärld

Filosoferande filosoferande. Väl inkopplad trivs man rätt bra. Då är det som att det här faktisikt spelar roll. Jag och texten och funderingar på själva rödheten, eller upplevelsen av rödheten, eller kanske upplevelsen av upplevelsen av rödheten? Är den fenomenala upplevelsen lika mycket kunskapsbaserad som den fysikaliska upplevelsen? Och vilken är i så fall mest värd? Man vet inte. Jag vet inte.

I Matrix sätter man spjut i nacken för att komma in i låtsasvärlden. Jag pluggar hörlurar i öronen, öppnar något av de tio jazzalbum jag skaffat mig. Dokumenten nästa och Morpheus, I'm in.

De gånger jag går ur är det med motvilja. Men mest är motviljan där för att jag vet att jag kommer behöva plugga in mig strax igen. Jag drar mig inte längre för att öppna filosofidokumenten. Jag drar mig för att sätta på jazzen. För när jazzen är på, då är det filosofidokumenten nästa. Intrumentell jazz med mycket bas och vispar på trummor. Sonny Stitt. He's the man. Jag ska viga mitt liv åt måla porträtt av honom i hundra olika färger och storlekar.

Ett litet utdrag ur min uppsats. Jag är så stolt. Speciellt över näst sista meningen. Den förstår knappt jag själv.

UPPSATSUTDRAG

"Loar delar in upplevelser i något jag kommer kalla fysikaliska presentationen och fenomenala presentationen.¹ Dessa är olika typer av representationer av tillstånd. Enligt honom skulle fenomenala presentationer visa på själva upplevelsen, till exempel hur det är att flyga med ekolod, och fysikaliska presetationer på det klassiskt fysiska, hur ekolodet fungerar. Loars poäng är att det är samma kunskap, men olika infallsvinklar, olika representationer av den. Mary i sitt svartvita rum har alltså ett sätt att presentera världen på, den fysikaliska presentationen, och någon som inte har någon aning om fysik presenterar världen så som den verkar, med den fenomenala presentationen .

Loars och Lycans resonemang visar ändå på att den fenomenala presentationen fortfarande ger oss en upplevelse av att vi har en personlighet, vilket inte den fysikaliska presentationen ger oss. Alltså ter sig de båda presentationerna fortfarande inte likvärdiga. Det verkar fortfarande som den fenomenala presentationen ger oss något extra, utöver det fyskaliska. ² Nu leder resonemanget oss in på Kant och formerna. Man kan tänka sig att representationerna lämnar en del av tingets egentliga egenskaper utanför. Vi vet att det finns djur som uppfattar ljud som inte människor kan uppfatta, och att vi ser färgnyanser som en andra djur inte ser. Lycan och Loar menar att hur det är att uppleva rött, är en sådan sak. Även om det verkar som att enda sättet att veta hur det är att uppleva rött, är att faktiskt gå ut och se färgen, är det kanske inte alls så. Rött kanske är lika intersubjektivt, lika fattbart via fysikaliska presentationer som självaste hjärtmuskeln.³

(min fantastiska slutkläm!)
Men även om de olika presentationssätten är likvärdiga, även om kunskapen om upplevelsen av rött bara verkar introspektiv och egentligen går att nå genom den fyskaliska presentationen, bara att presentationerna, eller Kants former om man så vill, sorterar bort möjligheten att uppleva rött intersubjektivt, är det fortfarande bara den fenomenala presentationen som ger oss kunskap om vilka egenskaper upplevelsen av rött har. Så funktionalismen har inte vunnit något, bara flyttat mysteriet från upplevelsen till presentationssätten."

Tack för mig.

Morpheus- get me back in.