Som lumpen

Jag är upprörd. Jag stampar i golvet och skriker, hoppar smäller i dörrar, dricker kaffe med en bitter min och vägrar att foga mig. Jag bara vägrar! kliver runt på Malmös gator och fokuserar blicken mot högsta instans, polis! domstol! Jämo! lärarförbundet! Olof Palme! Reinfeildt! Hjälp mig dårå. Hallå! Mamma! Titta vad dom gör!

Vi har sista filosofikursen. 4,5poäng. Det är jättelite poäng. Bara fyra och ett halvt stycken. Det här ingår.

1: Fem föreläsningar.

2: Läsa en uppsats på svår engelska (på 25 sidor)

3: Läsa en till uppsats på svår engelska. (på 30 sidor)

4: Förstå båda uppsatserna. (Känna sig korkad, slå upp på babelfish, facineras av att maskinen lägger till ett ord i översättningen om man gör en radbrytning någonstans, ångesta loss över tanken på de andra smartisarna med intelligenta, djupa, ifrågasättande uppsatser med svåra ord som jag inte riktigt har förstått innebörden av, och kallt inse hur det kommer kännas att lämna min uppsats till dem för opponering.)

5: Komma på en frågeställning som knyter samman de här båda uppsatserna.

6: Skriva en en sammanhängande text. Utan några som helst vändningar som inte kunde förutspås i inledningen och tillstymmelsen till personligt språk. Men gärna med helt nya spexiga tankar om varats natur, om vad som är en upplevelse, egentligen, eller heta, modiga ifrågasättningar av olika argument om att en upplevelse kanske inte är en upplevelse av tinget, utan bara av tinget så som det ter sig för oss, och därmed.... Ja. Därmed vad? VAD GÖR DET FÖR FUCKING SKILLNAD???

7: Göra korrekta refereringar.


De har lurat oss. Detta är fusk. Bestämmarna brinner så för filosofiska metoder och uppsatser att det bara inte går att ta bort någon av delkurserna, trots att vi har varit tvungna att halvt om halvt stressa igenom hela terminen och nu i slutet lägger ner energi för åtta poäng för att bara få fyra. Och ett halvt.

Men det hjälper inte att vägra, att stampa i golvet och känna sig stött och lurad, eller att skrika högt till mamma, att räkna timmar. Betyg eller inte betyg, suit yourself.

Det känns som lumpen. Men utan känslan att det kommer i alla fall bli grymt att berätta för barnen om trettio år.



Dreadsen och mitt huvud är separerade. Döda maskar i Pärlans skolåda. Hon ska spara dem och ge mig dem när jag ångrat att jag slängt dem, när ett stort behov, kanske en panik, faller över mig och jag bara måste få se dem en sista gång, röra vid dem, doppa dem i något, peta in dem i örat, dra dem hårt mot halsen och njuta av sandpapperskänslan. Det kan bli när som helst. Verkligen vilken dag som helst i mitt liv.


Det är faktiskt ännu finare i verkligheten.